Av Staffan Razavi, reservofficer

Det pågår just nu en intensiv och nödvändig debatt om hur Försvarsmakten, försvarsmyndigheterna och försvarsindustrin ska ställas om för att möta ett snabbt försämrat säkerhetsläge. I denna debatt förs många tunga argument och skarpa iakttagelser om tempo, ansvar, ledarskap och systemtröghet. Diskussionen har väckt mitt intresse att bidra med ett perspektiv format av flera års arbete inom försvarsindustrin, där jag liksom många andra dagligen försöker omsätta politiska ambitioner till faktisk förmåga i praktiken.

Jag avgränsar denna text till den debatt som förs av Felix Brodin i artikeln Låga förväntningar trots allvarstider och Håkan Silverup i artikeln Finns det en fiende ibland oss. Dessa texter belyser på olika sätt spänningen mellan krav på handlingskraft och de strukturella förutsättningar som präglar dagens försvarssystem. Det finns ytterligare viktiga inlägg i samma debatt, inte minst Andreas Braws Vem bär vad och i vilken hand som med skärpa problematiserar Försvarsmaktens interna kultur, ansvarsbärande och chefskap.
Även om den diskussionen är både relevant och lockande, inte minst ur perspektivet som tidigare officer och reservare, väljer jag här att hålla mig utanför den myndighetsinterna dimensionen. I stället fokuserar jag på de strategiska grundantaganden, de institutionella förutsättningarna och samspelet mellan politik, myndigheter och försvarsindustri som formar vår faktiska förmåga att rusta upp och verka i allvarstid.

Inte bara högre tempo – utan ett nytt strategiskt antagande

Felix Brodin beskriver i sin artikel ett försvar i allvarstid där han pekar på utmaningar kopplade till förväntans-nivåer, uppföljning och ledarskap. Flera av iakttagelserna är relevanta och bidrar till förståelsen av aktuella förhållanden. Samtidigt kan analysen uppfattas som huvudsakligen inriktad på organisatoriska symptom, medan den strategiska omställning som pågår i bakgrunden ges ett mer begränsat utrymme. Håkan Silverup beskriver detta ur annat perspektiv: ”Problemet är strukturellt, inte primärt personligt”.

Den avgörande förändringen är inte enbart hur vi leder, följer upp eller prioriterar utan vilka grundantaganden hela vårt försvarssystem vilar på. Dessa har förändrats snabbare än vad våra institutioner rimligen kan anpassa sig till.

Ett alliansantagande under omförhandling

Den kanske mest genomgripande förändringen i Sveriges säkerhetspolitiska verklighet är inte hotets karaktär i sig, utan skiftet i vårt allianstänkande. Historiskt har Sveriges försvar byggt på ett sammanhängande nationellt system: alliansfrihet, egen uthållighet och en utrikespolitisk handlingsfrihet med syfte att undvika att dras in i krig.

När beslutet togs att ansöka om medlemskap i NATO vilade det på antagandet att USA fortsatt var och skulle förbli den yttersta och stabila säkerhetsgaranten för Europa. Detta antagande har på kort tid blivit betydligt mer osäkert.

Det handlar inte om att Sverige eller Norden står ensamma, eller att försvarssamarbeten upphör att gälla. Men vår försvarsplanering är i grunden dimensionerad för att hålla ut under en begränsad tidsrymd tills allierad hjälp anländer. Det är denna förmåga vi har organiserat, övat och investerat i. När det nu förs en allt mer öppen diskussion om vem som faktiskt försvarar vem, hur artikel fem ska tolkas i praktiken och vilken politisk vilja som finns att agera då uppstår doktrinära och förmågemässiga glapp som enlig min mening tidigare inte behövde hanteras.

Snabb strategisk försämring 

Jag delar inte bilden av att USA enbart har genomfört en traditionell fokusförskjutning mot Stilla havet. Snarare ser vi en amerikansk administration som i ökande grad omdefinierar sin relation till Europa och EU, i vissa fall som strategisk motpart snarare än självklar allierad.

Retorik och handlingar som öppet undergräver europeisk sammanhållning, stödjer informationskampanjer riktade mot europeiska stater och till och med ifrågasätter territoriell integritet hos nordiska länder var inte en del av planeringsförutsättningarna för bara ett år sedan.

Ur ett ryskt perspektiv är detta närmast ett strategiskt idealutfall. Splittring, osäkerhet och fördröjd europeisk anpassning uppnås utan militär eskalation. Att delar av Europas politiska ledarskap i detta läge hoppas på en återgång till tidigare normalläge efter nästa amerikanska val illustrerar hur svår denna omställning är att överblicka och internalisera.

Mot den bakgrunden är det inte rimligt att förvänta sig att politiska system, myndigheter och industristrukturer ska kunna ställa om i samma takt som retoriken på säkerhetspolitiska konferenser även om hotet från grannen i öst ökad succesivt.

Rationellt i fred, begränsande i kris

Att beslut fastnar i långbänkar, studier och processer är inte enbart ett uttryck för bristande handlingskraft. Försvarsmyndigheternas styrmodeller är i grunden lagstiftningsdrivna och utvecklade för fredstid, Försvarsmakten är undantaget, med rättssäkerhet, transparens och likabehandling som bärande principer.

Systemutveckling och systemanskaffning sker därför i fleråriga cykler: omfattande kravarbete, upphandling, överprövningar och införande. Dessa processer är rationella ur ett juridiskt och demokratiskt perspektiv, men optimerade för stabila förhållanden, inte för snabb anpassning i ett försämrat säkerhetsläge med kraftig utökad efterfrågan som även sätter myndigheternas samverkan och samspel på prov.

Utmaningen ligger därför inte enbart i att ”öka tempot”, utan i att myndigheterna ges mandat att tolka och tillämpa regelverk på ett mer situationsanpassat sätt, med acceptans för en högre risknivå även i fredstid. Detta är ytterst en politisk fråga och inte enbart ett administrativt problem.

Försvarsindustrin – en differentierad struktur, inte en aktör

När försvarsindustrin diskuteras framstår den i Brodins text som en sammanhållen entitet. I praktiken är variationen stor. Staten kan styra myndigheter genom regleringsbrev och uppdrag, men privat industri kan inte i fredstid hanteras med samma logik även om staten i visst fall är delägare i någon entitet.

Saab är en strategiskt central aktör och en ryggrad i svensk försvarsförmåga, men inte synonym med hela industrin. Bristen på konkurrens i denna smala sektor innebär vissa strukturella risker, samtidigt som verkligheten i dag präglas av fullt kapacitetsnyttjande. Med historiskt stora orderstockar, internationella åtaganden och expansionsplaner som sträcker sig decennier framåt är fokus i första hand leveranssäkerhet.

Att i detta läge beskriva ineffektivitet eller mellanchefsproblem som huvudorsak på systemnivå riskerar att förenkla en mer komplex resurs- och kapacitetsproblematik.

Innovation i praktiken

Samtidigt finns ett växande ekosystem av små och medelstora företag som vill, kan och är beredda att svara upp mot de politiska uppropen. Dessa aktörer verkar ofta i gråzonerna mellan de stora systemen, exempelvis inom delsystem, sensorer, mjukvara, autonoma lösningar och snabb integration.

Här mäts utvecklingstid i månader snarare än år. Erfarenheterna från donationsprogrammen till Ukraina har tydligt visat att företag på kort tid har kunnat leverera operativt relevanta lösningar på konkreta behov. En ytterligare lärdom från den pågående konflikten, som redan nu börjar tillämpas även i andra länder, är användningen av befintliga civila produkter som modifieras eller anpassas för militär användning. Fokus ligger i dessa fall inte på att certifiera systemen enligt full militär standard, utan på att optimera funktionalitet utifrån slutanvändarens behov och operativa sammanhang.

Detta aktualiserar behovet av att väga kostnad och tid mot graden av standardisering, särskilt för traditionella system och delsystem. Myndigheter behöver i högre utsträckning kunna göra avvägningar där kompromisser i formella krav accepteras för att uppnå snabbare tillgänglighet och praktisk användbarhet. En närliggande aspekt är försörjningstrygghet under kris eller krig: i vilken utsträckning systemen är möjliga att tillverka, anskaffa och vidmakthålla även när tillgången till internationella leveranskedjor är begränsad.

Sammantaget indikerar detta ett behov av att vidga begreppet försvarssektor bortom traditionella och stora aktörer. Innovation kan inte enbart kanaliseras via etablerade huvudleverantörer och traditionella anskaffningsmodeller, utan förutsätter flexiblare ingångar och anpassade arbetssätt från myndigheternas sida.

Finansiering och kompetens – strukturella beroenden

En central bromskloss för innovation är finansiering. Många företag besitter både teknisk höjd och operativ relevans, men saknar kapital för att driva utveckling utan kommersiell säkerhet.

Här behöver staten och försvarsmyndigheterna utveckla mer riktade finansieringsmodeller som möjliggör forskning, prototypframtagning och snabb verifiering utan att omedelbart binda upp sig i fullskaliga anskaffningar.

Kompetensförsörjning är en parallell utmaning. Försvarsindustrin bär i dag ett stort ansvar för att själv utbilda och specialisera sin personal och det är en långsam process utan några genvägar. Civila lärosäten är i begränsad utsträckning anpassade för försvarsindustrins behov. Att individer arbetar i projekt utan ”rätt” bakgrund är därför inte nödvändigtvis ett misslyckande, utan kan vara en medveten strategi för att bygga framtida spetskompetens genom omställning och lärande.

Reflektion: systemansvar snarare än individansvar

Det är korrekt att allvarstid kräver tydligare ledarskap, bättre tempo och uppföljning. Men i den tolkning finns det risk att ett systemproblem individualiseras.

När den strategiska kartan ritas om, allianser omförhandlas, garantier försvagas och normer bryts då räcker det inte att kräva mer av samma system. Då måste själva systemets grundantaganden omprövas.

Vi behöver ställa obekväma men nödvändiga frågor:

• Är vårt försvar dimensionerat för att hålla ut eller för att verka uthålligt över tid?
• Är våra processer främst optimerade för juridisk korrekthet eller strategisk relevans?
• Är vår innovationsmodell anpassad för krigstidens krav eller fredstidens logik?

Att besvara dessa frågor är ett politiskt ansvar. Att omsätta svaren är ett gemensamt ansvar för myndigheter och industrin.

Slutsats

Krav på tydligare ledarskap och högre förväntningar är nödvändiga, men i sig otillräckliga. Sverige och Europa befinner sig inte enbart i en allvarstid, utan i ett strategiskt paradigmskifte. I ett sådant läge riskerar personfixerad kritik mot enskilda befattningshavare att bli kontraproduktiv och att skymma de underliggande systemutmaningarna.

Att ställa om ett försvar som i huvudsak är dimensionerat för att hålla ut under viss intervall till ett försvar som även kan verka när externa garantier sviktar kräver politiskt mod, anpassad lagstiftning och en förändrad syn på risk även i fredstid. 

Det är där den avgörande debatten behöver föras.

---

Källor och öppna referenser

Brodin, F. (2025). Låga förväntningar trots allvarstider. Militär Debatt.

Silverup, H. (2025). Finns det en fiende bland oss? Militär Debatt.

NATO. (2022). NATO Strategic Concept 2022. Bryssel: North Atlantic Treaty Organization. (Inkl. tolkningar av artikel 5 och europeisk burden sharing)

European Union. (2024). European Defence Industrial Strategy (EDIS). Bryssel: Europeiska kommissionen.

U.S. Department of Defense. (2025). National Defense Strategy of the United States of America. Washington, DC: Department of Defense. (Fokus på Indo-Pacific och implikationer för Europa/EU)

Försvarsmakten. (2016). Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten.

Försvarsmakten. (2020). Försvarsbeslut 2020 – Inriktning för Försvarsmaktens utveckling. Stockholm: Försvarsmakten.

Försvarsmakten. (2024). Underlag inför försvarsbeslut 2024. Stockholm: Försvarsmakten.

Försvarets forskningsinstitut (FOI). (2023). Europeisk säkerhet i förändring – strategiska implikationer för Sverige. Stockholm: FOI.

Kungl. Krigsvetenskapsakademien (KKrVA). (2022–2024). Erfarenheter och lärdomar från kriget i Ukraina. Stockholm: KKrVA.

Försvarsberedningen. (2023). Allvarstid – Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport (Ds 2023:19). Stockholm: Regeringskansliet.

Försvarets forskningsinstitut (FOI). (2023). Kollektivt försvar i praktiken – Implikationer för Sverige. Stockholm: FOI.

Försvarets forskningsinstitut (FOI). (2022). Lärdomar från kriget i Ukraina. Stockholm: FOI.

Munich Security Conference. (2024). Munich Security Report 2024: Multipolarisation. München: MSC.

Regeringen. (2022). Sveriges ansökan om medlemskap i NATO. Stockholm: Regeringskansliet.