av major Daniel Smith, Fil Dr i krigsvetenskap

1986 krackelerade ett av många sovjetiska narrativ kring kärnkraften och statens förmåga. Man kan kalla det för självbedrägeri. Men härdsmältan ljuger inte om vad den är. De som ser den dör. Och de som ser resultatet av den förstår att den som hävdar något annat än att det inträffat en härdsmälta ljuger. Kejsaren är naken.

Under min tid som officer i Försvarsmakten sedan 2011 har jag inte varit med om eller ens hört om en (1) enda dubbelsidig fullt ut tillämpad övning mot en trovärdig motståndare när det övats större förband än kompani. Det kan mycket väl bero på horisonten jag ser. Men mönstret ter sig för mig tydligt: Vi övar metoder men inte krigföring, i synnerhet inte mot de medel och metoder Ryssland strider med.

Istället för dubbelsidiga, oscriptade, fullt ut tillämpade övningar och krigsspel har det varit ett av två huvudspår:

1. Momentövningar som styrts av prydligt uppradade övningsmålsättningar att bocka av i väl avgränsade moment.
2. En slöja av dubbelsidigt tillämpad övning där det visat sig att röd sida är tillbakahållen för att blå sida ändå ska få klara sig eller vinna.

Vi övar alltså sällan beslutsfattning och dynamiska förlopp för krig. Vi skapar riter där metoder ska genomgås så att stabsofficerarna får utföra sina processer i ett syntetiskt taktiskt läge. Det är ett självbedrägeri som när det möter det samtida Rysslands krigsmaskineri sannolikt kommer gå under innan något nytt kan byggas upp. 

Jag har inga barn, men det här håller mig vaken om nätterna. Den som har barn har ännu mer på spel för det är barnen och unga vuxna som kommer tvingas betala priset. I mitt arbete i Ukraina har jag sett resultatet av den här typen av självbedrägeri.

Jag tror inte att vårt problem är bristande professionalism, utan bristande förståelse för det samtida krigets karaktär och vad det innebär för vår del att vår dimensionerande motståndare numera strider med medel och metoder som vi inte övar på att hantera. Tar vi inte tag i problematiken i fredstid kommer vi behöva ta konsekvenserna i krigstid.

Hur kan vi undvika en katastrofal inledning på kriget?

Lösningen är mycket, mycket enkel men kommer rendera i en del prestigeförluster hos individer som under kriget inte skulle hålla måttet. Lösningen är grundad i frontnära forskning i Ukraina.

Vi måste, med emfas, öva och därigenom experimentera och lära oss genom dubbelsidiga övningar på alla nivåer. Bra utbildning för kriget innebär att soldater och officerare på samtliga nivåer har ett rikt bibliotek av möjliga scenarier och händelseutvecklingar med i erfarenhetsbanken. Att skapa den och utbilda slagkraftiga förband och staber görs såhär:

1. Utbilda i det mest grundläggande, så att alla (oavsett nivå) får en grundläggande förmåga att lösa sin uppgift. Mängdträning kommer senare, i kontext och scenarier
   
   
2. Kasta allt som heter eller andas ”ryssen gör såhär”. Det enda vi med säkerhet kan säga är att ryssen utvecklar sin förmåga, teknik, och taktik i en takt som är ljusår före vår egen utvecklingscykel. Ryssen gör allt för att vinna över oss, och när vi övar måste båda sidor göra allt för att vinna.
   
   
3. Våga göra motsvarande på blå sida för att hantera den dynamiska och farliga, icke-doktrinära röda sidan. Det innebär utveckling i praktiken och en avgörande förmåga i krig.
   
   
4. Övningar utan telestörd miljö och drönarhot (med minst både spaning och bekämpning) är inte att betrakta som övningar utan som uppvisning.
   
   
5. Övningar i strid måste ske med simulatorer och stridsdomare så att konsekvenser skapas. Konsekvenserna måste upplevas på samtliga nivåer så att utvecklingsbehov konkretiseras.
   
   
6. Sjukvårds- och fångtjänst måste övas. Inklusive mot en fiende som fejkar för att döda oss på nära håll. Vår fiende bryter aktivt mot krigets alla lagar. Det gör inte vi eftersom vi måste behålla vår mänsklighet även efter kriget. Men vi måste öva mot det.
   
   
7. Detta bör vara enda styrningen utöver att båda sidor ska göra allt för att vinna; röd sida får aktivt bryta mot krigets lagar.
   
   
8. Låt övningar spåra ur och utvärdera i efterhand. När eller om en sida förintats kan övningen brytas, utvärderas kring varför det blev som det blev, och därefter återstartas innan det avgörande beslutet.
   
   
9. Premiera lärandet i och av övningar, snarare än att vinna. Vi måste vinna lärandet. Vi måste våga förlora i fredstid för att kunna vinna i krigstid.
   
   
10. Betrakta övningar som kriget och utveckla förmåga utifrån identifierade behov under riktiga dubbelsidiga övningar. Utveckling drivs bäst av att lösa militära problem – vi kan simulera kriget och redan i fredstid driva utvecklingen genom militär problemlösning.
    

I kriget kommer utveckling att ske genom att konfronteras med militära problem. I fredstid kan vi simulera det här genom experimenterandet den här texten förespråkar. Då övar vi också den avgörande färdigheten utveckling redan innan kriget börjar. För att parafrasera en ukrainsk officer: Vi måste bli redo att vara redo för kriget.

Avslutningsvis vill jag uppmana stridskraftscheferna, förbandschefer, övningsledare på högre nivåer och andra beslutsfattare att göra något självklart men i vår organisation tyvärr modigt: Skapa en dubbelsidig övning mot någon som kan strida som vår dimensionerande motståndare. Genomför dubbelsidiga, oscriptade övningar med brigad, flygbas, och marinstridskrafter mot ett ukrainsk UxV-förband, i Sverige. Både på landbacken, i luften, och till sjöss.

Erfarenheterna av det kommer vara ovärderliga. Om kriget kommer om två år innebär det att våra medborgare i uniform kan vara betydligt bättre förberedda för det som kan komma.

Den som vill läsa mer om utbildning och oscriptade övningar kan läsa kapitlet om just detta i avhandlingen Focalizing Warfighters som är en frontnära etnografi i Ukraina.