Av korpral Alexander Eklund, GSS/T IB1 och avdelningschef Försvarsutbildarna Strängnäs

Har du någon gång sett en ung person iförd uniform med ett skrikande gult märke ovan vänster bröstficka med texten UNGDOM? Kanske har du betraktat personen på håll när den marscherat förbi på kasern varpå du undrat om värnpliktsåldern plötsligt sänkts med några år? Det du sett är en försvarsungdom, oftast 15 till 20 år, som tillhör någon av de 18 frivilliga försvarsorganisationerna som finns över hela Sverige. Denna artikel kommer handla om just dem, försvarsungdomarna, deras syfte och vad vi har att förvänta oss av dem i en tid som vissa beskriver som den möjliga upptakten till ett krig. Är den militära ungdomsverksamheten bara en resurskrävande kvarleva från kalla kriget eller är den framtiden för Sveriges totalförsvar? 

En kort återblick
Ungdomsverksamheten har över tid haft en viktig funktion för totalförsvaret och i synnerhet Försvarsmakten. Under kalla kriget var det många ungdomar som direkt vid inryck redan var nischade på exempelvis radiotjänst, fordonstjänst och framför allt var beprövade i sitt ledarskap. På den tiden fick ungdomarna lära sig strida utan några byråkratiska hinder och backar vi tillbaka ännu längre i tiden fick de även förvara sina vapen i hemmet. En gammal FBU:are jag pratat med berättade att han hade sin kpist m/45 hängandes på väggen i sitt tonårsrum precis ovanför sängen. En annan som hade Mausern berättade att han fick med sig en låda amunition hem då och då så han kunde öva skytte på egen hand. 

Många av de ungdomar som tillhörde dåvarande Frivillig Befälsutbildning (FBU) ryckte in som gruppchefer eller plutonsbefäl. Tillhörde man någon av de andra frivilliga försvarsorganisationerna (FFO) ryckte man ofta in mot en specialistbefattning som signalist eller mc-ordonnans. När sedan FBU kom att ändras till Försvarsutbildarna (FöUtb) under den eviga fredens tid så ändrades också karaktären och utbildningsupplägget för ungdomarna till att bli bredare och mer allomfattande. Fokus hamnade på totalförsvaret och att skapa intresse även för blåljusorganisationer som polisen, räddningstjänsten, sjöräddningen och ambulansen. I samma veva spelade ungdomsverksamheten en viktig roll för rekryteringen till dåvarande GMU. 

Nutid
Idag går det att dra vissa paralleller mellan den militära ungdomsverksamheten och skolan. Vi utgår från liknande matriser där varje ungdom förväntas genomföra specifika kurser och uppfylla en rad mål. Om de genomför en kurs med godkänt resultat behöver de utöver det ha deltagit minst 80 timmar per år samt bedömas vara lämpliga för att gå vidare till nästa steg på utbildningstrappan. Flera av kurserna är så kallade spärrkurser som måste genomföras innan de får påbörja nästa kurs eller delta på vissa övningar. Jag som avdelningschef inom Försvarsutbildarna är kluven till om detta är ett bra system eller inte. Fördelen är att en seriös ungdom som varit med i fyra år verkligen kommer ha en gedigen kunskap som är både djup och bred. En ungdom som jag gladeligen lämnar över till Försvarsmakten för värnplikt eller till någon av blåljusorganisationerna. Nackdelen är att vi riskerar tappa många ungdomar längs vägen då de befinner sig i en del av livet där mycket händer här och nu. Fyra år i den åldern kan kännas som en evighet och att behöva vänta några år för att exempelvis få skjuta automatkarbin är inte jättelockande, även om det för vissa individer kan vara en morot.

Våra utmaningar
När Försvarsmakten nu går på marsch är det viktigt att de frivilliga försvarsorganisationerna hänger med i utvecklingen och inte blir släpande. För det krävs det främst två saker; en intern eldkraft utav guds nåde och ett externt stöd från Försvarsmakten.

Det är dessa eldsjälar som idag får alla FFO:er att gå runt.

Den interna eldkraften kan enklast förklaras genom lokalt förankrade medlemmar med stor kunskap och en stark vilja av att göra skillnad i samhället. Så kallade eldsjälar. Det är dessa eldsjälar som idag får alla FFO:er att gå runt. De är Atlas. Många av våra eldsjälar är av det äldre gardet, oftast pensionerade officerare som tjänstgjorde i olika former under kalla kriget. Något vi har haft stor nytta av, i synnerhet nu när vi rustar upp igen. Problemet är att många av dem börjar gå ur tiden av förklarliga skäl och vi riskerar tappa en stor del av vad jag vill kalla för vår interna eldkraft. Vi behöver nu fler yngre förmågor med samma drivkraft och som kan bygga vidare på den kollektiva kunskapen som bidrar starkt till vår resiliens. Vi behöver unga officerare, specialistofficerare, gruppchefer, soldater och sjömän från Försvarsmakten som är beredda att på frivillig basis stötta FFO:erna internt men också fungera som en bro mellan det frivilliga och det avlönade försvaret. 

Det befintliga stödet idag är på en miniminivå vilket hämmar FFO:ernas utveckling.

För det andra behöver vi ett gediget stöd från Försvarsmakten som myndighet vad gäller resurser i form av utbildningslokaler, logement, tilldelning av ammunition, förvaring av vapen, övningsplatser, skjutbanor, materiel, fordon, personal och såklart kunskap! Det befintliga stödet idag är på en miniminivå vilket hämmar FFO:ernas utveckling, framför allt när det kommer till ungdomsverksamheten. Till exempel får vi inte tillräckligt med pengar uppifrån för att kunna arvodera våra instruktörer fullt ut vilket gör det svårt att rekrytera frivillig personal med just den kompetensen vi helst söker. Många argumenterar här för att ledare inom frivilligförsvaret inte ska utbilda andra i syfte att tjäna pengar, utan för att det handlar om pliktkänsla och att få bidra till ett starkare samhälle. Jag kan hålla med om detta till viss del. Men det är också svårt för mig som avdelningschef att hitta och motivera instruktörer som till vardags är anställda vid ett regemente och som vill bedriva ungdomsverksamhet på deras fritid till en minimal ersättning och med minimala resurser. Då riskerar det i stället falla på någon som saknar viktig kompetens men som är beredd att arbeta nästintill gratis. En av två är bättre än inget, men det är inte bäst.

Försvarsmakten, i synnerhet de förband som har ett stödupprag, måste bli bättre på att göra sina resurser mer tillgängliga för andra. Givetvis är jag medveten om läget och att krigsförbanden går först, men att bedriva ungdomsverksamhet vintertid utomhus med femtonåriga ungdomar som nästan bara fått ut motoroverall och ökenkängor från förrådet är inte bara en utmaning utan också en risk som inte bör få förekomma igen. Är det verkligen den bilden av Försvarsmakten som vi vill ge våra ungdomar och deras anhöriga? 

Vad har vi att vinna på militär ungdomsverksamhet?

Nu har vi kommit till den viktigaste delen i denna artikel. Den delen där jag ska försöka övertyga dig om varför vi behöver militär ungdomsverksamhet i Sverige och varför vi behöver lägga ytterligare resurser på att göra den verksamheten ännu bättre. 

Tidigare nämnde jag att vi under kalla kriget försåg det militära försvaret med unga ledare. Idag vill jag påstå att vi förser hela totalförsvaret med unga ledare. Min personliga målsättning som avdelningschef för Försvarsutbildarna Strängnäs ungdomsverksamhet är att ge ungdomarna så goda förutsättningar jag bara kan till att bli riktigt goda samhällsmedborgare. Jag vet att alla inte kommer göra värnplikt och av de som gör värnplikt är det inte alla som tar anställning efter. Det finns därför inget självändamål med att försöka forma ungdomarna till jägarsoldater vid femton års ålder likt 30-talets Tyskland. Däremot kan jag forma ungdomarna till att anamma en god värdegrund, att stå upp för sig själva och för andra, att passa tider och ha koll på sin utrustning, att lära sig stoppa blödningar och ge hjärt- och lungräddning, att klara sig ute i naturen och vara kreativa med det lilla de har att tillgå, att lära känna sig själva och varandra under kontrollerade men utmanande former, att känna stolthet i vad de kan åstadkomma tillsammans och framför allt hur man är en god medmänniska. En god kamrat. Allt detta och mer därtill är faktorer som jag personligen tror skapar några av de bästa förutsättningarna för att producera goda samhällsmedborgare som redan i ung ålder kan göra stor nytta i samhället. 

Det går givetvis att argumentera för att skolning av ungdomar, både civilt och militärt, endast ska grunda sig i kunskap och inte fostran. Men efter 12 år av aktiva roller inom bland annat skola, socialförvaltning och annan ungdomsverksamhet så är det ytterst svårt att skola någon utan att en viss präglande fostran sker. Och låt så ske. Om den är bra för individen, gruppen och samhället. Låt den ske. Du som medborgare och skattebetalare har allt att vinna på vår militära ungdomsverksamhet. Du som chef för ett grundutbildningskompani har allt att vinna på vår militära ungdomsverksamhet. Du som general på högkvarteret har allt att vinna på vår militära ungdomsverksamhet. Kanske har du själv varit en försvarsungdom en gång i tiden och när du tänker tillbaka kanske det var just det som var startskottet för din karriär i det gröna? Jag vet nämligen att några av våra generaler började sin tid som just försvarsungdomar och att det lade en god grund för deras tidiga ledarskap.

Praktisk användning av försvarsungdomar
För ett halvår sedan lämnade jag ett förslag till styrelsen i Försvarsutbildarna Södermanland om hur vi som FFO kan, och bör, ta hand om våra resurser på ett effektivare sätt vid kris och krig. Det handlar om att kunna nyttja våra ungdomar (och pensionärer) på ett sätt som gynnar totalförsvaret inom ramarna för totalförsvarsplikten. Vi har väldigt många medlemmar som idag befinner sig under eller över värnpliktsålder, den ålder då man inte kan pliktas in för militär tjänstgöring. Däremot kan de omfattas av totalförsvarsplikt. Det torde vara bättre att låta våra försvarsungdomar, med de färdigheter de besitter, få träda fram vid orostider och hjälpa till än att låta pappa staten välja slumpmässiga ungdomar som varken vill eller har de bästa förutsättningarna till att hjälpa till. Mig veterligen finns det inget system idag som låter statens olika instanser kunna ta del av just de försvarsungdomar (och pensionärer) som besitter en tillräcklig kompetens för att göra märkbar skillnad. Mitt förslag till styrelsen var därför att tillsätta en samordnare som på sikt ska bygga upp ett sådant system lokalt. Kankse kan våra ungdomar och kunniga pensionärer utgöra en förstärkningsresurs till kommunernas frivilliga resursgrupper (FRG)? Styrelsen klubbade igenom förslaget och har nu avdelat två personer att lösa detta. Det ska bli spännande att se vart det leder och jag hoppas fler FFO:er i Sverige tar efter. 

Avslutningsvis…
Hur avslutar man ett ämne som det finns så mycket mer att skriva om? Kanske får denna artikel räcka som en introduktion i syfte att väcka debatt och lyfta nya perspektiv för en annars bortprioriterad verksamhet. Om du som läsare sitter på en position där du kan påverka eller vill veta mer är du varmt välkommen att söka upp mig eller någon ansvarig på din lokala FFO. Jag vill också uppmana dig som anställd på en stödjande förband med ansvar för FFO:er att:

– Besöka ungdomsavdelningarna och föra en dialog med respektive avdelningschef om deras utmaningar och vad de behöver för stöd.
– Göra allt i din makt för att minska byråkratin för de lokala ungdomsavdelningarna och ge ökat mandat till respektive avdelningschef. Vi har inte per automatik tillgång till Försvarsmaktens interna system och kan därför inte boka in oss själva på skjutbanor, övningsplatser och fordon.
– Ta oss för vad vi är och vad vi kan bli. Vi är ingen intresseorganisation utan en frivillig försvarsorganisation vars främsta syfte är att stärka totalförsvaret och stödja samhället vid kris och krig. Vi kan och vi vill göra skillnad men vi behöver resurser!

Till dig som ung officer, specialisofficer, gruppchef, soldat eller sjöman hälsar jag dig varmt välkommen som ny medlem till frivilligförsvaret och i synnerhet ungdomsverksamheten!