Av Kapten X

Sverige har påbörjat en utveckling på drönarområdet. Försvarsmaktens UAS-centrum sätts upp i Karlsborg. Man genomför tre större projekt för framför allt spaning.

UAS-centrum låter bättre än inget, men av den korta texten på Försvarsmaktens hemsida anar man defensiv inriktning. Spaning är naturligtvis vitalt, men den får inte tränga ut den centrala verkansdelen. Verksamheten andas också ”för lite och för sent”. Ett sätt att höja tempot är att upprätta parallellorganisationen ”1. Drönarbataljonen”. Fokus skulle tydligt ligga på attackdrönare och antidrönardrönare. Bataljonen skulle, med en kraftig budget, direktanskaffa drönare från hela världen i större eller mindre antal, med målet att ligga på internationell framkant. En person från FMV kan ingå i bataljonen för att säkerställa att upphandlingsregler följs. 

En av bataljonens huvuduppgifter skulle vara att i fredstid utgöra B-styrka i alla övningar och för utbildningsförband. Svenska förband skulle därmed få öva under realistiska förutsättningar, med ständig risk för drönarangrepp. Bataljonen bör också regelmässigt ”angripa” olika fredsförband. Alla svenska militära installationer skulle då, precis som i verkligheten, leva under ett konstant drönarhot. Stora resurser borde ställas till förfogande för att göra dessa övningar realistiska. 

Under övningar bör en del drönare offras så att olika förband får öva att strida realistiskt mot drönare. I krig kan bataljonen användas för att lösa egna uppgifter, där försvar av huvudstaden framstår som extra angeläget. 

Bataljonen kan organiseras på olika sätt, men en person från flygvapnet och en från marinen bör ingå i bataljonen för att säkerställa samverkan. Bataljonchefen bör, oberoende av nuvarande grad, vara den person som bäst kombinerar ett tekniskt kunnande med framåtanda och ”militärt entreprenörskap”. Bataljonens personal i övrigt bör rekryteras på ett flexibelt sätt. En drönarkunnig person skulle efter en veckas grundläggande militär utbildning kunna ingå i bataljonen. Man borde också kunna tänka sig att bataljonen förstärktes med personal som inte är fast anställd i Försvarsmakten. Personer med spetskompetens skulle kunna kontrakteras på deltid eller anlitas på konsultbasis. För att klara toppar i verksamheten skulle även intresserade och kompetenta personer kunna tjänstgöra på korttidsbasis. 

En personalstyrka om tusen personer borde uppnås på relativt kort tid. Inom kort skulle bataljonen kunna sätta upp ett kompani i varje region för att stödja lokalförsvaret samt lösa egna stridsuppgifter med drönare. 

1. drönarbataljonen skulle bli en nära släkting till de amerikanska ”Opposing Force” (OPFOR), där avsevärda resurser ha lagt ned på att skapa en ”ökenfiende” i Kalifornien och ”skogsfiende” i Louisiana. I USA har man till och med gått så långt att dessa ”B-förband” får egna namn som ”the Trigonist Army” och ”the Krasnovian Army”, med egna grader och gradbeteckningar. I Folkrepubliken Kina har man satt upp en hel brigad för att vara B-styrka, ”195th Heavy Combined Arms Brigade”.

En stor fördel med 1. Drönarbataljonen är att den kan sättas upp direkt, vilket vore en bra övning i att göra saker och ting snabbt. Man skulle också kunna ta tillfället i akt och se vilka organisatoriska stoppklossar som kan elimineras.

Det kommer naturligtvis att möta vissa problem att sätta upp bataljonen. Ett stort antal praktiska frågor behöver lösas, vilka då inte är oöverstigliga för en uppgiftsinriktad normalperson och inte bör tillåtas att hindra eller försena uppsättandet av bataljonen. Ett stort antal beslut behöver fattas, vilket ställer krav på en handlingskraftig ledning. En enhet som arbetar under stor frihet kommer också att utgöra en viss risk. Här ställs stora krav på chefens allmänna omdöme samt förmåga att snabbt förankra viktiga beslut uppåt i organisationen. En enhet med stor frihet ställer även krav på den högsta ledningen. ”Management-modellen” måste anpassas till att det kan hända mycket – snabbt. 

1. drönarbataljonens förmåga att samverka med andra förband blir också kritisk. Specialiserade organisationer kan ibland börja leva ett inre liv och glömma att man finns till för att förbättra helheten. De genomgångar som man efter en övning med ett ”drabbat” förband blir också kritiska. Dessa måste genomföras på ett bra sätt för att det övade förbandet verkligen ska kunna öka sin förmåga till strid mot drönare och i en drönarintensiv miljö. Sammantaget kommer det sannolikt att uppstå en del problem och frågetecken i processen, men att lösa sådana frågeställningar är en viktig del i en utvecklingsprocess. En hel del lösningar behöver ”värka fram”.