Av Andreas Holmgren, Försvarshögskolan

---

Hur försvarspolitiken och totalförsvaret bör anpassas för innovation

Sverige och Europa befinner sig i ett säkerhetspolitiskt läge som i grunden skiljer sig från de senaste tre decenniernas antaganden. Den period som ibland beskrivits som en ”strategisk time-out” eller till och med ”evig fred” har skapat strukturer, prioriteringar och investeringsmönster som i dag inte längre är ändamålsenliga. I detta läge räcker det inte med att öka försvarsanslagen – vi måste också tänka om och tänka nytt kring hur resurser används, hur förmåga byggs och hur innovation tas tillvara inom försvarspolitiken och totalförsvaret.

Fyra områden framstår som särskilt centrala om Sverige ska lyckas kombinera militär effekt, ekonomisk uthållighet och snabb anpassningsförmåga.

Civil teknik som militär resurs

Under några decennier av lågintensiv konfliktutveckling har den civila teknikutvecklingen sprungit förbi den militära. Digitalisering, sensorteknik, AI, autonoma system, kommersiella drönare och avancerad kommunikation har i många fall utvecklats snabbare och billigare i civila ekosystem än inom traditionell försvarsindustri.

Detta innebär ett paradigmskifte: i stället för att militär teknik ”sipprar ned” till civila tillämpningar behöver vi nu systematiskt anpassa civil teknik för militära ändamål. Det kräver nya former av samverkan mellan försvar, industri, akademi och civila teknikföretag – men också en mental omställning. Robusthet, redundans och säkerhet måste byggas in i teknik som ursprungligen inte utvecklats för stridsmiljöer. Samtidigt ger detta möjligheten att snabbt skala förmåga till betydligt lägre kostnad än traditionella utvecklingsprogram.

Decentraliserad upphandling – närmare användaren

Stora och komplexa system kräver fortsatt centraliserade upphandlingar, långsiktig planering och industriella partnerskap. Men alla behov ser inte ut så. Mindre system, förbrukningsmateriel, sensorer, mjukvara och anpassad utrustning skulle i många fall vinna på att upphandlas närmare slutanvändaren.

Decentraliserad upphandling kan öka tempot, minska trösklarna för innovation och säkerställa att materiel faktiskt svarar mot operativa behov. Förband, myndigheter och regionala aktörer ges möjlighet att testa, utvärdera och snabbt införa lösningar – med tydliga ramar men större handlingsfrihet. Det förutsätter dock kompetens, transparens och styrning för att undvika fragmentering och ineffektivitet.

Från stora plattformar till billig, distribuerad teknik

Exempel från Ukraina och andra samtida konflikter visar tydligt att dyra, komplexa plattformar är sårbara – både ekonomiskt och militärt. Samtidigt har billig, massproducerad och snabbt utbytbar teknik visat sig kunna ge betydande operativ effekt, särskilt när den används i nätverk och kombinationer.

Detta betyder inte att stora plattformar helt saknar relevans, men balansen måste justeras. Försvarsförmåga byggs i ökande grad genom redundans, volym och uthållighet snarare än genom enskilda ”silver bullets”. Prioriteringen bör därför i högre grad gynna billigare system som kan produceras snabbt, ersättas enkelt och uppgraderas kontinuerligt.

Materiel som tjänst – ett nytt logiskt steg

Ett fjärde område där nytänkande krävs är synen på ägande. I stället för att staten äger all materiel kan delar av förmågan tillhandahållas som tjänst: sensorkapacitet, satellitdata, utbildning, simulering, logistik eller IT-infrastruktur.

”Materiel som tjänst” kan minska kapitalbindning, öka flexibilitet och möjliggöra snabbare tekniksprång. Det ställer dock höga krav på avtalsformer, säkerhetsskydd och beroendehantering – särskilt i kris och krig. Rätt utformat kan det ändå bidra till både ökad effektivitet och bättre resursutnyttjande.

Innovation kräver öppenhet – men också struktur

Att innovation är avgörande för långsiktig utveckling är ingen ny insikt. Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2025 tilldelades forskare som visat hur innovation och så kallad kreativ förstörelse driver uthållig ekonomisk tillväxt. Ekonomihistorikern Joel Mokyr har särskilt betonat vikten av att förstå varför en innovation fungerar – inte bara att den gör det – för att samhället ska kunna bygga vidare på den.

Försvars- och totalförsvarssektorn delar denna utmaning med offentlig sektor i stort. Innovation kan inte beordras fram. Den kräver utforskande, tolerans för osäkerhet och förmåga att omvandla idéer till faktisk nytta – samtidigt som skattebetalarnas pengar måste användas ansvarsfullt.

Här blir strukturerade ramverk avgörande. Ingrid Kihlander, senior forskare inom innovationsledning på RISE, pekar på vikten av tydliga ramar och systemansatser. ISO 56001 för innovationsledningssystem är ett exempel på hur organisationer kan skapa förutsättningar för innovation utan att förlora styrning. Standarden fokuserar inte på att standardisera idéer, utan på att undanröja hinder, tydliggöra ansvar och möjliggöra samverkan mellan aktörer med olika drivkrafter – exempelvis näringsliv och offentlig sektor.

Att välja rätt innovationer

I en tid av ökade försvarsanslag och stort teknikintresse finns också en risk: att tid och pengar spenderas på ”lycksökare” snarare än på lösningar som faktiskt bidrar till försvarsförmågan. Hållbar innovation kräver förmåga att skilja mellan tekniska demonstrationer och verklig operativ effekt.

Detta ställer krav på djup teknisk och militär sakkunskap, realistisk testning och kontinuerlig utvärdering. Innovation måste kopplas till faktisk användning, effektökning och systemintegration – annars riskerar den att bli en kostsam distraktion.

Slutsats: tänka nytt för att kunna försvara det gamla

Försvarspolitik och totalförsvar står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att optimera gårdagens strukturer, eller så tar vi ett samlat grepp om innovation som ett strategiskt verktyg. Att justera civil teknik för militära ändamål, decentralisera delar av upphandlingen, prioritera billig och distribuerad teknik samt utveckla nya affärs- och ägandeformer är inte radikala idéer – de är nödvändiga anpassningar till en ny verklighet.

Precis som inom näringslivet gäller även här: den som inte förnyar sig riskerar att försvinna. Skillnaden är att inom totalförsvaret är konsekvenserna av misslyckande betydligt allvarligare.