Av kapten Yossarian

Popper, Kuhn och den svenska ryttararmén

I sin artikel Den svenska ryttararmén beskriver Andreas Braw hur tekniska och taktiska skiften, från 1800-talets kavallerichocker till första världskrigets eldkraft och skyttegravar, förändrade krigföringen. Dessa stora skiften förvandlade tidigare välfungerande och dominanta koncept till utdaterade förlustdoktriner. Braw liknar det vid paradigmskiften vilket för tankarna till vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn. Enligt Kuhn utgjorde ett paradigmskifte tillfället då den rådande världsbilden inom ett fält blir ohållbar och måste ersättas av en ny.

Kuhn menade att vetenskaplig utveckling sker genom stora omvälvningar där långa perioder av “normalvetenskap” där etablerade teorier styr tänkandet, avbryts av kriser som leder till ett nytt paradigm. Likt Braw beskriver kan det ur ett militärt perspektiv vara extremt farligt att inte vara på sin vakt när ett paradigm skiftar. Än farligare om man befinner sig mitt i en upprustningsfas och skulle råka bygga för ett gammalt paradigm.

Kuhn mötte dock kritik och bland annat vetenskapsteoretikern Karl Popper invände mot detta synsätt. Popper ansåg inte att utveckling skedde i stora språng utan genom en kontinuerlig process av hypoteser och försök till falsifiering där man medvetet försöker motbevisa det man tror sig veta, snarare än att vänta på ett paradigms kollaps. Falsifiering uppstår alltså när man genom observation eller experiment kan påvisa något som strider mot teorins förutsägelser, vilket därmed gör den ogiltig.

Kuhn och Popper som militärteoretiker 

Låt oss nu föreställa oss att Thomas Kuhn och Karl Popper istället för vetenskapsteoretiker hade varit samtida militärteoretiker med uppdrag att analysera och utveckla vår doktrin. Deras grundsyn på kunskapsutveckling hade sannolikt lett till två olika angreppssätt. Kuhn skulle ha riktat blicken mot de långsiktiga mönstren i krigföring och genom dem försökt identifiera när vi närmar oss ett paradigmskifte, de ögonblick då ny teknologi, nya stridssätt eller förändrade operationsmiljöer gör den rådande doktrinen instabil. Hans arbete hade sannolikt fokuserat på att varna för att vi, med bibehållen doktrin, riskerar att bygga för ett krig som redan är på väg att försvinna ur verkligheten.

Popper, å andra sidan, hade förmodligen arbetat metodiskt med att kontinuerligt pröva och försöka falsifiera doktrinen. Han hade utvecklat systematiska tester i syfte att avslöja svagheter innan en verklig motståndare gör det. För honom skulle varje misslyckande vara en datapunkt som för oss närmare en hållbar och anpassningsbar doktrin.

Popper och Kuhn kom aldrig överens, men tillsammans hade deras perspektiv kunnat skapa en dynamisk modell för militär doktrinutveckling: Kuhn som spanaren efter de stora skiftena och Popper som den ständige utmanaren av det vi tar för givet. Braw ger i sin artikel goda exempel på flertalet militära paradigmskiften och dess effekter. Jag väljer därför att istället fokusera på Poppers tankar om att ständigt försöka falsifiera våra egna teorier för att inte bli överraskade. Det leder mig till frågan: Hur kan vi falsifiera militär doktrin i fredstid?

Den fredstida utmaningen

Jag är fullt medveten om att militär doktrin inte är detsamma som vetenskaplig teori. I den här artikeln får själva begreppet doktrin dessutom fungera som ett samlingsnamn för våra idéer kring hur vi ska strida. Jag anser dock att liknelsen mellan militär doktrin och vetenskaplig teori väcker intressanta frågor eftersom vi i båda fallen strävar efter att pröva om det vi tror oss veta är sant. Att pröva en militär doktrin på riktigt innebär de facto att sätta den i spel mot en tänkande motståndare som agerar utifrån egna syften med avsikten att vinna, i en kontext där misstag har konsekvenser. Utmaningen är att detta ytterst sällan sker i fredstid. 

Vi kan studera andras krig, analysera strider och operationer i andra geografiska och politiska miljöer från Stalingrad till Kharkiv, men när vi försöker applicera dessa lärdomar på vår egen kontext finns en risk att vi drar felaktiga slutsatser. Miljö, motståndare, styrkeförhållanden och politiska ramar skiljer sig åt i avgörande detaljer.

Kvar finns övningar och krigsspel. Dessa är våra främsta metoder att pröva, ifrågasätta och eventuellt falsifiera doktrinen. Har vi exempelvis byggt upp våra taktiker, tekniker och procedurer utifrån en värld av vita svanar är det under övning och krigsspel vi ständigt måste undersöka om det också kan finnas svarta svanar för vilka våra idéer behöver byggas om. Frågan är då om vi använder övningar och krigsspel på det sättet? Min egen uppfattning är att särskilt övningar ofta istället blir forum för att öva in doktrinens tillämpning, att befästa dess procedurer, tekniker och taktiker. Givetvis ett nödvändigt första steg men vi kommer sällan vidare till att sedan pröva konceptet, vi stannar vid att lära oss det.

(Krigs-)vetenskap utan test, en ofullständig metod

Om militära övningar motsvarade vetenskaplig forskning skulle ordningen innebära att vi enbart lärde ut teorierna men aldrig försökte motbevisa dem. Ingen fysiker skulle acceptera ett sådant arbetssätt och ändå kalla det vetenskap. Forskningen hade stått stilla. 

Men krigsspelen då? Ja, krigsspel är ett fantastiskt verktyg för att på ett kostnadseffektivt sätt testa och pröva våra idéer om hur vi ska strida. De motsvarar simuleringar där vi prövar teorier och bör generellt användas mer, även på lägre taktisk nivå. Spelen behöver dock i de flesta fall flyttas ut i verkligheten för att vi på riktigt ska kunna dra slutsatser. Detta gör vi i fredstid genom övningar. 

Om vi, likt Braw i sin artikel, misstänker att vi befinner oss mitt i ett av krigföringens paradigmskiften blir den stora frågan hur vi kan använda exempelvis övningar som verktyg för att försöka falsifiera vår egen doktrin här och nu, innan vi måste pröva den skarpt. Stämmer våra antaganden, eller är året 1913 och vi håller på att bygga en mäktig ryttararmé? Insatserna är för höga för att inte kritiskt ifrågasätta både gamla och nya sanningar.

Vägen framåt

Här nedan följer några tankar och förslag på hur jag tror att vi kan förbättra vår förmåga till utveckling:

1. Vi måste bygga en kultur där vi uppmuntras till att våga misslyckas. Misslyckandet är centralt om vi utgår från idén att falsifiera våra koncept. Gör vi det rätt är det misslyckandet som visar oss den svarta svanen, och som därmed hjälper oss att hitta en annan väg framåt. Detta budskap sänds redan från våra högsta chefer men vi har en bit att vandra innan kulturen genomsyrar hela organisationen.

2. Att våga pröva och misslyckas kräver att vi först identifierat att det behöver göras. Det fordrar en kritiskt tänkande officerskår. Kanske kan akademiseringen av officersutbildningen på sikt bidra till ett sådant förhållningssätt? Det får dock inte bara blir ett mantra som slängs runt när akademiseringen ska försvaras, utan något vi på riktigt använder oss av och bjuder in till i vardagen.

3. Vi bör överväga att utveckla stående aggressorförband inom samtliga domäner med uppgift att imitera fienden samt testa och utveckla nya koncept för att sedan utmana ordinarie förband. Det skulle ge förbanden chansen att möta nya hot och öva anpassning till dem, samtidigt som de nya koncepten kan utvärderas. 

4. Ytterligare ett verktyg vore att initiera exempelvis FOI-ledda övningsserier i samarbete med försvarsgrenarnas stridsskolor, med explicit mål att testa doktrinens hållfasthet mot morgondagens hot.

5. Vi måste bli bättre i vår användning av disputerade officerare i doktrinutveckling och scenariodesign, så att forskning och praktik möts oftare. Det här är en resurs vars potential vi inte nyttjar fullt ut.

Avslutningsvis

Min avsikt med den här artikeln har varit att visa en annan infallsvinkel på militär förmågeuppbyggnad än vad vi vanligtvis använder. Förhoppningen är att det väcker nya idéer hos dig som läser det och att du vill dela dina tankar kring det med din omgivning. För vi befinner oss i en tid då vi måste våga tänka nytt. Att vänta på att kriget ska testa våra idéer är ett högt spel. 

Genom att skapa en kultur där misslyckande är ett steg framåt och där aggressorförband, FOI och krigsspel används som systematiska verktyg för att falsifiera doktriner, kan vi förhoppningsvis underlätta att möta nästa paradigmskifte med en plan, och inte med en ryttararmé.