Av ”major Biggles”, reservofficer

Försvarsmakten står inför ett byte av uniformssystem, efter nästan 40 år med det gamla. Men istället för att modernisera på ett enkelt och kostnadseffektivt sätt skapar man ett dyrt och komplicerat system som rullas ut stegvis under flera år. Men handlar det inte egentligen bara om… arbetskläder?

Jag började jobba på byggföretaget SIAB i början av 90-talet. Första dagen hämtade jag ut blå, slitstarka nylonkläder och ett orange regnställ med sydväst. Man skulle nog skratta åt snittet och färgerna idag, men kläderna gjorde jobbet. Den som börjar idag plockar ut arbetskläder av en modell som tillverkas just nu. Inget konstigt alls. Plaggen som används av personalen på ett bygge kommer från olika år och olika tillverkare. Men de möter alla krav på skydd och slitstyrka enligt fastställa normer och certifieringar. Alla bär samma logotyp, men kläderna är till för att slitas på och fungera i vardagen. Slits de ut hämtar man nya. 

Hur kommer det sig att arbetskläderna i Försvarsmakten, det vill säga fältuniformen, måste behandlas som om det vore ett komplicerat tekniskt system? Det gamla M90-systemet har fungerat bra och står sig fortfarande väl trots snart 40 år på nacken. Men om det uppstår brist på någon komponent så beställer man alltså nytillverkning enligt originalspecifikationen till löjligt höga priser. Inget civilt företag tror jag skulle ha råd med att be en leverantör återstarta en produktionslinje för att komplettera med några tusen exemplar av 1991 års katalogs arbetsjacka. Och inget privat företag skulle lägga en beställning på arbetskläder som ska ”räcka” i decennier.

Och varför måste alla ha exakt samma modell på jacka och byxor? Är det inte funktionen som är viktig? Skulle det inte räcka att mönstret var samma så länge kvalitet och funktion samt skyddsnivåer var garanterade? Det finns många civila verksamheter med hårda krav på rätt skyddsnivåer, det är inget unikt för Försvarsmakten.

Nåväl, nu ska ett nytt uniformssystem införas efter 40 år, vilket låter rimligt. Utrullningen har bromsats, men stoppas nu helt efter upptäckten att man helt bommat storleksuppskattningarna och köpt in fel storlekar. Problemet är att det nya systemet är så komplext att personalen nu måste mätas av utbildade måttspecialister för att hitta rätt storlekar. Samtidigt är volymen på inköpen så små att utrullningen måste ske under flera år. Arbetskläderna ska heller helst inte användas för mycket, så att de slits ut allt för fort. De vi beställer nu måste tydligen räcka för en överskådlig framtid, oaktat omvärldsläge eller behov av tillväxt i organisationen. Det verkar helt saknas pragmatism och ledarskap som tar kommandot över en så basal fråga som personalens arbetskläder.

I alla verksamheter utanför Försvarsmakten hämtar man ut nya arbetskläder när det behövs. De uppdateras gradvis med bättre material och funktion. Alla ser inte exakt likadana ut, men alla kläder fungerar, skyddar och syns enligt de krav som finns. Och när man byter ut gamla plagg får man den modell som råkar vara upphandlad just då.

Det finns gott om etablerade tillverkare av uniformer. Det går att ställa krav på färg, logotyp och funktion, utan att specialdesigna allt från grunden. Nu kanske nån trodde att det var vad som skulle ske genom en gemensam nordisk upphandling. Men det har istället skapat förseningar och fördyringar som resulterat i en tummetott-beställning som inte ens räcker till all personal, och som trots de låga volymerna inte kan levereras inom överskådlig framtid. Allt detta medan världen brinner och kriget närmar sig.

Att göra något så grundläggande som arbetskläder till ett prestigeprojekt, med årslånga förseningar, extrema kostnader och begränsad effekt, är inget annat än ett systemfel. 

Är det inte dags att Försvarsmakten börjar se på fältuniformen för vad den faktiskt är?

Arbetskläder.