Av major Marcus Karlin, Luftstridsskolan

Jag har följt den tidigare debatten om akademiseringen av officersyrket och förstår både hattarna och mössornas argument. Faktum är dock att inom Högre Officersprogrammet (HOP) produceras varje år många intressanta och insiktsfulla masteruppsatser som snabbt försvinner in i byrålådor och digitala arkiv. Det tycker jag är synd. Den kunskap vi producerar borde delas och diskuteras, särskilt när den kan påverka hur vi arbetar med försvar, utrikespolitik, bistånd och säkerhet i praktiken.

Med denna artikel vill jag uppmuntra dig som läser detta att fundera på vad du själv har skrivit. Kanske finns det ett fynd i din uppsats som förtjänar att komma ut i ljuset? Kanske kan dina tankar inspirera kollegor, påverka policy eller bara väcka en viktig diskussion.

Även en kort text som denna kan göra skillnad.

———————————————————————————–

Innan jag skriver mer om min uppsats så kanske det kan vara intressant för läsaren att lära sig mer om Nato. 

När Sovjetunionen föll så var Nato en allians i kris. Vad skulle nu alliansen göra? Reformerna som följde inom Nato kan sägas ha fått sin formella start under toppmötet i Rom 1991 och New Strategic Concept som togs fram var en slags katalysator för förändring.¹ John Deni lyfter en intressant frågeställning kopplat till förändringen som nu sker i Nato. Varför har Nato mer förband än vad den nya doktrinen kräver och varför tar förändringen så lång tid?

Natos förändring tar i princip ett decennium att driva igenom. Deni menar att det är primärt den politiska förhandlingen mellan länderna som är styrande.² Själva förändringen som sker kan i stora ordalag beskrivas som att Nato, som tidigare haft Reaction Forces, Main Defense Forces och dylikt går nu från 2002 med militärkommiténs beslut MC317/1 över till Nato Readiness Forces (NRF).³ 

Det skulle bara finnas tre High Readiness Forces (HRF) inom dessa NRF, men det kommer in för många ansökningar från medlemsländerna att få sätta upp en HRF. Detta är förvånande då det är dyrt för länderna att ha stående förband åt NRF. Men länderna åtnjöt pengar från Natos träningsbudget och framförallt fick länderna politisk prestige genom att ha en HRF.⁴ Många länders arméer är dessutom på väg att läggas ned av sina respektive regeringar och upprättande av en HRF räddar exempelvis brittiska armén i Europa.⁵

Det blir även ett sorts A-lag och B-lag där Nato själva inte ens vågar säga Forces at Lower Readiness (FLR) om de styrkor som hålls i lägre beredskap utan känner sig tvingade att använda begreppet Graduated Readiness Forces.  Denna begreppsdebatt inom Nato visar på hur farligt det är med negativt laddade begrepp ur politisk synpunkt. Inget land vill ju upplevas ha styrkor i någon form av lägre beredskap.

Alla sex länder som anmäler sig frivilliga att sätta upp en HRF väljs också ut. Det går helt enkelt inte politiskt att tacka nej till länder som erbjuder sig. Detta dränerar inte bara medlemsländernas nationella resurser, utan påverkar även Natos gemensamma förmågeutveckling. Genom att resurser binds upp i symboliskt viktiga men kostsamma HRF, minskar utrymmet för investeringar i nödvändiga gemensamma förmågor som strategisk transport eller inköp av precisionsammunition.

Det skapar en obalans mellan politisk prestige och faktisk militär nytta. Perioden efter kalla kriget kan sammanfattas som att fokuset inom alliansen inte ligger på vad som behöver göras utan snarare att skaffa sig så mycket individuell fördel som möjligt och samtidigt göra så lite som möjligt för att uppfylla alliansens strategi.⁶ Deni bekräftar att förändringen inom Nato är inte hotdriven utan snarare driven av politiska faktorer.⁷

Denna spänning inom Nato tyckte jag var intressant och fick mig att vilja gräva ner mig mer i Nato. Hur kan det vara så mycket interna splittringar och politiska debatter i en allians som utåt sett verkar stark?

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 riktades världens ögon mot Nato. Skulle försvarsalliansen, präglad av olika viljor och politiska prioriteringar, kunna enas i sitt stöd till ett land utanför alliansen? Eller skulle gamla inre spänningar inom alliansen visa sig?

Den frågan låg till grund för min masteruppsats. Uppsatsens mål var att ta reda på om det fortfarande går att spåra interna skiljelinjer inom Nato trots att Ryssland nu agerar som ett tydligt gemensamt hot. Detta externa hot borde enligt vissa ena alliansen. 

Det är viktigt att skilja mellan Nato som organisation, som inte ger direkt något militärt stöd, och medlemsländerna som på frivillig basis agerat. Detta individuella agerande speglar i sig medlemsländernas olika strategiska prioriteringar och belyser den interna splittringen i alliansen.

Tre läger inom Nato

Tidigare forskning pekar på att Nato, trots sitt gemensamma försvarsåtagande, inte är en helt enad allians. Sedan kalla krigets slut har alliansen förlorat det gemensamma hot som en gång förenade medlemsländerna. I dess ställe har olika grupperingar växt fram, baserade på hur länderna ser på Natos roll i världen.

Jag byggde min analys på en tidigare teoretisk modell av Timo Noetzel & Benjamin Schreer som delar in Natos medlemsländer i tre övergripande grupper:⁸

Traditionalisterna som främst finns i Östersjöområdet och Östeuropa. Dessa länder ser Ryssland som det främsta hotet och vill att Nato återfokuserar på sitt klassiska uppdrag: att försvara medlemsländer mot rysk aggression.

Reformisterna domineras av västliga länder som USA, Storbritannien och Kanada. De vill se Nato som en global aktör som inte bara hanterar regionala hot, utan även terrorism, cyberattacker och andra moderna säkerhetsutmaningar.

Status Quo-länderna exempelvis Tyskland, Frankrike och Italien. De vill bevara Natos roll, men vill undvika konfrontation med Ryssland och är mer återhållsamma med att omvandla alliansens strategi.

Frågan jag ställde var: Återspeglas dessa tidigare grupptillhörigheter i hur mycket stöd länderna faktiskt gett till Ukraina sedan 2022? Min personliga tes innan jag gick in i arbetet var att grupperingarna borde ha suddats ut nu när det är en sådan tydlig aggression från Ryssland. Nato borde nog ha enats.

Hur mycket stöd gavs och av vem?

För att undersöka detta använde jag data från Kielinstitutet, som mäter finansiellt, militärt, humanitärt stöd till Ukraina från världens länder. Det återfinns även data på hur mycket flyktingar länder tagit emot från Ukraina.⁹ För att kunna jämföra länder på rättvisa villkor beräknade jag stödet som andel av respektive lands BNP. Exempelvis ger USA mest pengar de facto men det är en relativt liten del av deras BNP. Ett land som Estland ger mindre pengar men mer av sitt BNP.

Med hjälp av regressionsanalys testade jag om de olika grupperingarna inom Nato påverkade nivån av stöd. Samtidigt kontrollerade jag för andra faktorer som ofta påverkar länders bistånd: landets övergripande ekonomi, handelsrelationer med Ukraina, geografiskt avstånd, demokratiska värderingar och EU-medlemskap.

Vad visade resultaten?

• Traditionalisterna gav mest stöd till Ukraina, i form av vapen, pengar och mottagande av flyktingar. Detta stämmer med deras strategiska syn: de ser kriget som ett direkt hot mot sin egen säkerhet. Det är också i linje med deras tankar om Ryssland som det traditionella hotet.
  
• Status Quo-länderna gav minst stöd. Här kan det finnas en tendens att prioritera stabilitet och diplomati framför kraftfullt engagemang, samt en ovilja att provocera Ryssland. Dessa resultat är statistiskt signifikanta och pekar på en fortsatt splittring i alliansen.
  
• Reformisterna gav ett relativt högt stöd, men resultaten var mer svårtolkade. Stödet från denna grupp kunde ofta förklaras av andra faktorer, till exempel att de är ekonomiskt starkare länder med större budgetutrymme. Gruppen var också ganska geografiskt avlägsen från kriget, vilket kan påverka t.ex. flyktingmottagande.
  
• Ytterligare faktorer spelade roll såsom hur mycket handel ett land har med Ukraina, och landets demokratinivå. Länder med högre frihetsindex tenderade att ge mer stöd, om än i liten grad. Intressant nog påverkade inte EU-medlemskap stödnivån, vilket annars kunde ha varit en viktig förklaringsfaktor.
  

Natos splittring består

Min slutsats är att de interna grupperingarna inom Nato fortfarande påverkar hur medlemsländerna agerar, även i situationer med ett tydligt gemensamt hot. Alliansens sammanhållning är alltså mer komplex än vad officiella deklarationer ofta ger sken av. Medlemsländer positionerar sig utifrån sina egna strategiska, ekonomiska och demokratiska intressen, vilket i förlängningen kan försvaga alliansens handlingskraft i framtida kriser.

För Sverige, som nyligen blivit medlem, innebär det att vår säkerhetspolitik inte kan vila på föreställningen om en helt enad allians. Vi måste förstå och kunna navigera i den interna politiken och grupperingarna för att utforma en effektiv nationell strategi. Nato har sedan sin tillkomst präglats av kompromisser och meningsskiljaktigheter, men också av en anmärkningsvärd förmåga att anpassa sig till nya geopolitiska verkligheter. Den förmågan blir avgörande även framöver och något Sverige måste vara en del av.