Av major Daniel Smith, Fil. Dr.

Efter en tid som yrkesofficer vid annan myndighet har jag nu återgått till Försvarsmakten (FM). Det känns förunderligt att återgå till myndigheten vars huvudsyfte bortom alla andra huvudsyften är att döda människor i organiserad och industriell skala, i syfte att skydda Nato och Sverige. Men att ha varit i en annan myndighet belyser också det vi i FM kallar stödfunktioner. Och det är dessa, och vad de säger om yrkesofficerskåren som den här texten kommer behandla.

Att återvända till Försvarsmakten

Min första tid tillbaka i FM har präglats av en brant inlärningskurva för att åter förstå hur webbplatser och
datorsystem fungerade under mina tonår på 90- och tidiga 00-talen med många samtal till stödfunktioner för att få ordning på all IT-utrustning, alla stödsystem, telefon, mail i mobilen, och lön. Och jag börjar misstänka att det är få som delar min uppfattning om vad Försvarsmaktens syfte är, utifrån hur organisationen i vardagen styrs och leds. Se till exempel Försvarsmaktens arbetsordning och verksamhetsuppdrag som även i detalj reglerar ting som i en syftesstyrd organisation skulle överlåtas till yrkesofficerarnas omdöme och prioriteringar. Den här texten kommer handla om allt det som ska göra att vi yrkesofficerare, som utgör Försvarsmaktens huvudsakliga kärna personalmässigt, bereds möjlighet att utföra det jobb Sverige ålagt oss.

Jag kan inte förstå hur anställda i FM accepterar sättet som våra stödsystem och stödfunktioner fungerar. Eller – jag kan förstå det utifrån att vi har en enorm övertalighet i årsarbetskrafter bland yrkesofficerare som behöver generera.

Det första är inte sant. Övertaligheten, om den finns, ligger snarare hos civilanställda med tanke på hur många arbetstimmar som går åt att manuellt knacka in de tejpade (inte häftade) papperskvittona på A4-blanketter för
kvittoredovisning.

• Eller att manuellt knacka in från blanketter att ändra en rad i PRIO (en blankett per rad), istället för att yrkesofficeren som skickade in blanketten skulle göra jobbet direkt.
• Eller kanske att redovisa inköp av träningsskor med samma blankettsystem.
• Eller att försöka göra fritextkundvagnar och upptäcka att något finns på M-nr och därmed blir ännu svårare att få tag på.
• Eller att få mail i mobilen för att upptäcka att servicedesk förväntar sig att felmeddelanden genereras för den som haft ett OTP-kort (kodkort för att logga in i mailen) sedan tidigare och nu beställer ett nytt när så inte är fallet.
• Eller att mail i mobilen endast går till Apple Stores Mail-app, och inte med Outlook.

Det här står ingenstans men är så kallad upplevelsebaserat och problemlösningsbaserat lärande för den anställde yrkesofficeren. Men av helt fel sorter och skäl. Jag har nyligen doktorerat med etnografisk forskning på ukrainska krigsmakten. Med det anser jag mig vara åtminstone medelklipsk och ha perspektiv på hur en krigsmakt i ett av Europas mest korrumperade länder fungerar. Vi är fasansfullt lika.

Den dolda korruptionen

En av korrupta organisationers tydligaste tecken är förväntningen och kravet på att ha signaturer från så höga chefer som möjligt även för struntsummor eller att ansvarig handläggare inte vågar signera sina egna produkter.

Problemlösning görs inte i linjen utan genom personliga nätverk. Följden blir att ingen vågar ta risker för att det kan bli fel, och de som signerar produkterna känner inte produkten. Vi blir långsamma, förutsägbara, och sämre i vårt huvudsyftes riktning.

Korrupta organisationer lägger hellre stora poster av löneutgifter på att generera värme än att delegera beslutsmandat. I Försvarsmakten är det här särskilt tydligt i ekonomispåret. Ett förlorat kvitto ska innan utbetalningen signeras hos motsvarande chef för organisationsenheten (C OrgE). Analyser, rapporter, och beslutsunderlag ska, särskilt gällande arbetsmiljöansvar, signeras högt upp. Även här gärna C OrgE. Kvittoutlägg ska redovisas med inskickade originalkvitton (digitala kvitton ska skrivas ut på papper(!) och redovisas på samma sätt), och registreras manuellt av en handläggare innan utbetalning kan ske. Att chefen redan attesterat utlägget i PRIO är mer att betrakta som en formalitet.

Att scrapbooka – officerens vardag

Det verkliga ansvaret och chefskapet när det gäller utlägg ligger på Försvarsmaktens HR-centrum (HRC) som i praktiken agerar chef och gatekeeper för att yrkesofficeren ska få ersättning för de utlägg som gjorts för att utföra sitt arbete. Utöver den arbetstiden som går till att scrapbooka sina kvittoutlägg. Om scrapbooken försvinner på väg till HRC är utläggen ogiltiga, om inte C OrgE får ett underlag att signera i utbyte mot arbetstid hos både yrkesofficeren och C OrgE.

Underlaget förbereds av yrkesofficeren innan scrapbooken skickas in. Utöver att skicka in sin scrapbook förväntas yrkesofficeren nämligen också ha scannat eller fotograferat av bilderna för att ändå kunna få ersättning vid förlorade originalkvitton. Alltmedan arbetstiden går och höga chefer ständigt störs i arbetet av signaturbehov för att sina direkt underställdas direkt underställdas direkt underställdas ska få rätt ersättningar för arbetet. Det fina i allt det här är att vi yrkesofficerare är så många att det inte gör någonting att vi lägger arbetstid på att tillfredsställa stödfunktioners kontrollbehov. Och utifrån hur alla dessa kontrollbehov ser ut kan jag inte annat än vara tacksam, för tydligen är vi en korrupt organisation som inte skulle fungera om vi litade på våra yrkesofficerare och deras ansvarskänsla och rättspatos.

Men likt påståendet att vi har övertalighet bland yrkesofficerare är korruptionsanklagelsen heller inte sann. För att komma till rätta med delar av all problematik krävs ett framåtlutat och syftesorienterat chefskap som stundtals kommer uppfattas som mycket hänsynslöst på berörda delar av myndigheten. Men utifrån premissen att vi är två år ifrån ett möjligt krig ser jag inte att vi har tid att spilla. Att tid går är den kanske största risken som tas, och de som i slutändan ska betala det priset om risken inträffar är våra barn och kollegor som ska stå i främsta linjen.

Rekommendationer

Vi får aldrig glömma att vårt existensberättigande och syfte som myndighet är det storskaliga väpnade våldet; att i klartext döda och lemlästa människor. Vi har inte tid, personal och resurser att kissa revir inom organisationen. Att administrativt inrikta oss mot det innebär bland annat att:

Alternativt bör majoriteten av alla inom den ursprungliga kärnverksamheten fråntas sin säkerhetsklassning eftersom vi inte är pålitliga.