Av Håkan Silverup, officer och doktorand i sociologi med inriktning på militär organisering

Kritiken mot det svenska militära och politiska systemet har skärpts. I Officerstidningens krönika efterlyses mer generalskap och statsmannaskap. På DN Debatt krävs att man gör sig av med folk i den militära toppen. Tonläget är högt och frustrationen är förståelig. Kriget i Ukraina pågår, och människor dör, och hur vi agerar nu och i framtiden är avgörande för Ukrainas, Europas och Sveriges trygghet och välfärd. Sverige rustar – men inte tillräckligt snabbt. Men risken är att vi misstar systemisk tröghet för personligt misslyckande.

Det sägs om och om igen, det går för långsamt, det händer inget, att det fastnar i byråkratin, och politikerna, generalerna och tjänstemännen gör inte sitt jobb. När Ukraina kämpar för sin överlevnad och kriget pågår mitt i Europa framstår kritiken som självklar. Det finns inte tillräckligt med ammunition. Det saknas vapen, utrustning, ibland till och med kängor och regnställ. Beslut tar månader och produktionen tar år. I krig är tid likställt med mänskligt liv – och tiden rinner ifrån oss. Det borde verkligen vara någons ansvar. Men frågan är om kritiken verkligen träffar rätt. För problemet är i själva verket en symtom på hur vårt samhälle är organiserat för att hantera osäkerhet, ansvar och risk under olika tidsrytmer samt i olika situationer och sammanhang.

Krig opererar i ett absolut nu. Det som inte finns på plats i rätt ögonblick saknar värde.

Syftet med denna text är att reflektera över en debatt som pågår om ansvar, tröghet och tempo i vår tid, med att det rasar ett krig i Europa. Där Sveriges roll är indirekt och där svenska samhällsstrukturer fortfarande består. Det kan uppfattas som ett försvar för generalerna och politikerna. Dock är ambitionen att berika argumentationen samt bredda diskussionen om vad som nu sker, nämligen att det inte går tillräckligt fort, alltså en temporal fråga. Texten utgör inte en fullständig analys, utan en komponent i ett komplext och möjligen ”wicked” problem vi har att hantera.

Temporal konflikt – Krigets tid och statens tid

Krig opererar i ett absolut nu. Det som inte finns på plats i rätt ögonblick saknar värde. Kriget i Ukraina är brutalt enkelt i sin tidslogik. Det som behövs, behövs nu. Ammunition som levereras om ett år kan i sig vara meningslös. Förseningar i ett krig mäts inte i milstolpar eller budgetprognoser, utan i förlorade liv och förlorad terräng. Krigets operativa logik har ett högt tempo som är oundvikligt, det gäller att handla snabbt, acceptera avancerade risker och fatta beslut utan fullständig information för att möta, hindra och slå sin fiende. 

När dessa två tidslogiker kolliderar – krigets omedelbara handling möter politikens, förvaltningens, juridikens och industrins långsammare rytmer, uppstår friktion. Det är denna friktion vi upplever som ”det går för långsamt”.

Men Europa och Sverige är inte krigsmaskiner. Vi är rättsstater, marknadsekonomier och politiska system som byggts för fredstid under väldigt lång tid. Politikens reformer och beslut rör sig genom en parlamentarisk process, årliga budgetprocesser, upphandlingsregler, exportkontroller och industriella produktionskedjor. Varje steg har ett syfte, att säkra ansvar, transparens och kontroll. Politiska och förvaltningens logik fungerar annorlunda än militärens. Den är byggd för ansvar, rättssäkerhet och långsiktig stabilitet. Beslut ska beredas och koordineras ingående med så mycket information som möjligt. Ansvar ska kunna utkrävas. Hur offentliga medel används ska kunna granskas. Upphandlingar ska tåla domstolsprövning. Detta är grundpelare i den ordning som gör att staten fungerar. Denna logik inbegrips även i stora delar i Försvarsmakten som en förvaltningsmyndighet.

När dessa två tidslogiker kolliderar – krigets omedelbara handling möter politikens, förvaltningens, juridikens och industrins långsammare rytmer, uppstår friktion. Det är denna friktion vi upplever som ”det går för långsamt”. Problemet är att de inte är byggda för krigets tempo. Att då kräva att individer ska ”skärpa sig” riskerar att missa kärnan, det är inte viljan som brister hos den högsta militära ledningen, politikerna eller tjänstemännen, utan det är den temporala arkitekturen som hindrar snabbhet. 

Byråkratin som syndabock

I debatten blir allt som oftast byråkratin snabbt vår nya fiende. Slopa reglerna, snabba upp besluten, ta bort tröga processer, skottfältsröj administrationen och ge generalerna fria händer. Det låter rimligt, men byråkratin finns där av en anledning. Regler, procedurer och ansvarskedjor är samhällets sätt att fatta beslut under osäkerhet, utan att allt rasar samman. De gör det möjligt att agera utan full kunskap, men till priset av tid. När kriget kräver acceleration, uppfattas detta pris som oacceptabelt – och då blir byråkratin en symbol för allt som står i vägen. Problemet är att man inte bara kan ”ta bort” strukturer och ordning och ändå behålla kontroll, rättssäkerhet och långsiktig handlingsförmåga. Utan struktur riskerar snabba beslut att bli felaktiga, dyra eller politiskt ohållbara, och då kommer bakslagen senare, ofta ännu mer förlamande.

Varför kritiken alltid riktas mot personer

När vårt sätt att organisera byråkratin går långsamt söker vi ansvar. Och ansvar behöver ett ansikte. För ansvar ligger hos en person, inte hos organisation. För organisationen kan inte rättsligt bli den som bär ansvaret. Därför pekar kritiken på att personifiera, på militära toppen, politikerna eller tjänstemännen. Någon måste ju ha gjort fel.

Men i verkligheten är mycket av det som upplevs som passivitet ett resultat av hur olika samhällssystem organiseras och hur de kopplas samman. Ingen enskild aktör styr hela kedjan från politiskt beslut till färdig ammunition vid fronten. Ansvar är uppdelat, logikerna skiljer sig åt och varje länk i kedjan har sina egna temporala begränsningar. Det gör kritiken begriplig, men ofta missvisande. Den pekar på symptom, inte på organiseringen och strukturerna som producerar dem.

Accelerationens paradox – ju mer bråttom, desto mer struktur

Här finns en obekväm sanning, ju mer bråttom det blir, desto mer struktur behövs. När osäkerheten ökar, måste beslutsfattandet bli mer formaliserat, inte mindre. Ansvar måste tydliggöras, risker dokumenteras, stärkta säkerhetsarrangemang, leverantörer kontrolleras, beslut följas upp. Det är därför svaren på kritiken nästan alltid ser likadana ut – nya utredningar, nya strategidokument, nya snabbspår, mer pengar, nya innovations- och investeringsprogram, nya regelverk för att det ska gå snabbare. EU:s satsningar på gemensam ammunitionstillverkning och försvarsindustri kan ses som exempel på detta, det som kallas ASAP med sin dubbla innebörd – Act in Support of Ammunition Production och As Soon As Possible. De är försök att skapa strukturer som på sikt kan öka hastigheten, men som på kort sikt ofta ser ut som ännu mer byråkrati, mer arbete att organisera och administrera. Allt detta syftar givetvis till att öka handlingsförmågan längre fram. Acceleration föder alltså sin egen motsats – strukturell tröghet. Inte för att någon vill bromsa, utan för att systemet annars riskerar att förlora kontrollen. Detta är inte ett svenskt särdrag. Det är ett mönster i alla moderna stater som försöker accelerera utan att förlora kontroll. Men i Sverige, där förtroendet för systemet är högt och avstegen från regelstyrning är få, kan möjligen spänningen bli särskilt tydlig.

Tid som moral

I kriget har tid blivit moral. Snabbhet är liktydigt med något bra och att man tar ansvar. Långsamhet ses som något besvärande och läggs med skuld. Det är förståeligt men farligt. För när tid moraliseras riskerar vi att fatta beslut som är snabba men kortsiktiga, kraftfulla men instabila. Det verkliga dilemmat är inte om vi ska agera snabbt eller långsamt. Det är hur vi skapar strukturer som tillåter snabbhet utan att offra uthållighet, ansvar, samordning, rättssäkerhet och långsiktig kapacitet.

Vad borde debatten handla om?

Om kritiken ska bli konstruktiv måste den flyttas från en temporal fråga till en strukturell fråga. Från ”varför händer inget?” till ”var i kedjan tappar vi tid och varför?”, framför allt frågan om varför. Från en destruktiv personfixering till en konstruktiv systemförståelse. Kriget i Ukraina visar inte bara brister i Europas försvar. Det blottlägger en djupare konflikt i våra samhällen – mellan krigets omedelbara krav och fredstidens sätt att organisera beslut, ansvar och produktion. Att ropa ”snabbare” är lätt. Att bygga ett samhälle som kan agera snabbt och hållbart i krig är betydligt svårare. Men det är där den verkliga uppgiften ligger – om Europa menar allvar med sitt stöd till Ukraina och sin egen säkerhet.

Kritiken om ansvar fyller ändå en funktion

Det betyder inte att kritiken är obefogad. Tvärtom. Kritiken fyller en viktig funktion, den ger skärpa och fokus på frågan som är komplex. Den tvingar fram prioriteringar och legitimerar undantag. Den gör det möjligt att flytta resurser snabbare än vad normalläget tillåter. Men kritiken riskerar att bli destruktiv när den reduceras till personfrågor. När lösningen alltid formuleras som att ”byta ut toppen” riskerar vi att missa det långsiktigt avgörande, att bygga organisationer, strukturer och arbetssätt som faktiskt kan fungera under krigets villkor.

För det är en farlig förenkling

Om vi gör den militära och politiska trögheten till en fråga om personligt misslyckande riskerar vi att begå samma misstag som i många tidigare kriser och krig. Vi byter ut människor men lämnar systemen intakta. Med nya personer på toppen blir resultatet ny frustration och samma problem kommer att uppenbara sig i nästa kris och krig. Det går för långsamt även då. Men om vi inte förstår varför det går långsamt, kommer det inte att gå snabbare. Och i ett krig där tiden avgör vår överlevnad, trygghet och välfärd, är det en risk som Sverige inte har råd att ta.

---

Fotnot: Jag vill rikta ett stort tack till sociologerna Ulrich Beck, Zygmunt Bauman, Anthony Giddens, Hartmut Rosa och Niklas Luhmann för deras vetskap om vår tidsålders verkliga verklighets komplexitet, acceleration, risk och ambivalens.