Av överste Carl Bergqvist, Chef för Luftstridsskolan

Förord: Denna artikel, och åtgärderna kring Försvarsmaktens Hundtjänstenhet (FHTE), är en del av en händelsekedja som startades av en artikelserie i Expressen. Många av problemen som beskrivs i Expressen är förvisso kända i delar av Försvarsmakten sedan tidigare, och den övergripande problembilden inom FHTE likaså. Likväl är det en skandal. FHTE lyder under Luftstridsskolan (LSS) i Flygvapnet, och därför är det särskilt bra att chefen för LSS nu sammanfattar läget. 

/Redaktören

---

Vad händer på FHTE?

Det stormar om den militära hundtjänsten. Redaktören för Militär Debatt har också lyft kritik mot denna under förra veckan. Det var därför skönt att få till ett samtal om hundtjänsten i Flygvapenpodden i början av denna vecka. Det finns dock saker som jag skulle vilja utveckla utifrån det samtalet, men även den kommunikation som jag genomfört på intranätet Emilia, samtalen med personal i verksamheten, liksom personer som nu väljer att träda fram och berätta om iakttagelser och händelser.

Detta handlar i grunden om ett medvetet vägval bland såväl chefer som medarbetare på FHTE, att lämna en tystnadskultur och etablera en ansvarskultur. Det borde vara ett normaltillstånd, men detta är nu påbörjat sedan en tid tillbaka och är nu både än mer möjligt och än mer nödvändigt att genomföra.

Missförhållanden

Det första jag vill belysa är att det dåliga har fått dominera det goda – så blir det när vi ska kommunicera det ”egentliga” läget. Goda och dåliga exempel finns på bägge sidor om uniformsgränsen inom Försvarsmakten. Detta är en viktig utgångspunkt, missförhållanden är inte knutna till om man är civil eller militär utan till individer, strukturer och kulturer. Men för allmänheten som läser Expressen spelar det ingen roll om man är militär eller civil arbetstagare i Försvarsmakten, eller om man tillhör Hemvärnet. Allt blir ”försvaret” och därför kletar allt fast på Försvarsmakten. Det positiva engagemanget och nyttan av hundtjänsten försvinner därför också. Hur kan vi vara världsledande om vi samtidigt är så dåliga? Det dåliga återfinns hos en mycket begränsad del av verksamheten, men det är personer som tidigare haft för stor påverkan och lyckats bygga en tystnadskultur runt missförhållanden. 

Det är också att balansera på en knivsegg att försöka beskriva allvaret i missförhållanden med lång historia, odlade av ett begränsat antal personer, utan att misskreditera en hel verksamhet där många lägger ner själ och hjärta för att Försvarsmakten och Polisen ska ha de bästa tjänstehundar som finns i världen. Likaså är det en omöjlig balansgång att beskriva detta kvarstående allvar utan att det kladdar på den chef som under flera år framgångsrikt drivit igenom ett stort antal positiva åtgärder. Samtidigt kan man heller inte ge sig in i att utveckla komplexiteten i personalärenden utan att det går att identifiera individer i en värld där alla känner alla.

Man får lätt bilden i media att inget gjorts förut. Jag kan inte svara för historien, men däremot kan jag intyga att sedan Flygvapnet övertog ansvaret för Försvarsmaktens Hundtjänstenhet har det tagits stora steg för att både utveckla verksamhet och strukturera upp det som fungerat mindre väl sedan tidigare. En nyckelfaktor i detta har varit att tillsätta en chef som är rekryterad för ledarskap och struktur – utan koppling till befintliga strukturer kring hundtjänsten inom eller utanför Försvarsmakten. Många av de saker som förr inte fungerade väl, är idag välfungerande genom en bättre strukturerad verksamhet, en formaliserad dressörutbildning, liksom rekrytering av rätt personer till viktiga befattningar.

Tystnadskultur och ansvarskultur

Åter till tystnadskulturen som finns där ute i olika form och olika grad beroende på verksamhet. Den finns inom Försvarsmakten såväl som inom andra myndigheter, företag och verksamheter. I torsdags satt jag och chefen för hundtjänstenheten i en längre intervju med Expressen och diskuterade just detta begrepp.

En tydlig skiljelinje mellan tystnadskultur och ansvarskultur är förekomsten av vittnesmål och anmälningar. I en tystnadskultur blir det inga anmälningar, men internt vet alla att det finns fel. I en ansvarskultur är det normalbild att man talar om fel, misstag och att man anmäler missförhållanden. Det är därför vi ser det som mycket positivt att vi nu får ett ökande antal vittnesmål om händelser i närtid såväl som historiskt om händelser i verksamheten som bryter mot uppförande liksom lagar och förordningar. 

När medarbetare upplever stöd från kollegor och chefer som bejakar ansvarstagande och markerar mot medvetna överträdelser, då sker den faktiska förflyttningen från tystnadskultur till ansvarskultur. Då kan vi också ta det vidare steget mot en lärandekultur.

En ny riktning

Det här är en resa där vi kommit olika långt inom i Försvarsmakten. Längst fram ligger sannolikt vårt flygsäkerhetssystem som varje år inräknar ett mycket stort antal avvikelserapporter, men som resulterat i få allvarliga tillbud och att det snart är 30 år sedan det senast haveriet med dödlig utgång inom stridsflyget (och 18 år inom helikopterflyget). 

Precis som jag sa till Expressen så tror jag också att det är nu det rör på sig på allvar. Det är nu vi får rätt hävstång – tack vare Expressens granskning, anmälning till Försvarsinspektören för Hälsa och Miljö, samt den arbetsmiljöutredning som beställdes i våras för att få en utomstående granskning. Jag ser också att nu känner allt fler att de vågar träda fram. Att inför kollegor få höra någon säga: ”För några år sedan påtalade jag något jag sett. Jag lärde mig snabbt att det inte var önskvärt. Nu upplever jag att det är en annan tid” är ett tydligt tecken på att något faktiskt håller på att förändras.

Om bilden nu är etablerad att mycket har gjorts, blir den centrala frågan vad som händer härnäst. Det bästa är att tystnadskulturen nu skakar och att det finns ett allmänt ifrågasättande av vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Vem är jag, vad står jag för och hur ser detta ut i allmänhetens ögon? Det bör leda fram till ett kollektivt ansvarstagande från såväl chefer på alla nivåer som medarbetare att förstärka det goda och rensa ut det oacceptabla. 

Ytterligare åtgärder

För att ytterligare understödja den rörelsen kommer hundtjänstenheten erhålla ytterligare utbildning nästa år i Försvarsmaktens värdegrund, uppförandekod och uppdrag, liksom även andra styrande regelverk. Vi kommer också att arbeta fram en ny enhetsinstruktion så att det inte kan råda något som helst tvivel om regler, riktlinjer, beslutsfattare m.m. Därigenom minskas möjligheten att gömma sitt agerande i en gråzon. För att minska möjligheten till utövande av informell makt och personlig vinning har jag också beslutat att säga upp samtliga existerande överenskommelser om bisysslor. Ett ytterligare steg är att ta fram en ny organisation som stärker kontroll och uppföljning, liksom föra delar av verksamheten närmare krigsförbanden där hunden slutligen ska tjänstgöra.

Har vi ändrat allt detta under nästa år? Nej, knappast, kulturell förändring tar tid. Däremot tror jag att vi genom gemensamma ansträngningar har goda möjligheter att på några års sikt göra Försvarsmaktens Hundtjänstenhet till en av de bästa enheterna i Försvarsmakten. Det kräver dock en gemensam ansträngning, byggd på öppenhet och med målet att återskapa förtroende för varandra och verksamheten. Att det nu går att accelerera en redan inledd rörelse kan vi tacka Expressen för.