Av major Simon Qvist, Helikopterflottiljen

Denna artikel baseras på en examinationsuppgift skriven av undertecknad under den valbara kursen ”Markoperationer och taktik” vid det högre officersprogrammets (HOP) första år. Den har redigerats och kortats ner något för att passa MD-formatet bättre, men kan i grunden tjäna som exempel på hur en inlämningsuppgift kan se ut, till del, vid HOP.

INLEDNING 

Ända sedan luftballongen först användes i militärt syfte har luftdomänen påverkat markdomänen. Konflikterna i Nagorno-Karabach och Ukraina har, tillsammans med teknikutvecklingen, fört fram den låga luftvolymen i markdomänen och skapat en tydligare vertikal dimension som tidigare har varit mer perifer. Inom amerikansk militär diskurs har begreppet The Air-Ground Littoral eller The Air Littoral väckt livlig debatt. På svenska kan begreppet översättas till ”luftlitoralen” och kan definieras som den låga luftvolymen under 10,000 fot som måste kontrolleras för att understödja mark- och sjöoperationer och som kan understödjas eller försvaras från luften och eller marken.

Hur ser luftlitoralen ut, hur bör den konceptualiseras och vilken påverkan har den på markoperationer, organisation och ledning? Dessa frågor är högaktuella. Samtidigt är luftlitoralen knappt behandlad i svensk kontext och utgör därmed ett relevant problemområde att titta närmare på. 

Inledningsvis kommer jag att redovisa hur nuvarande diskurs- och forskningsläge om luftlitoralen ser ut. Därefter knyts dessa till Peter Thunholm och Lars Henåkers idealmodell för taktisk framgång på slagfältet i syfte att kunna konkretisera hur luftlitoralen kan erbjuda våra taktiska chefer en fördel, genom att hitta beröringspunkter i modern militärteori. Artikeln kommer därefter att avslutas genom att jag kort berör nuläget i svenska markstridskrafter och slutligen redovisar fyra initiala slutsatser om hur svenska markstridskrafter behöver transformeras för att kunna uppnå lokal dominans i luftlitoralen.

NUVARANDE DISKURS- OCH FORSKNINGSLÄGE

Problemområdets centrala referensverk skrevs av Maximilian Bremer och Kelly Grieco och publicerades 2021. I The Air Littoral: Another Look introducerar författarna begreppet air littoral med tillhörande begreppsdefinition (som har använts för denna texts inledning). Man menar att denna zon har blivit ett kritiskt men hittills försummat område i modern krigföring och att den amerikanska militärens traditionellt binära syn på ”mark” och ”luft” är otillräcklig i ljuset av denna utveckling. I artikeln föreslås ett tredimensionellt koncept för luftdominans där faktorerna tid, horisontellt avstånd och höjd samverkar. I denna konceptualisering delas skillnader mellan luftlitoralen och den högre luften upp i fyra huvudområden; (1) Luftlitoralen beskrivs som trång och med hög hinder- och farkostdensitet, (2) samordningsutmaningarna anses intensifieras genom detta och man ser ökade behov av samordningsförmåga på kompaninivå och uppåt. (3) Den snabba teknikutvecklingen och massproduktionskapaciteten, menar författarna, gör att en linjär luftmaktsmetod blir ineffektiv, dvs. nya metoder för lokal luftkontroll i realtid behöver utvecklas. (4) Historiskt arv och inbyggda organisatoriska konflikter inom och mellan stridskrafter anses riskera att försvåra arbetet i luftlitoralen. Avslutningsvis levererar författarna tre förslag på transformerande åtgärder för att sluta klyftan mellan mark- och luftcentriska kontrollkoncept:

1. Genomlysning av dagens och framtidens roller, uppdrag och ansvarsområden för de stridskrafter som verkar i luftlitoralen.
2. Utveckla gemensamma styrdokument och doktriner för att lyfta blicken från den tekniska utvecklingen och skapa en mer konceptuell syn på kontroll av luftlitoralen.
3. Alla stridskrafter måste slå om till ett mer vertikalt tänkande och släppa det dominerande laterala perspektivet.

Författarna följde upp med ytterligare en artikel 2024. I Contesting the Air Littoral utökas resonemangen genom att identifiera tre trender som under Ukrainakriget har visat sig sammansmälta och gör luftlitoralen central för kampen om luftoperativ kontroll; (1) Den fjärde industriella revolutionen medger stora mängder billiga, små och dödliga drönarssystem. (2) Den öppna innovationen som inte begränsas av stora slutna statsaktörer gör att teknikutvecklingen drivs på av en mycket stor mängd aktörer som inte är låsta av avtal eller försvarssekretess. (3) Ovanstående tekniksprång ger möjligheter till en bred och uthållig närvaro i luftdomänen som tidigare inte har varit möjlig enligt författarna. Tidigare har en av luftdomänens grundläggande egenskaper varit att militär närvaro har varit tillfällig och ej kan upprätthållas över längre tid. Enligt författarna är nu detta inte längre sant.

Bremer och Grieco menar att luftlitoral kontroll kommer att vara avgörande i framtidens krig. Doktrin, organisation, träning, materiel, ledarskap, utbildning, personal och infrastruktur anses därför vara i behov av snabb och kraftig översyn och transformation.

Kevin Jackson och Matthew Arrol beskriver i sin artikel Defending and Dominating the Air Littoral hur luftlitoralens framväxt bara är ett av många historiska exempel på när nya gränsområden öppnas upp för exploatering. Därför menar man att markstridskrafter måste sluta se på luftdomänen som ett sekundärt bekymmer och i stället äga sin plats i luftlitoralen. Författarna trycker, precis som Bremer och Grieco, på vikten av transformation avseende doktrinära ramverk, investeringar i nya drönarsystem och stridskraftsgemensamma ledningssystem och -metoder som är anpassade för luftlitoralens dynamiska miljö. Artikeln tillför även behovet av att stridskrafter övar mer gemensamt för att underlätta den gemensamma striden i luftlitoralen.

I sin artikel The Air Ground Littoral and Great Power Conflict beskriver David Giffen hur luftlitoralen kan anses vara avgörande nyckelterräng i den nutida och den nära framtidens konfliktmiljön. Luftlitoralens genomslag är ett stridskraftsgemensamt problem enligt Giffen, men kommer att vara tydligast för markdomänen vilket gör att författaren menar att ägandeskapet av luftlitoralen och kontroll av denna bör åligga markstridskrafterna. Giffen hävdar att luftlitoralen utmanar gamla sanningar och att det numera är att föredra, men inte längre nödvändigt, att åtnjuta luftoperativ kontroll i den höga luften för att kunna exploatera och dominera luftlitoralen och därigenom skapa ett taktiskt överläge på marken. Markstridskrafterna behöver därför, enligt författaren, ta på sig ledartröjan när det kommer till att skapa konceptuella ramverk, referenssystem och terminologi. Vidare behöver man ta fram modeller för luftlitoral kontroll som omhändertar tid, horisontellt avstånd och höjd, ett modellförslag som återkopplar till Bremer och Griecos tredimensionella koncept för luftdominans. Giffen introducerar även en politisk dimension till problembeskrivningen och menar att den politiska nivån bör överväga hur ansvarsområden fördelas mellan stridskrafter och hur krigsmakten i sin helhet organiseras, med luftlitoralen i åtanke. 

Amos Fox konkretiserar luftlitoralen ytterligare i sin artikel Army Aviation and Decisiveness in the Air-Ground Littoral. Fox beskriver luftlitoralens relativa och relationella dimensioner som produkter av rum, tid, resursprioritering, dominans, stridsekonomi och förutsedd risk. Vidare bygger Fox en första konceptram för luftlitoral dominans. Enligt Fox är denna villkorad och beroende av resurser, tid och situation. Då möjligheter att uppnå och upprätthålla dominans är oerhört resurskrävande kan den inte utövas överallt utan bara i begränsade områden och tidsluckor. Fox introducerar därför Zones of proximal dominance (ZoPD), avgränsade områden där man vill uppnå lokal dominans i luftlitoralen för att understödja markmanövern. Detta koncept utvecklar Fox i detalj, men kan sammanfattas binärt; Breda/grunda ZoPD för defensiva operationer, och smala/djupa ZoPD för offensiva operationer. 

Sammanfattningsvis påstår Fox att luftlitoral strid kräver hög grad av kommando-/detaljstyrning för att kunna uppnå lokal dominans och att uppdragstaktik därför inte är helt kompatibel med denna stridsform. Markstridskrafterna behöver därför, enligt Fox, bredda sin ledningsfilosofi och nyttja de ledningsmetoder som för tillfället är nödvändiga. Att kunna skifta mellan centraliserad och decentraliserad ledning beskrivs som en nödvändighet. Fox tillför också frågan om att särskilda truppslag för drönarstrid bör övervägas. Området anses för komplext och för avgörande för att det ska åläggas redan existerande truppslag.

Branden Gulick erbjuder ett alternativt synsätt i Liminality: Opportunities in the Transition Space of the Air Littoral. Gulick anlägger ett tvärvetenskapligt perspektiv på luftlitoralen som subdomän och beskriver luftlitoralen som liminell till sin natur. Liminaliteter, övergångsområden mellan ett medium till ett annat, har enligt Gulick alltid varit djupt obehagliga för människan på grund av dess brist på definition och att de representerar ett djupt obehagligt övergångstillstånd i ständig förändring. Gulick angriper därmed luftlitoralen främst ur dess kognitiva aspekter på markstridskrafter och hur människor i luftlitoralen kommer att behöva engagera sig i ett komplext kognitivt. Därför anser Gulick att aktörer som skall verka i luftlitoralen behöver inbädda sig helt i miljön och lära känna denna nya terräng för att kunna hantera obehaget och kaoset och nyttja det till sin fördel.

Precis som luftlitoralen ställer våra förband inför denna kognitiva utmaning, så pekar Gulick på att samma utmaning gäller för fienden och att detta skall utnyttjas genom att utsätta fienden för upplevt kaos och överbelastning för att framtvinga känslor av obehag hos denne. Genom att vi omfamnar komplexiteten och inte faller i de kognitiva fällor som vi vill utsätta fienden för menar Gulick att vi kan skapa förutsättningar för exploatering och dominans. Dessa resonemang kan relateras till Fox koncept om dominansteori och ZoPD.

Mer konkret anser Gulick att denna inbäddning i miljön kan åstadkommas genom att implementera drönare i all grundutbildning av soldater och officerare, att exponera dem för teknikens möjligheter och fylla stridskrafterna med drönarmentalitet. Även lokala drönarklubbar bör enligt Gulick etableras vid förbandens garnisoner för att uppmuntra personalen till att kognitivt närma sig luftlitoralen. Gulick menar att om våra förband kan omfamna denna liminella komplexitet kan vi också exploatera luftlitoralen genom att utmana fiendens mänskliga kognition. Kognitiv transformation adderas därmed till tidigare bidrag.

MILITÄRTEORETISK BERÖRINGSPUNKT

Thunholm och Henåkers idealmodell för taktisk framgång erbjuder en relevant ram för att beröra varför svenska markstridskrafter behöver uppnå lokal dominans i luftlitoralen och därigenom kan behovet av transformation åskådliggöras ytterligare.

Idealmodellen används därför i kommande stycken för att illustrera de koncept, metoder och förmågor som är nödvändiga för att kunna uppträda i en subdomän som ännu inte är konceptualiserad i svensk militär doktrin:

1. Utgångsgruppering – Ur ett luftlitoralt perspektiv kan detta innebära att förband måste förfoga över framgrupperade och rörliga sensorer, kommunikationsnoder, transportsystem och verkansenheter såsom t.ex. drönare och helikoptrar, vilka kan möjliggöra tidig påverkan i syfte att forma slagfältet genom vertikalen.
2. Aggressiv spaning – Effektiv och uthållig ISR-förmåga i luftlitoralen blir en förutsättning för att kunna blotta fiendens ställningar och luckor, skapa underrättelse- och informationsöverläge och möjliggöra snabba taktiska beslut.
3. Manöver – Luftlitoralen blir genom sin vertikala dimension och höga tempo central för all manöver som skall ske i markdomänen. Genom att kunna skapa lokal luftlitoral dominans kan vi uppnå önskad kraftsamling för att kunna nå ett genombrott och låsa upp offensivens kraft. Förmågan att kunna förstå luftlitoralens egenskaper, utnyttja samspelet mellan olika tekniska system och förneka fienden nyttan av sina egna för att kunna skapa Zones of Proximal Dominance blir avgörande för den framtida markmanövern.
4. Genombrottet – Kommer att skapas genom, bland annat, lokal dominans i luftlitoralen. De tekniska system som nyttjas i subdomänen kan bidra till att identifiera rätt tid och plats för genombrottet, som sedan kan följas upp med bekämpning, telekrig, spaning, m.m. för att möjliggöra exploatering på djupet.
5. Exploatering och högt tempo – Se ovan och nedan.
6. Överraskning – Genom att nyttja luftlitoralens tredimensionalitet och inneboende möjligheter till vertikal omfattning och högt tempo kan våra förband uppnå taktisk – kanske även operativ – överraskning. Exempelvis kan drönare, patrullrobotar, helikopterförband, långräckviddiga bekämpnings- och luftvärnssystem utsätta fienden för vertikala och kognitiva dilemman.
7. Chock – Luftlitoralens egenskaper erbjuder goda möjligheter för våra förband att uppnå lokal systemchock hos fienden, starkt knutet till resonemangen ovan om överraskning.
8. Organisatoriskt sammanbrott – Målet med luftlitoral dominans är att möjliggöra egen manöver genom att förneka fienden densamma, störa fiendens lednings- och sambandsförmåga, bekämpa hans förband och etablera eget informationsöverläge. Om vi kan åstadkomma detta kan möjligheterna anses vara goda för att skapa fientligt organisatoriskt sammanbrott.

Sammanfattningsvis går det att påstå att luftlitoralens plats i grundläggande taktiska överväganden stärks av idealmodellens grundelement. Dagens och morgondagens taktiker kommer att behöva hantera denna nya subdomän såsom man tidigare behövt ta hänsyn till andra terrängtyper och tillhörande förmågor, i syfte att kunna förbereda, planera och leda den väpnade striden i markdomänen.

NULÄGET OCH INITIALA SLUTSATSER

I svenska markstridskrafters taktikreglemente tilldelas luftdomänen ett avsnitt om fyra sidor som beskriver hur svenska markförband förhåller sig till den angränsande luften. Ansatsen är förvisso god och omnämner bland annat de senaste årens teknikutveckling, nyttjandet av drönare och helikoptrar och vikten av luftoperativ kontroll för genomförandet av markoperationer. Däremot kan innehållet beskrivas som övergripande till sin karaktär och den låga luftvolymen behandlas inte uttryckligen. Denna avsaknad indikerar ett potentiellt kunskapsgap och avsnittet framstår som starkt besjälat av vår tidigare syn på luftdomänen. På doktrinär nivå är det luftlitorala tomrummet uppenbart.

I en artikel på Militär Debatt under våren 2025 illustrerar en pansarbataljonchef hur nuläget ser ut på ett svenskt manöverförband; ”Under årets förbandsövningar har ca 70% av förlusterna skett via direktriktad eld och 30% via indirekt eld. Inga förluster under våra övningar har skett via FPV-drönare och patrullrobotar.” Måhända anekdotiskt, men citatet kan tjäna som en illustration över hur luftlitoralt blinda svenska markstridskrafter fortfarande kan vara. 

Denna illustration kan förstärkas av en observation vid en spelstation under den fältövning som genomfördes inom ramen för kursen i markoperationer vid högre officersprogrammet, våren 2025. I en diskussion om ett visst taktiskt problem uttryckte sig en deltagare med bakgrund i Armén på följande vis; ”Men om vi bortser från drönarna för en stund så kan man […]”. Som om tekniken och luftlitoralen går att villkora bort ur markdomänen. Sammantaget ger det hela skäl för visst bekymmer, och en känsla infinner sig av att markdomänens nyvunna vertikala dimension ännu inte har letat sig in i de chefer som gör sig redo för att utkämpa morgondagens krig.

Genom forskningsöversikten, nedslagen i idealmodellen och det berörda nuläget kan vi identifiera initiala slutsatser som kopplas till de transformationsbehov som våra markstridsförband står inför;

1. Doktrinär förändring och konceptuell utveckling krävs – Luftlitoralen som subdomän behöver beskrivas och definieras för att skapa förutsättningar för gemensamma tankegods. Nuvarande begrepp som t.ex. luftöverlägsenhet och luftoperativ kontroll är otillräckliga för att beskriva exempelvis lokal dominans i luftlitoralen och behöver kompletteras eller förändras. Högre militär och politisk nivå bör även överväga förändringsbehov i den grundläggande organiseringen och indelningen av militära förband, truppslag och ansvarsområden.
2. Gemensamma ledningsstrukturer och operativa ramverk är avgörande – Dagens stridskraftspecifika lösningar, system och metoder är inte tillräckliga för luftlitoralens natur och utgör en gråzon som en fiende kan exploatera. Synen på dominerande ledningsfilosofier är i behov av genomlysning. Utöver detta bör stridskraftsgemensam övningsverksamhet bli ett naturligt beteende för att de luftlitorala aktiviteterna skall kunna skapa rätt förutsättningar för att kunna uppnå Thunholm och Henåkers idealmodell.
3. Kulturellt skifte är nödvändigt – För att fysiskt och kognitivt kunna hantera liminaliteten i det gränsområde som luftlitoralen utgör krävs en större mental flexibilitet, riskacceptans och organisatorisk förståelse än vad som är fallet idag. Förbanden och dess personal måste öppna upp vertikalen kognitivt och känna luftlitoralen som en naturlig del av deras terrängvärdering och manöverdjup.
4. Nya materielsystem och koncept för utveckling behöver tas fram – Mindre, billigare och massproducerade system behöver införas på bredd och delvis ersätta dyrare större plattformar. Utveckling utanför det etablerade militärindustriella komplexet och systeminföranden och utanför ordinarie processer bör uppmuntras för att organisationen skall hänga med i utvecklingstempot.

AVSLUTANDE REFLEKTION

Luftlitoralens framväxt har omkullkastat grundläggande antaganden om hur markoperationer genomförs och vilka förmågor som krävs för att uppnå taktisk framgång. Genom att belysa forskningsläget och illustrera området med ett militärteoretiskt perspektiv framträder ett tydligt behov av transformation inom svenska markstridskrafter.

Den vertikala dimensionens centrala betydelse kräver nya konceptuella ramverk, anpassad doktrin, utvecklade ledningsstrukturer och ett kulturellt skifte som omfamnar komplexitet snarare än undviker den. Luftlitoralen är inte bara ett tekniskt drivet problem – det är en kognitiv utmaning för våra chefer och förband.

För att förbli relevanta måste svenska markstridskrafter därför ta ett aktivt ägandeskap av denna luftvolym, inte bara som en angränsande zon utan som en naturlig del av markdomänen. Endast genom en sådan transformation kan vi säkerställa operativ och taktisk relevans i en alltmer komplex vertikal verklighet.

---

Källförteckning

Bergqvist, Carl. “Högre, lägre och bredare – Luftdomän med förändrade förutsättningar.” Handlingar och Tidskrift 2022, nr. 1 (n.d.): 32–42.

Bremer, Maximilian K, och Kelly A Grieco. “The Air Littoral: Another Look.” Parameters 51, no. 4 (17 november, 2021): 67–80. https://doi.org/10.55540/0031-1723.3092.

Försvarsmakten. Reglemente Armé Taktik, 2023.

Fox, Amos C. “Army Aviation and Decisiveness in the Air-Ground Littoral.” LAND WARFARE PAPER, no. 163 (Augusti 2024): 18.

Giffen, David M. “The Air-Ground Littoral and Great Power Conflict.” Æther: A Journal of Strategic Airpower and Spacepower Vol 3, no. 3 (2024): 53–66.

Grieco, Kelly A., och Maximilian K Bremer. “Contesting the Air Littoral.” Æther: A Journal of Strategic Airpower and Spacepower Vol 3, no. 3 (2024): 10–24.

Guinness World of Records. “First Balloon Used in War.” Guinness World of Records. Hämtad 20 maj, 2025. https://www.guinnessworldrecords.com/world-records/360577-first-balloon-used-in-war.

Gulick, Branden W. “Liminality – Opportunities in the Transition Space of the Air Littoral.” Æther: A Journal of Strategic Airpower and Spacepower Vol 3, no. 3 (2024): 67–79.

Henåker, Lars. Mastering Tactics: Exploring and Measuring Victory in Battle. Stockholm: Försvarshögskolan (FHS), 2023.

Jackson, Kevin L., och Matthew R. Arrol. “Defending and Dominating the Air Littoral.” Æther: A Journal of Strategic Airpower and Spacepower Vol 3, no. 4 (2024): 56–69.

Jacobs, Jody, ed. Enhancing Fires and Maneuver Capability through Greater Air-Ground Joint Interdependence. Rand Corporation Monograph Series. Santa Monica, Calif.: Rand, 2009.

Kavanagh, Jennifer. “Arming for the Air Littoral – The Defense Industrial Base and Future Air Warfare.” Æther: A Journal of Strategic Airpower and Spacepower Vol 3, no. 3 (2024): 25–39.

Kreuzer, Michael P. “Beyond Air Superiority – The Growing Air Littoral and Twenty-First-Century Airpower.” Æther: A Journal of Strategic Airpower and Spacepower Vol 3, no. 3 (2024): 40–52.

Pirnie, Bruce, Adam Grissom, David T. Orletsky, och Rand Corporation, eds. Beyond Close Air Support: Forging a New Air-Ground Partnership ; Rand Project Air Force. Rand Corporation Monograph Series. Santa Monica, CA: Rand, 2005.

Wester, Christian. “Armén – så som i himmelen, så ock på jorden.” Militär Debatt, Hämtad 19 maj, 2025. https://militardebatt.com/2025/05/19/armen-sa-som-i-himmelen-sa-ock-pa-jorden/.