Av Håkan Silverup, officer och doktorand i sociologi med inriktning på militär organisering

Förord: Det pågående replikskiftet mellan Håkan Silverup och Andreas Braw rör de frågor som stått i centrum sedan Militär Debatt startades. Även Taktisk deltar i replikväxlingen på sin egen hemsida. Flera äldre artiklar på temat hittar du här.

---

Mellan krig och fred

Sverige och vår militärallians NATO befinner sig inte formellt i krig. Våra institutioner fungerar fortfarande enligt en logik som råder i fred, där myndigheter verkar inom sina regelverk, rättsstatens principer upprätthålls och den politiska beslutsprocessen är intakt. Dock pågår ett brutalt utnötningskrig i Europa. Människor dör dagligen, territorier förloras och vinns, och tid mäts i liv. Det är i detta mellanläge – mellan krigets absoluta krav och fredstidens moderna institutionella ordning – som mycket av den frustration vi nu ser uppstå med att det går för sakta.

Mitt syfte med min tidigare debattartikel var inte att förminska och förgöra andras argument eller försvara militära chefer och politiker, utan att ge en mer ingående och kompletterande bild av ett problem som är betydande – att det går för långsamt i vårt samhälle nu när kriget rasar i Europa. Ett problem som kräver många vägar in i sin problembeskrivning. 

Chefernas roll

Andreas Braw tar sitt ansvar och ger i sin replik ”Vem bär vad och i vilken hand?” en viktig och engagerad kritisk granskning av min text ”Finns det en fiende ibland oss?”. Jag vill inleda med att slå fast att vi delar en grundläggande utgångspunkt – att samhället i stort, Försvarsmakten och den militära praktiken, på alla nivåer – måste bli snabbare, mer handlingskraftiga och bättre anpassade till den verklighet vi nu befinner oss i. I detta råder det ingen oenighet. Däremot rör vi oss på olika analytiska nivåer samt olika sätt att problematisera, och det är här missförståndet kanske uppstår, för det är inte antingen eller, utan både och. För de två olika ingångarna är betydelsefulla i beskrivningen av problemet. Min text var inte ett försök att avskriva ansvar från chefer eller att förklara bort misslyckanden. Den var ett försök att förklara varför ansvar så ofta riktas mot individer när orsakerna till tröghet ligger i strukturella och i den organisatoriska temporala arkitekturen. Det är en ingående sociologisk analys, inte ett ursäktande och fjäskande för chefer i Försvarsmakten. 

Så, att analysera hur moderna samhällen och moderna organisationer organiserar tid, risk och ansvar är inte detsamma som att säga att ingen ska hållas ansvarig. Braw tolkar dock mitt resonemang som om det riskerar att bli ansvarsdämpande för individer och att jag förflyttar ansvaret till någon abstrakt konturlös process som inte går att ta på. Braws text har flera viktiga förtjänster. Genom konkreta exempel från vardagen i Försvarsmakten visar han att mycket tröghet inte är juridiskt nödvändigt utan organisatoriskt och kulturellt producerat och reproducerat. Han pekar också på hur chefer aktivt kan, och bör, förändra arbetssätt, prioritera annorlunda och ta risker. Detta är ett viktigt korrektiv mot en alltför abstrakt diskussion om organisering, som möjligtvis min text kan uppfattas som.

Symptom och diagnoser 

Samtidigt tenderar repliken att överskatta det individuella handlingsutrymmet och personliga ansvaret. När det sägs att ”Vi VÄLJER det långsamma tempot varje dag” underskattas de reella fasta strukturer och tillkortakommandena i en modern militär organisering, som följer av institutioner som fortfarande råder med lagstiftning, budgetprocesser, ansvarskedjor, politisk styrning och beroenden internt och externt. Dessa är inte alltid givet anordnade, och de är inte heller enkelt utbytbara eller valbara i vardagen för den enskilde chefen. 

Vi talar alltså delvis om olika sätt att diagnostisera problemet. Jag försöker reflektera över frågan: varför går det långsamt även när viljan finns hos oss alla att förändra? Det finns något i organiseringen som hindrar acceleration, är mitt argument. Braw fokuserar på frågan: varför förändrar inte chefer det som faktiskt kan förändras? Det är personifierat och kopplat till bristande ansvarstagande och vilja, menar Braw. Båda frågorna är nödvändiga och relevanta. Utan förståelse för både organiseringen och praktikernas praktik riskerar ansvarstagande att bli personfixerat och kortsiktigt. Det är i spänningen mellan dessa perspektiv som den verkliga utmaningen ligger.

Min poäng är därför inte att ansvar saknar betydelse, utan att ansvar som inte har förståelse för hur tidslogiken och organiseringen formar vår värld riskerar att bli verkningslöst. Om debatten kan röra sig bort från frågan om vem som har ”gjort rätt eller fel” och i stället handla om hur organiseringen och aktörerna samverkar i en tid av krig, militär modern organisering och acceleration, då har vi kommit ett steg närmare det som faktiskt behövs – ett samhälle och ett försvar som kan agera snabbt, kraftfullt och uthålligt – utan att förlora kontroll, ansvar eller långsiktig förmåga.

Chefens begränsningar

Om jag ska ta diskussionen vidare från en temporal organisering till ansvarsbegreppet i den organisatoriska verklighet som präglar dagens moderna militära organisationer, är mycket av vår föreställning om ansvar fortfarande vilande på en historiskt utpräglad hierarkisk modell där beslutsmakt, överblick och ansvar sammanfaller i chefens position. Detta ideal – ofta personifierat i bilden av den förträfflige officeren som kan allt och har allt – ett ideal som är och har varit funktionellt i mindre komplexa organisationer och under mer stabila förhållanden i en dåtid.

Det är en princip som reproduceras över tid och sällan prövas, inte problematiseras och inte relateras till moderna och nutida organisationsformer.

Braw argumenterar för chefens fullständiga ansvar med sin formulering ”Vem bär vad och i vilken hand? Chefen bär ansvaret i första hand.”, som i sig tar det personliga totala ansvaret för en given sanning. En ansats om fullständigt ansvar hos chefen, som är ett känt normativt axiom inom det militära, ett självklart påstående vars sanningshalt sällan ifrågasätts. Det är en princip som reproduceras över tid och sällan prövas, inte problematiseras och inte relateras till moderna och nutida organisationsformer. I militära traditioner är detta djupt förankrat i idealet om den förträfflige officeren på slagfältet – en person som förenar ansvar, omdöme, mod och handlingskraft i en ”smältdegel” och som ytterst bär konsekvenserna – som en kvarleva av Napoleons coup d’œil från dåtidens stridsfält – en exceptionell genial förmåga att med endast ett vaket sinne ha överblick, förstå, ta ansvar för och bemästra en situation. Braw använder detta kvarlevande normativa axiom som utgångspunkt i sin argumentation. Dock har ansvar förändrats i en modern tid, men idealet består inom det militära, och här uppstår en spänning i debatten mellan två synsätt. I moderna organisationer, liksom i militära organisationer, har beslutsmakt fragmenterats, ansvar har spridits och handlingsregler för chefer skapas av andra, handlande institutionaliseras genom regler, rutiner och dokumentation. Samtidigt lever föreställningen kvar om den tydliga ansvarsbäraren, chefen som ytterst kontrollerar allt och ledaren som kan ”välja tempo”, alltid och överallt.  

Ledare i moderna organisationer 

Den verklighet vi nu befinner oss i ser annorlunda ut, och i denna typ av högkomplex organisering som militären verkar i förändras även ansvaret och handlingsutrymmet i grunden. Beslut formas och regleras i långa kedjor av aktörer, inom och mellan organisationer, under juridiska, politiska, förvaltningsmässiga och ekonomiska logiker som inte alltid pekar i samma riktning. Orsak och verkan är ofta tidsmässigt och organisatoriskt åtskilda, om de alls har en förbindelse. Utfallet av ett beslut kan bli synligt först långt senare, ibland i en helt annan del av den militära organisationen.

Det är i detta ljus vi bör förstå ansvar och handlingsutrymme som allt som oftast kallas diskretion, byråkratisk organisering, tempo och regler i en modern tid. De är inte i första hand uttryck för feghet eller ovilja hos chefer att agera, utan organisatoriska svar på samtidens komplexitet. Tröghet blir därmed inte nödvändigtvis ett tecken på bristande mod eller riskaptit, utan ett emergent fenomen hos militära organisationer som är byggda för att tåla granskning, ansvar och långsiktiga konsekvenser i strukturer inför krig, i samhällen som inte är krigförande men som förbereder sig för krig.

I det moderna organiserandet innebär det att chefer inte saknar ansvar eller att förändring är omöjlig. Det innebär däremot att praktiken för våra chefer i högkomplexa system inte enbart kan reduceras till individuella attityder, mod, aptit eller vilja. Chefers praktik handlar i ökande grad om att förstå och navigera i ett högkomplext organiserande, där det finns motstridiga krav, att prioritera under resurs-, tids- och systematiska begränsningar, och att kollektivt omförhandla de processer som formar chefens eget handlingsutrymme. Den centrala frågan är därför inte om chefer ska hållas ansvariga, utan hur ansvar behöver organiseras, fördelas och stödjas i en modern organisering av militärens verksamhet, för att möjliggöra verklig acceleration utan att rättssäkerhet, ansvarsutkrävande och långsiktig förmåga går förlorade.

Om vi menar allvar med att stärka Sveriges och Europas försvarsförmåga, behöver debatten röra sig bort från personfixering och mot en mer nyanserad förståelse av hur moderna högkomplexa militära organisationer faktiskt fungerar under dagens villkor för krig och den säkerhetspolitiska krisen. Här håller jag med Braw, här kan vi välja att förstå, förklara och ha insikter i vår moderna militära organisering. Detta kan vi VÄLJA varje dag.