Av kapten Yossarian

I min artikel ”Hur falsifierar vi vår egen doktrin” argumenterade jag för att Försvarsmakten måste skapa strukturer som systematiskt prövar och ifrågasätter våra idéer och koncept. Utgångspunkten var att det är först när vi kan motbevisa våra egna antaganden i fredstid som vi kan förändra i tid.

Kapten Braw påminner i ”Den svenska ryttararmén” om hur arméer historiskt fastnat i etablerade koncept långt efter att omvärlden förändrats. Generalmajor Karlis Neretnieks beskriver i sin läsvärda replik ”Ryttararmén och dess vägval” bland annat vikten av att förnya utan att förlora krigsduglighet här och nu. 

Utifrån artiklarna kan man bygga en gemensam problemformulering: Vi måste skapa förutsättningar att tidigt upptäcka vad som behöver förändras, för att sedan genomföra förändringen i tid men utan att försvaga vår förmåga här och nu. Frågan är hur?

Innovation börjar när det nya blir vardag

Ett starkt innovationsklimat är en god början. Det ger upphov till pilotprojekt, initiativ och försök som kan leverera viktiga lärdomar. Men vi har inte innoverat förrän det nya införts brett i organisationen och blivit en del av det normala arbetssättet.

Det här är en svår balansakt. Vi behöver utrymme att pröva ofärdiga idéer med risk för misslyckande samtidigt som förbanden måste kunna lösa sina uppgifter här och nu. När tid och resurser börjar tryta så är det lätt att hålla sig till det beprövade, vilket gör att innovation riskerar att stanna vid enstaka försök.

En annan utmaning är att få lärdomar från olika initiativ att nå hela vägen ut i strukturerna. En framgångsrik metod kan fungera i ett pilotprojekt men fastnar lätt innan den blir etablerad på bred front, ofta därför att det saknas rutiner och erfarenhet inom Försvarsmakten för skyndsamma övergångar från test till tillämpning. På så sätt skapas lätt en kultur där vi provar mycket men sällan förändrar oss i grunden.

Därför måste innovation inte bara förstås som själva försöket, utan som en kedja: från idé, via försök, till genomförande och till sist till vardag. Först när nya arbetssätt, system och tankar har blivit en naturlig del av hur vi utbildar, övar och leder våra förband kan vi tala om verklig innovation.

Tre parallella cykler

För att undvika denna låsning bör vi arbeta med tre tydliga utvecklingscykler:

• Experimentcykeln: förband och enheter med mandat och resurser att pröva nya metoder, system och organisationsformer utan krav på omedelbar operativ beredskap.
• Beredskapscykeln: förband som upprätthåller hög stridsberedskap med beprövade metoder och materiel.
• Utbildningscykeln: grundutbildning av värnpliktiga och fortbildning av personal, där framgångsrika arbetssätt från de två andra cyklerna integreras och blir norm från första utbildningsmomentet.

Nyckeln är att etablera kontaktytor som knyter samman cyklerna i båda riktningarna. Ett exempel är att aggressorförband från experimentcykeln möter beredskapsförband i större övningar för att pröva och falsifiera doktriner och TTP:er. När nya metoder visat sig effektiva och införts i beredskapscykeln kan de därefter föras in i utbildningscykeln, så att nästa generation soldater och sjömän lär sig dem från start.

För att detta ska fungera fullt ut krävs också att officerare och specialistofficerare under sin karriär rör sig mellan cyklerna. Den som prövat nya koncept i experimentcykeln tar med sig den erfarenheten in i beredskapscykeln och kan omsätta idéerna i skarp verksamhet. Den som har tjänstgjort i utbildningscykeln kan föra in fältmässiga insikter från beredskapsförbanden och samtidigt förstå vilka förmågor som måste byggas från grunden hos nästa generation. Denna cirkulation skapar både gemensam förståelse och en kultur där förändring blir naturlig. 

Här finns också en tydlig beröringspunkt med Neretnieks poäng om vikten av växeltjänstgöring mellan truppslag där det handlar om att skapa den breda erfarenhet som gör det möjligt att utveckla nya tankar och se nya roller för förband och system. Förhoppningen är att det dessutom bidrar till en officerskår som i krig har lättare att flexibelt ställa om, eftersom den kan bygga vidare på en mångfald av tidigare erfarenheter.

Lärdom från historien

Braws exempel från kavalleriets sena omställning visar faran med att vara bunden till ett koncept som inte längre matchar stridsmiljön. Trots att nya teknologier som kulsprutor, artilleri och flyg redan förändrat slagfältet höll många fast vid hästens symboliska och organisatoriska roll. Resultatet blev att omställningen kom för sent och med höga kostnader i liv och förlorad förmåga.

Karlis lyfter å andra sidan att vi inte får låta förändring gå ut över vår förmåga här och nu. För snabb eller felriktad implementering av oprövade idéer kan lämna oss sårbara. Historien visar alltså två risker att undvika: att vänta för länge och att kasta sig på nytt utan att ha säkerställt funktion och relevans. Tre cykler med tydliga överföringar mellan dem kan vara ett sätt att balansera dessa risker.

NATO-dimensionen

Ett medlemskap i NATO tillför både möjligheter och utmaningar i detta arbete. På möjlighetssidan ger det oss tillgång till alliansens övningsmiljöer, multinationella testbäddar och en gemensam doktrinutveckling som kan stärka vår experimentcykel. Vi kan snabbare dra nytta av koncept och system som redan prövats av andra medlemsländer som exempelvis gemensamma standarder för logistik, datalänkar och luftförsvar.

Men det finns också risker. Ett starkt krav på interoperabilitet kan leda till att nationella lösningar med potential trängs undan till förmån för standardiserade NATO-koncept, även i lägen där våra geografiska och operativa förhållanden skiljer sig från övriga alliansen. Om experimentcykeln reduceras till att enbart implementera färdiga Nato-lösningar riskerar vi att tappa den självständiga konceptutveckling som är avgörande för att möta hot i vår egen region.

Här blir utbildningscykeln särskilt viktig. Om vi kan anpassa och bekräfta nya NATO-koncept i experiment- och beredskapscyklerna innan de förs in i utbildningen, kan vi både bevara vår interoperabilitet och säkerställa att de fungerar i svenska förhållanden.

Slutsats

Försvarsmakten har redan på många håll en stark innovationsanda. Utmaningen är att skapa strukturer som gör att nya idéer blir snabbt kan bli operativ verklighet, på bred front och utan att beredskapen urholkas.

Med tre parallella cykler, regelbundna möten mellan dem genom exempelvis aggressorförbandsövningar, och officerare som rör sig mellan cyklerna under sin karriär, kan vi gå från test till tillämpning. En sådan modell stärker inte bara utvecklingen i fredstid, utan skapar förhoppningsvis också en officerskår som i krig har lättare att vara flexibel och kan luta sig mot en bredd av erfarenheter när oväntade situationer uppstår.

Diskussionen om falsifiering, ryttararméns misstag och balansen mellan förnyelse och beredskap pekar mot samma sak: behovet av strukturer som gör förändring möjlig. Trecykelmodellen är inte en slutpunkt, men den kan vara en start på ett system där vi upptäcker, prövar och inför nytt i tid, innan nästa krig påminner oss om gårdagens misstag.

Den här artikeln presenterar dock bara ett förslag, inte en färdig lösning. Jag hoppas att fler vill pröva, ifrågasätta och utveckla modellen vidare. Det är genom att hålla diskussionen levande vi kan hitta idéerna till de strukturer som verkligen fungerar.