Av Major Marcus Karlin, Luftstridsskolan

Om du vill gå snabbt, gå själv. Om du vill gå långt, gå tillsammans.

Sverige är, som bekant, numera fullvärdig medlem i den nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). Det förändrar våra säkerhetspolitiska förutsättningar i grunden. Det innebär inte bara att vi får nytt skydd och rättigheter i alliansen, utan också konkreta skyldigheter. Syftet med den här artikeln är tudelat. Jag önskar både utbilda läsaren men också påverka beslutsfattare att vrida åt tumskruvarna på motsträviga chefer i organisationen. Artikeln kan också ses som en påbyggnad av både kapten Nissers tankar om Multi-Domain Operations (Militär Debatt, 19 augusti) och av kapten Yossarians tankar om förändring (Militär Debatt, 19 augusti).

En av de grundläggande skyldigheterna Försvarsmakten står inför är förmågan att kunna samverka med andra medlemsländer. Det ska svenska styrkor kunna göra på riktigt, i skarpa lägen, tillsammans med våra allierade. I moderna militära operationer är det inte längre tillräckligt att varje nation tar med sig sina egna ledningssystem och hoppas att det löser sig på plats. Natos samverkan bygger på ett gemensamt digitalt fundament, ett ramverk som medger säkert och strukturerat informationsutbyte mellan deltagande länder. Amerikanarna kallar det här ramverket för Mission Partner Environment (MPE). Inom Nato benämns det Federated Mission Networking (FMN).

Vi backar bandet lite. 

Stöket i Afghanistan 

Under insatsen i Afghanistan mellan 2001 och 2014 växte den internationella styrkan International Security Assistance Force (ISAF) snabbt till att omfatta över 40 länder. Även om ambitionen var gemensam, var de tekniska förutsättningarna långt ifrån det. Varje nation tog med sig sina egna system, rutiner, säkerhetsnivåer och informationskulturer. Resultatet blev en fragmenterad ledningsmiljö där informationsdelning var ett av de största hindren för gemensam effekt. I vissa fall fanns upp till fyra parallella nätverk som krävde manuell överföring av information mellan olika system och skärmar vilket var en uppenbar risk, både för tempo och precision. Detta ledde också till blue-on-blue och att egna styrkor exempelvis gick in i ett bakhåll som en annan nation redan hade varnat för i sitt nätverk men som inte hade nått alla.

Trots att det fanns ett identifierat operativ behov av att koppla ihop informationen inom koalitionen gjordes det inte. Det berodde primärt på tre faktorer:

• enskilda länders informations- och datadelningspraxis förblev relativt uppdelad i stuprör,
  
• nationella säkerhetsintressen prioriterade informationsskydd framför operationell effekt, samt
  
• upplevda svårigheter med att koppla samman olika nationella och funktionella system.

Den uppmärksamme (och insatte) läsaren kanske kan dra paralleller till Försvarsmakten.

Vad gjorde man åt detta?

Det var i detta sammanhang Afghan Mission Network (AMN) föddes. General Stanley McChrystal tog befälet över ISAF 2009 och gav sitt stöd till AMN-konceptet som då fanns och hade startats med stöd av tidigare ISAF-befälhavaren general David McKiernan. 2010 beordrade McChrystal att koalitionen nu skulle dela information på ett enda nätverk. AMN var till en början mycket enkelt och erbjöd bara chatt, internettelefoni (VOIP), e-post, webbsurfning och en säker videokonferens (SVTC). Värt att notera är att detta fanns redan för 15 år sedan. Mycket av detta är fortfarande något vi kämpar med i Försvarsmakten än idag, och när det väl finns så är det ofta i fristående system snarare än fullt integrerade lösningar. 

AMN var ett försök att bygga en gemensam grundplatta att dela information inom ISAF, där varje deltagande land kunde koppla in sitt nationella nätverk mot ett gemensamt kärnnätverk. ISAF rörde sig från ett informationsparadigm av “need to know” till “need to share” vilket var en viktig mental och organisatorisk förflyttning. 

Och sen då?

Denna resa står vi inför idag i Försvarsmaktens resa i Nato. AMN föddes ur operativ nödvändighet snarare än teknisk perfektion, men lyckades ändå skapa bättre lägesuppfattning och samordning än vad tidigare nätverk klarat av. Detta är också något Försvarsmakten kan ta till sig. Det är bråttom nu och teknisk perfektion får inte stå i vägen för framsteg. Vi måste börja dela information mellan varandra, mellan försvarsgrenarna, och med våra allierade. 

FMN är inte ett experiment eller ett teknikdrivet sidospår utan ett strukturerat, internationellt överenskommet ramverk för interoperabilitet.

När interoperabilitet kräver samordning och tempo, är det svårt att försvara att vi lägger tid och resurser på att uppfinna det som redan finns. FMN-kompatibla lösningar är redan tillgängliga. Men stolthet, kontrollbehov och ett djupt rotat ”not invented here”-syndrom håller oss tillbaka.

AMN var aldrig tänkt som en permanent lösning. Det var ett ad hoc-nätverk, byggt för ett specifikt uppdrag i ett specifikt område. Därför blev nästa logiska steg att systematisera erfarenheterna från AMN och skapa ett ramverk för framtiden. Denna vidareutveckling blev så småningom FMN.

FMN är inte ett experiment eller ett teknikdrivet sidospår utan ett strukturerat, internationellt överenskommet ramverk för interoperabilitet. FMN är idag fast förankrat i en rad styrande dokument på såväl internationell som nationell nivå. Natos strategiska koncept framhåller vikten av interoperabilitet och gemensam förmågeutveckling. NATO Federated Mission Networking Management Directive och Spiral Specifications är de dokument som operativt och tekniskt reglerar hur länder ansluter sig och deltar i FMN. För Sverige är detta ramverk centralt för vår förmåga att delta i multinationella insatser med trovärdighet och effekt.

Även i Försvarsmaktens interna dokumentation, såsom FMSI (där FMN nämns specifikt) och olika förmågeutvecklingsplaner, lyfts behovet av ökad samverkan, förbättrad lägesbildsdelning och effektivare ledningssystem. FMN utgör ett av få verktyg som metodiskt adresserar dessa behov, inte genom att ersätta nationella system, utan genom att definiera hur de ska kunna samverka med andra system.

Digital konflikthantering 

Försvarsmakten måste ha en gemensam förmåga, inte införa en gemensam lösning. En bra liknelse är att om du köper en iPhone eller en Samsung så förväntar du dig som användare fortfarande att kunna skicka meddelanden och ringa till varandra. Detta är standarder som telekombranschen tagit fram. På samma sätt kan FMN ramverket ses som standarder för militär kommunikation.

Trots denna tydliga förankring och långsiktiga ambition är tillämpningen av FMN fortfarande fragmentarisk i Försvarsmakten. Alla kollegor jag pratat med som jobbat med FMN-implementering sliter sitt hår på grund av Försvarsmaktens ovilja att sätta ner foten. 

Här uppstår frågan: om interoperabilitet och MDO är á la mode, varför är då FMN, som är vägen dit, inte ett centralt inslag i varje större förmågesatsning? Och framförallt, varför följer inte högre chefer upp försvarsgrenarna och tillser att korrekta steg tas. Ta Arméstaben som exempel. Här används i dag ett stort antal system för planering, analys, lägesuppföljning, ordergivning, samverkan och rapportering. Det rör sig inte bara om olika tekniska plattformar, utan också om olika säkerhetsdomäner, användargränssnitt, dataformat och uppkopplingskrav. Enligt kollegor på Arméstaben förekommer det tjugotalet olika system som används parallellt, där integrationen mellan dem är minimal eller obefintlig.

Det är lätt att tro att detta är en fråga om tekniska investeringar. Men problemet är djupare än så. Det handlar om bristen på en sammanhållen metodik för hur system ska utformas för samverkan. Det handlar om avsaknaden av gemensamma krav på interoperabilitet. Det handlar om ett synsätt där nya system införs isolerat, utan krav på hur det ska kunna fungera tillsammans med andra.

Dela, dela, dela

Så länge vi saknar ett styrande interoperabilitetsramverk (som inte bara är läpparnas bekännelse) så kommer varje ny investering riskera att cementera isolering snarare än samverkan.

Interoperabilitet kan inte talas om i termer av framtida ambitioner, något som är ”bra att ha” när tiden, resurserna och läget tillåter. Interoperabilitet är inte heller i grunden ett tekniskt projekt. Det är en operativ förmåga som måste fungera innan kriget. Det är en kulturförändring. Det är något som i grunden påverkar vår möjlighet att leda, samverka och överleva i krig. 

Att Sverige fortsätter att stå vid sidan av praktisk interoperabilitet innebär inte bara ett förmågetapp. Det skickar också en signal till våra partners om att vi inte är redo. Det är en signal vi inte har råd att sända. På samma sätt som generalerna McKiernan och McChrystal gjorde så är det dags för våra generaler att slå näven i bordet och tvinga fram en förändring.