Av kapten Daniel Smith, Försvarshögskolan

Det pågår ständigt en debatt om hur officerare ska utbildas på bästa sätt. I Sverige är akademiseringen av officersyrket en för många viktig stridsfråga. När jag som arméofficer lyfte att jag var intresserad av att doktorera för min dåvarande chef såg han mig med avsmak i blicken och fräste att FOI och FHS anlitas för forskning för att officerare ska producera förband. Jag befann mig inte en miljö som premierade kunskap eller lärande, krigets osäkerhet till trots. Många har skrivit om nyttan av en högutbildad officerskår så det kommer jag inte göra. Däremot tänker jag exemplifiera nyttan genom att berätta vad jag har gjort och avsluta med åtta i forskning grundade, konkreta råd för slagkraftigare krigsförband.

I dagarna publicerades min avhandling i krigsvetenskap på Försvarshögsakolan, Focalizing Warfighters: Combat Cohesion from Below. I den finns det gott om empiriska beskrivningar, illustrationer, och resonemang som substantierar det jag skriver om nedan. Däri finns också citat och beskrivningar av stridsförlopp och utläggningar om Ukraina och den ukrainska krigsmakten. Avhandlingen är intressant för alla som vill skapa bättre krigsförband eller förstå mer av det pågående kriget.

Sommaren 2023 körde jag motorcykel till Ukraina och tillbringade totalt 90 dygn i landet. 55 dygn var i frontnära områden. Jag tog mig ner för att ta reda på vad vi kunde lära oss av en krigsmakt i högintensiv strid mot en på pappret övermäktig motståndare. Jag genomförde etnografi och djupintervjuer med stridserfarna soldater och officerare. För forskningen använde jag material från frivilligt deltagande individer upp till bataljonchef. Jag fick access genom att stötta i stridsutbildning som biträde och genom att jag projektlett översättningen av SoldF till ukrainska. Väl där utkristalliserades mitt ämne till sammanhållning i strid. Vad möjliggör att soldater kan strida koordinerat när de saknar social sammanhållning och professionell utbildning?

Tidigare forskning på området, på engelska cohesion, trycker på att social attraktion eller professionell utbildning hänger ihop med välfungerande förband. Det förstnämnda handlar om att en grupp slåss väl när gruppmedlemmarna gillar varandra och chefen representerar gruppens bästa mot övriga organisationen. Den här forskningen kommer från utfrågningar av tyska krigsfångar i fronten och psykologiska djupintervjuer av desamma mot slutet av Andra Världskriget. Den kan inte svara på varför grupper kan strida till sista blodsdroppen eller förklara hur individer som inte gillar varandra ändå kan slåss effektivt ihop. Den professionella sammanhållningen, som är mer samtida kommer ur forskning på kontraktsförband under Kriget mot Terrorn. Här trycker man på att grupper fungerar för att man har ett gemensamt språk, och en professionell utbildning som drillar och övar in förutbestämda beteenden. Individerna själva motiveras av att de ser sig själva som proffs och att inte göra sitt jobb skulle innebära skam och i värsta fall uteslutning ur den professionella gemenskapen. Den här forskningen kan svara på varför individer som inte gillar varandra ändå kan slåss effektivt ihop. Men forskningen är gjord på officerare och chefer, som också har vunnit den absoluta majoriteten av sina eldstrider. Gemensamt för båda forskningsapproacherna är att de inte har frågat och lyssnat på den som faktiskt gör jobbet – soldaten. Och utan att försöka förstå vad någon menade sig försöka göra är det svårt att över huvud taget bedöma dennes agerande. Där tar mitt bidrag avstamp. Jag frågar och lyssnar till den som gör jobbet att döda andra människor.

Sammanlagt genomförde jag 55 djupintervjuer och över 130 kortare samtal som gav material till forskningen. Efter många timmar av analysarbete utkristalliserades att sammanhållning i strid möjliggörs av tre sammanhängande aspekter: Jagkänsla, ledarskap, och färdigheter. 

Jagkänsla handlar om att varje individ ska uppleva sig som en från dåtid till framtid sammanhängande individ. Vi har våra identiteter i meningen vad vi visar och hur vi är mot olika människor i olika sammanhang, men jagkänslan knyter dem samman och gör att vi trots att vi beter oss olika i olika sammanhang kan vara en koherent person. Krig hotar detta på så sätt att vi inte längre kan fortsätta som förut. Vem man är när kriget kommer är svårt att på förhand besvara, och för många av de ukrainska soldater och officerare jag pratade med var att ta värvning inte ett helt fritt val. Kort sagt kan man säga att soldater och officerare slåss för att fortsätta vara sig själva, för att säkra upp sin jagkänsla. Ett talande exempel var en man som hade frisedel tack vare sitt jobb. Men när han passerade ett mönstringskontor och såg kön utanför tänkte han för sig själv ”vem är jag? Är inte jag en man?” och tog värvning. Samma narrativ återkom i strid när kulorna flög. I Ukraina används mobiltelefoner på ett för oss i Sverige främmande sätt framme i frontlinjen. Och för de allra längst fram, med flygplansläge, var telefonen en ständig påminnelse om varför de slogs. När de kunde ta fram fotogalleriet och chattar såg de sina partners, barn och föräldrar. De tog bilder och filmer, även under strid, för att göra upplevelsen mer verklig i efterhand. Eller för att filma ett sista farväl till sina nära och kära. Människorna slogs för att bevara sig själva, att säkra sin jagkänsla. Och den viktigaste ankarpunkten för jagkänslan var deras partners, barn, föräldrar, eller framtida barn. Genomgående var det ingen som motiverade sig att slåss för kamraterna, och det var på samma sätt ingen som motiverades av att slåss för idén om Ukraina. När lagren skalades av var det återkommande att bevara sig själv i relation till partners, barn, föräldrar, eller framtida barn. Och effekten av det spillde över i att slåss tillsammans med kamraterna så att de tillsammans skulle få bättre chanser och att Ukraina skulle befrias. Men motivationen härstammade från att bevara sig själv på djupet av vem man upplever sig vara, i relation till sina närmaste.

Ledarskapet yttrade sig i två grova mönster. Det organisatoriska och det direkta ledarskapet. Det organisatoriska ledarskapet handlar om chefer som individen inte har någon återkommande kontakt med. För en soldat kan det vara bataljonchefen och dennes stab, och uppåt. Och för bataljonchefen kan det vara motsvarande divisionsledningen. Hur det organisatoriska ledarskapet uppfattas, påverkar viljan att acceptera uppdrag utifrån tilltron till att organisationen gjort sitt jobb och förberett drönarplaner, eldplaner, luftvärnstäckning, sjukvårdsresurser, och så vidare. Ukrainska soldater som deserterat eller vägrat utföra ett uppdrag lyfter ofta detta i kombination med direkt ledarskap som brister. Det direkta ledarskapet är ofta de chefer som är närmst, gruppchef upp till kompanichef, som individen har återkommande, gärna daglig, kontakt med. De är avgörande för att skapa gemensamma mål för gruppen/förbandet så att all motivation leder i samma riktning. Ju bättre underställda tycker om sina chefer, desto enklare är de att leda. Och ju bättre underställda tycker om organisationen, desto sämre kan de direkta cheferna vara utan att allt brakar samman. Ledarskapet är avgörande genom hela organisationen och det enskilt viktigaste är hur underställda upplever sin chef för det är där ledarskapet upplevs och får effekt.

Ju bättre underställda tycker om sina chefer, desto enklare är de att leda. Och ju bättre underställda tycker om organisationen, desto sämre kan de direkta cheferna vara utan att allt brakar samman.

Slutligen räcker det inte med motivation och gemensamma mål för att faktiskt kunna strida koordinerat. Alla inblandade behöver också ha delade uppfattningar om hur man strider tillsammans. Alltifrån personliga färdigheter i karbinskytte, handgranatskast och sjukvård till att kunna tillämpa personliga färdigheter tillsammans med andra i en grupp, pluton och kompani. Och för att kunna tillämpa färdigheterna i strid krävs att man också förstår striden i sig. Individer behöver ett internaliserat bibliotek av ”tänk om”-händelser för att ha mentala handlingsalternativ i strid. I strid blir ingen mer kreativ eller smartare, åtminstone inte under de första gångerna. Istället behöver kreativiteten komma innan. Smarta lösningar behöver ha tänkts igenom innan striden för att kunna tillämpas i den. Det är som att debattera på ett nytt språk. Det går inte att komma på rätt ord i debattens hetta om ordet inte redan var bekant från början. Men när glosorna är inpluggade och grammatiken känd så kan dittills obekanta ordföljder och meningar förstås eller sättas samman. Desto färre möjliga händelseförlopp som upplevs nya i striden, desto mindre kraft behöver individen lägga på att försöka förstå vad som händer. Till exempel så betyder det olika saker om granatnedslag sker samtidigt eller med intervaller, var de riktas, och vad som kan uppfattas ske samtidigt som dem. Strid är osäkert, kaotiskt, och experimentellt så till vida att båda sidor provar sig fram i sin våldsanvändning och försöker undvika att bli förutsägbara i annat än att motstånd är lönlöst. Att ’läsa’ striden kräver alltså ett vitt spektrum av upplevelser från övningar, böcker, samtal, filmer och spel. Men ju fler möjliga scenarier en individ har internaliserat, desto större agens får personen så att denne kan ta initiativ och agera.

Sammanfattningsvis har jag alltså genomfört fältstudier i Ukraina som doktorand och officer. Jag fick access genom att bidra och lärde mig i gengäld att sammanhållning i strid möjliggörs när individer agerar för att bevara sig själva på ett existentiellt plan, följer ledare som anses värda att följa i stunden, och har färdigheter för att arbeta tillsammans och förstå stridsförlopp. Avslutningsvis vill jag efter denna mycket korta sammanfattning ge åtta konkreta medskick:

1. Bygg stridsvilja på existerande motivation – att fortsätta vara sig själv. Under en värnplikt hinner vi bryta ner en civil identitet och bygga upp en soldatidentitet som ersättning. Men dels är det orimligt ineffektivt att lägga energi på detta, eftersom individen redan levt nästan 20 år och har en jagkänsla vi kan bygga motivationen från. Och dels är den militära identiteten vi byggt troligen inte alls lika stark när personen kallas in igen efter några år som civil. Det går alltså mycket energi till att producera varmluft när energin hade kunnat läggas på att öka krigsdugligheten.
2. Möjliggör mobiltelefonanvändning. Eftersom människor slåss för att bevara sin jagkänsla bör allt som möjliggör för upprätthållandet av jagkänslan uppmuntras där det går. Utbilda på rätt sätt att använda mobiltelefoner och kontrollera att det efterlevs. Upprätta WiFi-hotspots varhelst möjligt med avseende på signalskydd. 
3. Kultivera officerskåren, skoningslöst. Det här jobbet är för viktigt och konsekvenserna för allvarliga för att officerare som saknar underställdas förtroende ska ha fortsatt ansvar. Se till att befordra de vars ledarskap är bra, och avpollettera eller degradera de som inte har underställdas förtroende. Grad och ansvar måste åtföljas av lön. Och det måste kosta. Det är en fråga om liv och död på otänkbart hög skala.
4. Öva allting i scenarier så snart (vapen)säkerheten tillåter. Det är viktigare att individen har ett rikt bibliotek av möjliga stridshändelser än att exempelvis vara en utmärkt karbinskytt. Skytte är enkelt att utbilda på i relation till att presentera möjliga stridshändelser. Framför allt i samband med mobilisering. Det är alltså viktigare att soldater och officerare kan ’läsa’ striden så de kan ta initiativ och knyta samman förfaranden än excellens i specifika moment.
5. Ha skadeutfall i alla övningar. Alltid. Krig är och kommer alltjämt handla om att förstöra och slå sönder människor. Även om autonoma farkoster skulle bli dominanta på slagfältet framöver kommer målet vara att döda de människor som i slutändan utövar kontrollen. Skador och död är krigets innehåll genom alla tider och vi måste öva på att hantera det. Sjukvård måste alltså ingå i alla övningar. Inte som en bakomstation utan som en integrerad del av allt det andra som genomförs. Det är arrogant att öva strid och inte förbereda sig och sina underställda för sårade på egna sidan.
6. Vi måste förlora på övningar så vi kan lära oss att vinna i krig. Vi kommer i händelse av ofred också att förlora strider. Det är viktigare att öva beslutsfattandet och lärandet av det vi gör än att vinna på övningar. Utvärdera beslutsfattningen och öva chefer och soldater i att fatta beslut i kaotiska situationer så de kan lösa problem i strid även när mallar och förväntningar inte taktar med verkligheten.
7. Öva mot en fritänkande fiendesida som kan och får vinna. Krig är experimentellt. Fienden måste antas vilja vinna minst lika mycket som oss. Låt röd sida få fria händer, inklusive att köpa civil materiel för att experimentera med metoder. Även på soldatnivå. I kriget är detta ett standardförfarande, och vi behöver göra det även på övningar. Släng eller tona ner övningsmålsättningarna och försök istället vinna på röd sida så vi kan utveckla vår förmåga. Vill man ha en livaktig utveckling av stridsteknik, taktik, och teknik räcker det sannolikt att släppa röd sida fri och i efterhand omhänderta de lärdomar som tvivelsutan genereras.
8. Skapa och upprätthåll horisontella nätverk för att ingen ska behöva uppfinna hjulet på nytt. Se till att sprida alla lärdomar, idéer och resonemang kring det vi lär oss av fienden och oss själva till sidoordnade och över förbands- och försvarsgrensgränserna. I slutändan är det Sverige AB och inte enskilt förband eller ens Försvarsmakten som utgör krigsansträngningen. Försvarsmakten måste göra jobbet med industrin, andra myndigheter, och Nato. Och inom Försvarsmakten har vi på alla nivåer behovet av samverkan internt likväl som externt till tänkbara samarbetspartners. Vi behöver det i händelse av ofred, och då behöver vi det även under fredstid och övningar. 

I avhandlingen kan du läsa mer om det här, men jag föreläser/workshoppar gärna för dig och din enhet om det här och andra lärdomar och observationer från det ryska kriget i Ukraina. Krig vinns inte ensamt och förberedelserna för det bör inte göras själva heller. Låt oss bli starkare tillsammans!