Av Robin Pettersson, Materielområdesansvarig Fältförplägnad

När vi nu sitter och arbetar med budgetunderlagen för kommande år så slår det oss än en gång, för oss logistiker utan överraskning, att det här med logistik inte är särskilt högt värderat.

Fortsatt är fördelningen mellan vad som ger manöver- och verkansförband kontra vad som satsas på att möta dessa med tillräcklig logistik milt uttryckt ojämn. Frågan är vem av de som gjort denna prioritering som kommer att stå till svars när övriga NATO synar hur det går för Sverige och uppbyggnad av de förmågor man har sagt att man ska lösa, och Sverige snarare har lagt alla pengar på att bygga spetsiga anfallsförband som inte kan återfyllas. 

Inget stridsvagnskompani tar sig särskilt långt, om det ens hinner komma fram, utan en fungerande logistik utmed marschvägen.

Jag har i en tidigare artikel nämnt att ett av vårt lands största bidrag in i de försvarsplaner som finns inom NATO är att möjliggöra transitering av andra nationers förband för att möta en fiende utanför vårt territorium. För att kunna göra detta krävs stora satsningar för att samordna transportvägar och ge möjlighet till förband att återfylla drivmedel och förläggas under marschen. Om man på riktigt vill kunna göra detta så behöver det också återspeglas i hur ekonomin fördelas mellan att ta fram verkansförband kontra stödförband och funktioner ut med dessa transiteringsvägar.

Inget stridsvagnskompani tar sig särskilt långt, om det ens hinner komma fram, utan en fungerande logistik utmed marschvägen. Det behövs i form av drivmedel, transportresurser, möjlighet till att få mat och vatten eller att sova och gå på toaletten. För att inte tala om att ha möjligheten att ersätta förnödenheter när de löser sina uppgifter, man klarar sig bedömt inte särskilt många dagar när man får slut på pilprojektiler och diesel på stridsfältet. Den inre logistiken må fungera ett tag från de egna underhållsförbanden, men om tillförseln utifrån uteblir till dessa så finns det snart inget att underhålla med.

Med det sagt så är det tydligt att arbeten för att få till en robust försörjning till Försvarsmakten är av yttersta vikt. I detta kan delar i Totalförsvaret ha en betydande roll att spela för att ge en tillförlitlig ”återfyllnadsfunktion” till Försvarsmakten. Men det kommer dels kräva att berörda delar i Totalförsvaret löser ut sina respektive delar på ett med handgripligt och operativt sätt än vad förvaltnings- och kunskapsmyndigheter är vana vid i dagsläget, och dels så krävs det att de faktisk tydligt får dessa uppgifter, och tillhörande finansiering, från riksdag och regering.

I vårt åtagande att kunna ta emot, transitera, och till viss mån basera, tillkommande förband utifrån så behöver de funktioner som finns definierade i form av olika noder i logistiknätverket kunna etableras. Dessa noder kommer även svenska förband behöva nyttja. Detta innebär i praktiken att vi i en del fall förväntas kunna upprätta och bemanna ”camper” i olika storlekar och med olika kapaciteter, som dessutom ska kunna försörjas med förnödenheter över tid. I vissa av dessa ”camper” ska egna och tillkommande förband kunna tanka, äta, sova, få tillgång till enklare reparationsmöjligheter, samband och sjukvård. Dessa ska även skyddas från yttre påverkan. Vem löser ut att dessa upprättas, bemannas och försörjs om inte logistiken, i en bredare mening?

Vi vet som sagt som nation att vi förväntas lösa ut detta som vår pusselbit i ett större pussel, vi vet vilka kapaciteter som kravställs ner på enskild förnödenhet och geografisk plats i många fall, men det finns ingen tydlig väg framåt för hur det ska göras eller av vem vad jag kan se. Med de ekonomiska och personella resurser som det har planerats att tilldelas internt Försvarsmakten så är det tydligen ”någon annan” än logistikfunktionerna  som får realisera detta.