Av kapten Andreas Braw, IB 1

Det är väldigt glädjande att artikeln om ”Den svenska ryttararmén” rönt så stort intresse och har lett till nyttiga diskussioner. Både generalmajor Karlis Neretnieks (länk här) och Kapten Yossarian (länk här och här) har utvecklat, konkretiserat och förbättrat tankarna från min första artikel till generella idéer för utvecklingsarbete. Jag kommer här att försöka rista in ytterligare några runor i ryttararméns gravsten. Rubriken till denna artikel är medvetet provocerande. 

Under mina blygsamma 15 år i uniform har logistik varit en knäckfråga. Under många år prioriterades logistikförband lågt, vilket fick till följd att logistiken ofta bedrevs improviserat. Men våra logistiska principer fanns kvar, och nu övar vi på att genomföra de logistiklösningar som framgår av handböcker och reglementen. Hela striden hänger i dessa sköra trådar. Utan tross – inget slåss. En viktig pusselbit i markstridsförbandens logistik är tanknings- och laddningsomgång, TOLO. TOLO innebär ungefär detsamma som ett besök i depån under ett Formel 1-lopp. Kompaniet – oftast genomförs det kompanivis – tankar, fyller upp med ammunition, mat och andra förnödenheter och genomför vid behov enklare reparationer av trasig materiel. Sedan återgår de till ordinarie verksamhet, såsom anfall eller försvar.

”TOLO genomförs i huvudsak nära förbrukarens gruppering. De förnödenheter som främst ersätts vid TOLO är drivmedel (inklusive oljor, fetter, spolarvätska och dylikt), ammunition, hållbara livsmedel eller stridsportioner, vatten och sjukvårdsförnödenheter.”

Handbok Markstrid Bataljon

Klockan klämtar

Problemet här är att våra logistika koncept för fältförband är omöjliga idag. Vi har inte gjort något åt det än eftersom hoten mot trossen inte finns i våra övningar. Övningarna är inte verkligheten, utan ett sätt att simulera vår tolkning av verkligheten utifrån de resurser vi har i våra egna förband. Således så utbildar vi oss för att våra förband ska uppnå perfektion i den simulerade miljö vi har skapat. Och i den riktningen ligger katastrofen. 

TOLO-konceptet är en fröjd att se när det genomförs. Snabbt, effektivt och ofta helt automatiserat. Det är inte konstigt att vi känner stolthet när det lyckas. Tack vare att TOLO genomförs ”nära förbrukarens gruppering” kan bataljonerna bibehålla ett mycket högt anfallstempo – förutsatt att konceptet fungerar. Värt att beakta är att TOLO som metod främst är lämplig för mekaniserade förband. För exempelvis infanteriförband kan det ifrågasättas om metoden någonsin har varit relevant. 

”Vid en TOLO finns en väntplats där förbandet väntar före TOLO, en TOLO-plats där TOLO genomförs samt en återsamlingsplats där förbandet återsamlas. TOLO-platsen ska skyddas.”

Handbok Markstrid Bataljon

Men vad händer då med logistiken i en miljö där vår taktik (genombrott eller kringgång för att slå mot fiendens mjuka delar) möter verkligheten? I citatet ovan framgår att TOLO-platsen ska skyddas, och det kan vi inte göra idag. Vi kommer att möta mängder av beväpnade flygande farkoster, med en stegrande grad av autonomi, som dessutom ofta rör sig så tyst eller på så hög höjd att vi är omedvetna om deras närvaro. Även vid riskminimering kan ett stridsvagnskompani stå i TOLO vid angrepp, vilket leder till att stridsvagnar för 2,7 miljarder kronor (~300 miljoner kr X 9 vagnar) kan förintas i ett eldinferno tillsammans med tankbilar och en mängd soldater. 

Nu kan någon invända att jag utgår ifrån hotbilden i det pågående kriget i Ukraina, och att det är farligt att göra. Jag menar att det är ett befängt argument eftersom våra koncept utgår ifrån ännu äldre krig. Det blir alltså som att hävda att vi år 1917 bör utgå ifrån taktiska koncept från år 1890. Och varför skulle hotet bli mer hanterbart framöver? Varken ryssar, ukrainare, amerikaner eller kineser har i dagsläget trovärdiga tekniska lösningar eller taktiska koncept för att undkomma lufthotet – och de tycks inte vara nära att knäcka koden heller. Varför ska vi då utgå ifrån att vi skulle kunna göra det inom överskådlig tid? I nuläget finns det väldigt lite som talar för en sådan utveckling. Medlen – drönarna och patrullrobotarna – kommer att fortsätta att plåga alla som befinner sig inom några mil från fienden. Och de kommer fortsätta att utvecklas. Räckvidden på patrullroboten Lancet är idag 40-70 kilometer, och nya patrullrobotar med bättre prestanda är på väg. Räckvidden på drönare avgörs idag av batterierna (om de inte har bränslecell) och förbindelsen med operatören (om de inte är autonoma). Förbindelsen kan dessutom förstärkas med flygande relästationer eller utgöras av fiperoptisk tråd, även om detta är kostnadsdrivande och lite opraktiskt.

Luften är aldrig mera fri

Att skjuta finkalibriga vapen på drönare är extremt svårt, även med hjälp av radar, vapenstation och smart optik. Stridsfordonens automatkanoner och stridsvagnarnas kanoner kommer inte inte heller att träffa, om inte plattformarna genomgår en massiv modifiering. Möjligen kan halvautomatiska hagelgevär användas som absolut sista utväg. Men de hjälper enbart mot kamikazedrönare och kräver både skicklighet, ständig vaksamhet och tur. Telestörning hjälper till del, men förutsätter ständig uppdatering av mjukvara och hindrar inte fiberoptiskt styrda drönare eller helt autonoma system. Egna jaktdrönare som angriper fiendens drönare tycks nå vissa resultat på båda sidor i kriget, men det förutsätter extremt skickliga piloter (eller dyra AI-system) och ett kompetent sensor- och ledningssystem för den sortens drönardueller. Slutligen kan man tänka sig att eget artilleri och egna attackdrönare angriper fiendens operatörer – detta kan ryssarna ha lyckats med i Pokrovsk enligt vissa källor – men även detta förutsätter att resurser kraftsamlas i tid och rum och att artilleripjäserna kan fredas från fientliga drönare. 

Motmedlen för alltså en ojämn kamp mot den plågoande som drönarna utgör. Kommer denna obalans – till drönarnas fördel – att bestå för alltid? Det vet vi i nuläget inte. Motmedlen har svårt att komma ikapp, och drönarna utvecklas ständigt. Det finns ingen silverkula i nuläget och sannolikt inte de närmaste åren. Med vår materielanskaffning och förbandsomsättning så bör vi i bästa fall kunna ha kompetenta system i drift på bredd 2-5 år efter att vi bestämmer oss – och i nuläget finns det inget att bestämma sig för. Ska vi då fortsätta att arbeta som vanligt utifrån tron att den okända frälsaren är på väg och att luften ska rensas? Eller ska vi förhålla oss till verkligheten så som den sannolikt kommer se ut de närmaste åren?

Min övertygelse är att luften aldrig mer kommer att vara ”fri”. Vi kan med motåtgärder minska hotbilden och driva upp kostnaden för fiendens patrullrobotar och drönare, men hoten och striden i det lägsta luftrummet kommer att vara kvar. 

Din första och sista skarpa TOLO

Åter till TOLO-slingan. Året är 2029. Där står du nu med ditt stridsvagnskompani. Vi har stridit hårt för att försvara Stockholmsförorten Sundbyberg i sydlig riktning, och sovit lite. Slingan ligger 45 kilometer bort från striderna, i skogen vid en bondgård utanför Sigtuna. Anledningen till detta är hotet från indirekt eld och drönare. Vagnarna har smugit dit, undvikit stora vägar. Allt har varit lugnt, inget kunde hörselobserveras när vi stängde av motorerna längs vägen. Nu tror vi att vi är säkra. Trosskompaniet har utlovat ett mål varm mat, och två av vagnarna ska få lättare reparationer efter tankning och laddning. Nu kör vi in på slingan. Allt går bra. När första vagnen närmar sig slingans slut så händer det. Fiendens drönare har följt oss dit. En 40 mm RSV-granat släpps på tankbilen från hög höjd. Tankbilen antänds och exploderar. Klotet blir enormt och slukar ammunitionslastbilen också. Även den exploderar. Stridsvagnarna försöker komma undan. Besättningsmedlemmar som stigit ur bränns ihjäl, detsamma händer med uppluckade vagnschefer. En del kvävs i vagnarna. Tre vagnar kommer undan med kraftiga skador. Du har tredje gradens brännskador och du kommer aldrig att genomföra en TOLO igen – och det kommer ingen annan i armén heller att göra. Övriga bataljonen kommer inte att kunna få ny ammunition på flera dagar och får tanka diesel i Uppsala (64 km bort) med enstaka vagnar åt gången.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att teknikutvecklingen har omöjliggjort en del av våra metoder för alltid. Vi kan välja att anpassa oss nu, eller att invänta de katastrofala förluster som blir följden av att inte anpassa oss. Vi kan se verkligheten för vad den är, eller ignorera den och fortsätta som vanligt. Vi kan avgränsa bort problemet i våra övningar, men konsekvensen blir en utebliven taktikanpassning som istället behöver improviseras i krig. Du som till vardags arbetar på ett arméförband bör fundera över hur er taktik påverkas av att ni inte har någon trovärdig idé för hur vagnarna ska tankas och laddas. 

För att vi ska kunna strida så som vi vill med våra brigader och bataljoner behöver vi en trovärdig logistik som är anpassad efter krigets verklighet. Tills vi har det så måste vi anpassa taktiken. Annars har vi efter ett par dygn soppatorsk på hela bataljoner.

För infanteriförbanden kan sannolikt UGV:er vara en del av lösningen, med obemannad och möjligen autonom logistik de sista milen. Men här bör vi räkna med ett mycket stort svinn – mängder av UGV:er kommer att nedkämpas. En egen produktion av markgående robotar (UGV:er) kommer att bli mycket viktig på sikt. Men vi bör även hos infanteriet inse att varje rörelse med fordon inom ett par mil från pågående strider är en stor risktagning. Och idén med fordonsavlämningsplats (FAP) kan vi glömma.

Avslutningsvis:

Markstridsskolan har producerat ett utmärkt utbildningspaket om signaturanpassning av markstridsförband mot drönare, men givetvis gäller det i ännu större utsträckning funktionsförbanden. Tag del av det och vidta åtgärder. FM2025-14503 är dess beteckning i Vidar. 

---

PS. Tiotalet mil bortom striderna kommer det mesta att vara normalt.