Av generalmajor (PA) Karlis Neretnieks

Det finns goda skäl att läsa kapten Andreas Braws inlägg om “Den svenska ryttararmén”. Genom att beskriva kavalleriets utveckling och avveckling under de senaste hundra åren lyfter Braw fram faran i att fastna i gamla hjulspår när den nya Försvarsmakten ska utvecklas. Jag delar hans farhågor. Risken finns att vi håller på att skapa en organisation där ”more of the same” tar huvuddelen av tilldelade resurser och väldigt lite pengar och tid blir över till att experimentera med nya metoder och system. 

Dock, att försöka prognostisera vad som kan bli avgörande system i framtiden är lättare sagt än gjort. För att fortsätta lite på Braws beskrivning av hur problematiskt det kan vara här ytterligare två exempel. Före andra världskriget var man i stort sett i alla flygvapen – Tyskland, Storbritannien, Sverige m fl – övertygade om att ”the bombers will always come through”. Något som visade sig vara en sanning med modifikation. Luftförsvaret, främst jaktflyg (med stöd av den då nya tekniken radar) visade sig vara avsevärt effektivare än vad de allra flesta hade förställt sig, eller velat föreställa sig. Något som visade sig bl a under slaget om Storbritannien sommaren/hösten 1940 och de brittiska bombangreppen mot Tyskland ända fram till 1943. I båda fallen blev förlusterna av bombplan mycket stora. Det var först när de allierade hade utvecklat långräckviddiga jaktplan som kunde eskortera bombflygplanen som de brittiska och amerikanska förlusterna blev acceptabla. Dock bör här noteras att brittiska Bomber Command förlorade 55000 av sin flygande personal under kriget. Att ett koncept efterhand utvecklas till att bli något tämligen effektivt innebär inte att det med automatik leder till små förluster. Drönarkriget i Ukraina kan också vara en illustration i det avseendet.

Bombflygexemplet visar på hur ett under mellankrigstiden allmänt accepterat teoretiskt, i praktiken oprövat koncept, inte höll måttet när det möttes av kvalificerade motmedel. Men att det fick en renässans när motmedlet, jaktflyg, möttes av mot-motmedlet, långräckviddig jakt som eskorterade bombplanen. En process som tog i storleksordningen tre år. 

Ett annat exempel som visar på en annan sorts svårighet, olika slutsatser av samma experiment, är utvärderingen av stridsvagnsinsatser under spanska inbördeskriget 1936-39.  I Ryssland där man redan då tänkte på operativa genombrott, omfattande kringgångar och framryckning på djupet av motståndarens gruppering med stora mekaniserade förband, drog man av striderna i Spanien slutsatsen att den typen av operationer inte skulle fungera i en modern motmedelsmiljö, d v s där det fanns kvalificerade pansarvärnsvapen. Man återförvisade stridsvagnen till att principiellt vara ett understödssystem för infanteriet.  I Tyskland drog man den motsatta slutsatsen och började skapa pansardivisioner och där tonvikten till stor del lades på en annan taktik, inte bara teknisk utveckling. Alltså, utfallet av samma storskaliga experiment, spanska inbördeskriget, leder till två helt olika slutsatser avseende hur organisation och taktik bör utvecklas. 

Skulle jag våga mig på att dra några slutsatser av mina två små exempel och Braws kavalleriexempel så är det: teoretisera gärna, men utan praktiska försök eller empiri är risken stor att man missar viktiga faktorer i ekvationen, och glöm inte att samma instrument ofta kan användas på flera sätt. Det innebär att jag tror på experimenterande såväl på våra existerande förband som hos de som håller på att sättas upp. Här finns det dock en balansgång som inte är helt lätt. Experimenterandet får inte leda till att de inblandade förbandens krigsduglighet nedgår för mycket, förbanden måste trots allt vara samövade och tillämpa samma principer för ledning etc för att kunna sättas in omedelbart om behovet skulle uppstå. Ytterligare en faktor som bör vägas in är det moral- och motivationshöjande elementet som det innebär att få vara med i försöksverksamhet. Det är skoj att få göra nya saker och att få bidra till utvecklingen!

Teoretisera gärna, men utan praktiska försök eller empiri är risken stor att man missar viktiga faktorer i ekvationen.

Braws förslag att yngre befäl bör spela en roll i utveckling av nya system och principer för deras användning har med framgång prövats tidigare i Försvarsmakten (Krigsmakten). Såväl uppsättandet av fallskärms- och kustjägarsystemen under fyrtiotalet skedde till stor del på initiativ av yngre officerare på kompanichefsnivå som drev de frågorna, ofta grundat på egna funderingar kring erfarenheterna från andra världskriget.  Respektive försvarsgrenschef, Chefen för Armén och Chefen för Marinen, stöttade verksamheten genom att skicka dessa unga officerare på kurser i bl a Storbritannien och Frankrike för att närmare studera hur man där utvecklade dessa funktioner. Resultatet i dessa fall blev upprättandet av Arméns fallskärmsjägarskola och Kustjägarskolan, och introduktionen av nya förbandstyper vilka tidigare inte funnits i Försvarsmakten (Krigsmakten).

Ska jag komplettera Braws förslag på åtgärder så är det en som för mig framstår som speciellt angelägen – skapa officerare som har förmågan att utveckla system och metoder för nya eller ”nygamla” uppgifter, och också hitta sätt hur använda existerande system i andra roller.  Förutom en gedigen teoretisk utbildning i stridens förande och olika systems egenskaper krävs då också erfarenhet av det praktiska genomförandet. Konkret skulle där olika skolor ges en tydligare inriktning mot stridens förande, d v s taktik och krigsstabstjänst samt att utbildningen generellt bör innehålla mer av ”militärteknik”. När det gäller det senare är jag personligen övertygad om att teknikens redan nu stora betydelse i striden kommer öka ytterligare, och att behovet av snabba anpassningsåtgärder under pågående krig kommer vara ett måste. Här skulle det också vara värdefullt om den akademiskt meriterande utbildning som alla officerare genomgår i större omfattning ledde till examina i tekniska ämnen. 

Likaså anser jag att en grundförutsättning för flexibilitet när det gäller att utveckla krigsförband såväl under fred som under ett krig förutsätter gedigen kunskap om hur förbanden fungerar. D v s kombinationen av stridsteknik, taktik, vapensystem och människor. Den erfarenheten kan bara erhållas genom förbandstjänstgöring. Den delen av en officers utveckling måste inte bara ges ökad status utan också ses som en avgörande urvalsfaktor inför en eventuell befordran. Ytterligare en åtgärd för att skapa den kunskapsbredd som är nödvändig för att utveckla nya tankar och se nya roller för förband och system vore att alla officerare redan tidigt i karriären, t ex som en del av kompanichefsutbildningen, genomförde en tids växeltjänstgöring vid ett annat truppslag än det där man normalt tjänstgör. 

Det finns säkert många ytterligare åtgärder som kan vidtas för att öka Försvarsmaktens förmåga att hänga med i utvecklingen och att öka organisationens flexibilitet och anpassningsförmåga. Andreas Braw ska ha en eloge för att ha startat diskussionen. Förhoppningsvis leder den till fler tankar, förslag och diskussioner, men viktigast är självfallet att den också leder till konkreta åtgärder.