Av kadett Ludwig Kempe

I decennier har Försvarsmakten utbildat sina soldater och officerare utifrån en motståndarkunskap som i grunden bygger på kalla krigets hotbild. Vi har lärt oss doktriner, taktik och struktur från en tid då pansarkilar, djupoperationer och massiva mobiliseringar var normen. Men dagens krig i Ukraina visar med brutal tydlighet att den gamla kunskapen inte längre är tillräcklig – och i värsta fall direkt vilseledande.

Nya hot kräver ny kunskap

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har exponerat ett modernt slagfält där drönare, precisionsartilleri och elektronisk krigföring dominerar. Här avgör inte längre bara divisionsnivåns framryckning, utan även små enheters förmåga att gömma sig från en övervakande himmel och att snabbt sprida ut sig när elden slår ner. Den gamla motståndarkunskapen, som ofta fokuserade på mekaniserade stormanfall och statiska orderkedjor, förklarar inte hur dagens strider faktiskt utkämpas.

Att hålla fast vid förlegade modeller innebär en risk för att våra egna förband tränas fel, fattar beslut på bristfälliga grunder och därmed inte är redo för verkligheten. När en pluton i Ukraina kan avslöjas på några sekunder av en kommersiell drönare och slås ut av artilleri inom minuter, då räcker det inte att hänvisa till hur “motståndaren alltid gjort förr”

Innovation framför tradition

Motståndarkunskap måste vara levande, inte statisk. Den ska spegla motståndarens aktuella förmågor, taktik och tekniska resurser inte en historisk bild. Det betyder att vi behöver analysera slagfälten i realtid, ta in lärdomar direkt från Ukraina och omsätta dem i vår utbildning och doktrin. Det kräver mod att skrota det gamla och ersätta det med ny, dynamisk kunskap.

Vi har inte råd att blunda

Sverige står på tröskeln till ett nytt säkerhetspolitiskt skede. Som Natomedlem blir vi en del av ett kollektivt försvar som förutsätter att vi har rätt förståelse för vår främsta motståndare. Då duger det inte med föråldrade handböcker eller ritualiserade lektioner. Vi måste våga erkänna att den gamla motståndarkunskapen hör hemma i arkivet, inte på övningsfältet.

Min uppmaning är att skrota den gamla motståndarkunskapen och bygg en ny, relevant förståelse för dagens och morgondagens strider. Våra soldater förtjänar att tränas för verkligheten – inte för gårdagens krig.