Av dr Andrew Wallace

“Krigskonsten lär oss att inte förlita oss på att fienden inte kommer, utan på vår egen beredskap att ta emot honom; inte på chansen att han inte attackerar, utan på det faktum att vi har gjort vår position ointaglig.”

– Sun Tzu, Krigskonsten. 

Kriget i Ukraina har gett oss många lärdomar. En av de viktigaste lärdomarna är hur felaktig den svenska försvarspolitiken har varit. Det verkar som om den lärdomen nu har börjat sjunka in. Den 17 november 2025 meddelade Socialdemokraterna att de kommer att stärka försvaret genom att göra ett långsiktigt åtagande på femtio år. De vill också se statligt ägande av försvarsföretagen. Dessa förändringar kan potentiellt leda till ett bättre försvar, men det beror på hur de genomförs.

Femtio år in i framtiden

Det har påpekats att misstag har begåtts i försvaret av Sverige. Man kan hävda att allvarliga misstag har begåtts som allvarligt har äventyrat landets säkerhet. Geopolitiska förändringar kan ske snabbare än vad en försvagad försvarsmakt kan reagera på. Därför påpekade Sun Tzu för över 2 000 år sedan att vi inte bör följa vad vår fiende gör eller inte gör, utan att vi bör säkra vår position oavsett. Sedan kalla krigets slut har försvarspolitiken i stort sett utvecklats i linje med att följa Ryssland. Ryssland var en ny “demokrati” och vår “nya vän”. Därför behövde vi inte längre något försvar, blev slutsatsen. Var finns hotet? Men nu när Ryssland har startat det största kriget i Europa sedan andra världskriget, inser vi plötsligt att vi snabbt måste återuppbygga försvaret. Vi ligger efter Ryssland och det är ingen bra position att befinna sig i. 

Så ja, jag håller med om att vi behöver ett långsiktigt perspektiv, men jag undrar varför just femtio år? Är det ett magiskt tal? Borde vi inte istället titta på nuvarande och framtida utveckling så långt vi kan se och bygga upp vårt försvar därefter? Förhållandena kan förändras snabbt inom försvarsvärlden och vi måste förutse utvecklingen innan den blir ett allvarligt hot. Drönare, till exempel, forskades aktivt på under 1990-talet (och tidigare). Alla som följde detta borde ha förutsett att drönare skulle spela en roll i framtida krigföring från omkring 2010 och framåt. Ändå blev Armenien överrumplat 2020 när de förlorade ett krig som dominerades av drönare. Användningen av drönare i Ukraina har lett till att västliga regeringar ökat sin egen användning av drönare och byggt upp försvar mot drönare. 

Om statligt ägande av försvaret

Detta är ett förslag som har stor potential att både skapa ett effektivt försvar och leda till ett massivt misslyckande av försvaret. 

Försvarsministeriet (MoD) i Storbritannien hade tidigare ett system för tilldelning av kontrakt som kallades “cost plus”. Tanken var att MoD skulle betala utvecklingskostnaderna och sedan x % över kostnaden som vinst för företaget. Det tog inte lång tid för industrin att inse att för att öka sina vinster behövde de bara öka projektets kostnad (vilket bidrog till kostnadsöverskridanden). Ett sätt att göra det var att anställa fler personer. Personer som inte behövdes. Således blev “kostnad plus” känt som upphandlingspolicyn ”bum on hands” (fötterna i soffan). Man kan hävda att detta är ett resultat av motstridiga mål. Regeringen har sina politiska mål, försvarsmakten sina militära mål och industrin sina vinstmål. Det är inte nödvändigt att dessa mål överensstämmer. Man kan faktiskt hävda att de står i konflikt med varandra. Även en övergång till fastprisavtal eller konkurrens skulle inte eliminera vinstmotivet eller de problem som är förknippade med det. Företagen skulle till exempel kunna sälja produkter som kräver mycket underhåll, vilket skulle öka, eller åtminstone upprätthålla, deras vinster. En övergång till statligt ägande och bort från vinstmotivet skulle vara ett sätt att fokusera på de militära målen, vilket skulle vara en vinst för försvaret. 

Statligt ägande har dock sina egna problem. Man kan hävda att statligt ägande kan leda till ineffektiva projekt på grund av bristande konkurrens, vilket kan ta sig uttryck i försenade projekt, överdriven byråkrati och långsamma beslutsprocesser. Ett annat problem är att det kan leda till politisk inblandning där försvarsbeslut fattas av politiska ideologiska skäl snarare än av optimala försvarsmässiga skäl. Men när försvarsindustrin är inriktad på att stödja ett effektivt försvar, till exempel när staten befinner sig i krig, kan statligt ägande vara mycket effektivt.

En väg framåt?

Om vi ska gå i riktning mot statligt ägande skulle jag hävda att det finns en rad förutsättningar som måste uppfyllas. 

1. Riktning. Vi måste veta vart vi är på väg. För det behöver vi en tydlig definition av vad vi faktiskt behöver när det gäller hur Försvarsmakten ska utformas, för att försvara landet, för internationella fredsbevarande uppdrag och för vårt engagemang i Nato. Det vill säga, vi behöver en plan för vart vi är på väg. Vi behöver tydligt definierade mål samt krav och specifikationer. För närvarande har vi, skulle jag vilja påstå, vissa krav och specifikationer, men de är spridda och inte alltid väl definierade. 
2. Vi behöver en långsiktig vision. Men jag skulle vilja hävda att vi inte bör fokusera på ”femtio år”, utan istället kontinuerligt utveckla försvaret utifrån nuvarande och framtida behov så långt vi kan se dem (snarare än ett fast antal år framåt). Det innebär att vi inte bara ska titta på vad vi behöver idag, utan också på vad forskning och utveckling gör.
3. Icke vinstdrivande industrier. Genom att ta bort vinstmotivet skulle företagen kunna fokusera på vad som behövs för försvaret istället för att maximera sina egna vinster. Men för att göra det behöver vi också strategier för att minimera slöseri och andra ineffektiviteter inom statliga industrier. Det kan innebära samarbete med andra NATO-länder och målinriktat agerande. I slutändan är verkligheten en hård härskarinna och det är bäst att göra som hon säger. Och för Försvarsmakten är verkligheten slagfältet. Slagfältet är den yttersta domaren, juryn och bödeln. Allt vi gör, från försvarspolitik till industri till Försvarsmakten själv, måste fokusera på den verkligheten. 
4. Mindre politisk inblandning. Man kan hävda att misstagen sedan kalla krigets slut till stor del har berott på att politikerna har begått allvarliga fel i försvarspolitiken. Misstagen har sedan spridit sig till Försvarsmakten. Jag skulle vilja hävda att vi behöver omorganisera försvarsutskottet. Ett försvarsutskott bör bestå av fler personer med expertkunskap. Experter från industrin, forskare och akademiker från den akademiska världen, samt några politiska representanter. Det bör också finnas en öppen debatt om försvarspolitiken som fungerar som feedback. Feedback kan bidra till att minimera dåliga beslut. 

Slutsats

Försvar är ett utmanande område. Att övergå till statligt ägande och anta ett långsiktigt perspektiv har potential att rikta fokus för försvarspolitiken, upphandlingar och de väpnade styrkorna själva mot ett gemensamt mål om att bygga upp ett effektivt försvar. Men en sådan strategi har många komplexiteter och fallgropar. Om vi kan hantera dessa problem har vi en effektiv väg framåt för försvaret.