Av Rutger Brattström, Timbro

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 inlett den mest omfattande upprustningen av sitt totalförsvar sedan 1950-talet. Drivet av ett dramatiskt försämrat säkerhetsläge i närområdet och ett medlemskap i Nato, görs nu mångmiljardsatsningar för att kraftigt stärka den militära förmågan och det civila försvaret. 

Satsningarna kräver en dramatisk ökning av försvarsanslagen. Redan 2024 uppnådde Sverige Nato:s tidigare mål om att spendera motsvarande 2 procent av BNP på försvaret. Det nya målet är 3,5 procent av BNP till 2030, och dit är Sverige på väg. Försvarsanslagen 2030 kommer att vara närmare fem gånger så stora som 2014–2018.

I grund och botten är det en bra sak att de svenska försvarsanslagen ökar explosionsartat i en osäker omvärld. Nya satsningar presenteras på löpande band. Men vad ska pengarna egentligen gå till? Är det rimligt att försöka återuppbygga ett försvar som liknar det vi hade under kalla kriget? Ska vi bara köpa större volymer och nyare versioner av samma materiel vi redan har? Eller ska vi tänka på ett helt nytt sätt?

I Timbro-rapporten ”Tänk om i försvarspolitiken” skriver jag om nio områden där svensk försvarsdebatt behöver uppdateras till moderna förhållanden. Det här är en förkortad version om de fyra viktigaste. 

Militär versus civil materiel

Länge låg den militärteknologiska utvecklingen i framkant. GPS, internet och laser utvecklades för militära syften och sipprade sedan ut i den civila sfären. Under 1900-talet var den militära teknologin världsledande. I dag är förhållandet det motsatta. Den civila teknikutvecklingen, driven av stenhård global konkurrens, har sprungit om den militära. Dagens Manhattanprojekt och månlandningar drivs inte i statlig regi, utan av företag som SpaceX och OpenAI. Produkter som drönare och AI utvecklas för den civila marknaden och modifieras sedan för militära syften, vilket radikalt förändrar slagfältet.

Varenda mobiltelefon har i dag tillgång till beräkningskraft och minne som man bara kunde drömma om för 20 år sedan.

Den teknologiska utvecklingen för civila produkter är rasande snabb. Det främsta exemplet är kanske halvledarindustrin, världens mest avancerade produktion. Under flera decennier har antalet transistorer som får plats på ett mikrochip fördubblats ungefär vartannat år. Varenda mobiltelefon har i dag tillgång till beräkningskraft och minne som man bara kunde drömma om för 20 år sedan. På konkurrensutsatta marknader blir produkter billigare och bättre.

För militära produkter ser utvecklingen annorlunda ut. Stridsflyg, ubåtar och artilleripjäser förbättras visserligen kontinuerligt, men priserna sjunker inte – de stiger. Vapenindustrin är nästan aldrig konkurrensutsatt. Troligen har inget land någonsin köpt ett stridsflyg enbart baserat på pris och kvalitet. Geopolitiska ställningstaganden och gynnande av inhemska företag vinner nästan alltid även om det finns bättre och billigare produkter.

Det här fenomenet fick Norman R. Augustine, flygplansingenjör och 1975 till 1977 den amerikanska arméns näst högsta civila tjänsteman, att formulera en serie satiriska men träffsäkra ”lagar” om försvarsindustrins absurda ekonomi. Den mest berömda är nummer 16, som konstaterar att ”[å]r 2054 kommer hela försvarsbudgeten att räcka till att köpa ett enda taktiskt stridsflygplan. Detta flygplan kommer att behöva delas av Flygvapnet och Marinen 3½ dagar var per vecka, förutom under skottår, då det kommer att göras tillgängligt för Marinkåren den extra dagen. (Augustine, 1983)

Om stridsflyg används 2054 återstår att se, men Augustine har på många sätt fått rätt. 2018 skrev forskare på Totalförsvarets Forskningsinstitut rapporten Kostnadsutveckling för försvarsmateriel – inflation eller bättre prestanda? De beräknade ”kostnadsutvecklingen för hela försvarsmaterielbeståndet i genomsnitt till 3-4 % per år över allmän prisutveckling mätt med KPI” och att ökad prestanda inte kan förklara de snabba prisökningarna. (Khodabandeh, Nordlund och Åkerström, 2018)

Eftersom de stora avancerade militära plattformarna inte i första hand konkurrerar med pris och kvalitet har de blivit mycket dyra jämfört med så kallade dual-use produkter. I den civila ekonomin innebär konkurrensen att priserna sjunker samtidigt som kvalitén ökar. I stället för Augustinus lag gäller här Moores lag: vartannat år sker en fördubbling av beräkningskraft per fix kostnad, något som varit sant sedan 1960-talet fram till i dag.

Statliga innovationsprogram har ofta lett till felinvesteringar. De här pengarna hade sannolikt varit bättre investerade i innovationsbudgetar på förbandsnivå.

Produkter som har både civila och militära användningsområden rasar därmed i pris, även för militären. I många fall är en artillerigranat i dag dyrare än en långt mycket mer tekniskt avancerad drönare.

Sverige satsar försvinnande små resurser på dual-use-produkter. Vinnova startade 2024 ett program för civil-militär innovation, med 60 miljoner vilket utökades till 120 under 2025.(Försvarsdepartementet, 2024) I sammanhanget är det små summor. Valet av Vinnova för att administrera programmet är också ytterst tveksamt. Statliga innovationsprogram har ofta lett till felinvesteringar. De här pengarna hade sannolikt varit bättre investerade i innovationsbudgetar på förbandsnivå.

Samtidigt som försvarssektorn har stora problem i form av bristande konkurrens skriker företagen och branschorganisationerna efter långsiktiga avtal och säkerhet för sina investeringar, men på andra sidan av konkurrensmyntet finns risk. Försvarsbudgeten har närapå fyrdubblats det senaste decenniet, och kommer fortsätta växa framöver. Om man, trots det, inte vågar bygga ut sin fabrik utan ett långt avtal, då verkar man inte heller tro särskilt mycket på att man bygger något som behövs, eller som kan överleva i konkurrens.

På det stora hela behövs det mer konkurrens, inte mindre i försvarsindustrin. Ett steg mot mer konkurrens skulle vara ökad licenstillverkning av militär materiel hos civila företag. Den ukrainska artilleripjäsen 2S22 Bohdana produceras av företaget KZVV (Kramatorsk Heavy Duty Machine Tool Building Plant) som historiskt har byggt industriteknik till civila ändamål som gruvdrift. I dag producerar man fler artilleripjäser än resten av Europa tillsammans (Gutiérrez, 2025), priset är två till tre gånger billigare än konkurrenternas.(Felstead, 2025)

Dagens krig vinns inte bara av dåtidens vapen. Framtidens vapen baseras på civil teknik.

Behovet av decentraliserad upphandling

En viktig lärdom från kriget mellan Ryssland och Ukraina är behovet av decentraliserade logistikkedjor. Ända sedan kriget startade 2014 har frivilligförband och civilsamhällesorganisationer burit en tung börda. Det ukrainska folket har lärt sig att göra egna insamlingar och samarbeta för att täcka sina behov. Traditionen av självorganisering har djupa rötter i en postsovjetisk misstro mot centraliserad makt och en vana vid att lösa problem genom informella nätverk när staten fallerar.

Finansieringen från civilsamhället har lett till decentralisering i inköpen av försvarsmateriel. 

Decentraliseringen är vad som möjliggör anpassningsförmågan.

Via finansiell hjälp av civilsamhället får slutanvändarna – soldaterna vid fronten – egna resurser att spendera på det de behöver allra mest. De blir direkta kunder till landets snabbväxande industri av teknikintensiva militära startups utan att behöva vänta på att ett centralt materielverk ska upphandla och fördela resurser. De kan agera själva, med en snabbhet och precision som ett centraliserat system aldrig kan matcha.

Decentraliseringen är vad som möjliggör anpassningsförmågan. Alla brigader implementerar ständigt ny teknik för att möta fiendens ständigt föränderliga metoder. 

Behovet av snabbhet är akut både när det gäller offensiva och defensiva förmågor. En drönarmodell anses vara föråldrad efter bara några månader, då fienden har hunnit utveckla effektiva störsändare. I ett sådant läge är centraliserade upphandlingsprocesser på flera år, vilket är normen i väst, en ren dödsdom. Denna agilitet handlar inte bara om överlevnad, utan om att ständigt ligga steget före i en teknologisk kapprustning som utspelar sig i realtid.

Det decentraliserade tillvägagångssättet är inte resultatet av en storslagen, toppstyrd strategi som utformats i Kyivs regeringskvarter. Tvärtom har det vuxit fram organiskt, som en direkt och nödvändig anpassning till krigets brutala verklighet. När de centrala, byråkratiska systemen visade sig vara för långsamma och oförmögna att möta de snabbt skiftande behoven vid fronten, uppstod ett parallellt ekosystem. 

Efter att ha sett framgångarna med underifrånperspektivet har även den ukrainska staten anammat principen. I december 2024 lanserades ett pilotprojekt där 2,1 miljarder hryvnia (omkring 50 miljoner dollar) fördelades direkt till stridande förband för inköp av drönare. Projektet blev så framgångsrikt att det permanentades och skalades upp redan månaden därpå. Nu allokeras 2,5 miljarder hryvnia (omkring 60 miljoner dollar) varje månad direkt till Ukrainas över hundra brigader, specifikt för drönaranskaffning. 

Man ska inte sticka under stolen med att Ukraina har stora problem med korruption, både i försvaret och i övriga staten. Vid första anblick kan decentraliseringen tyckas öka riskerna för att pengar försvinner i fel fickor. Så sker säkerligen i vissa fall, men de största korruptionsproblemen finns i de byråkratiska statliga systemen. Att flytta pengarna närmare fronten blir på sätt och vis en antikorruptionsåtgärd. Den som riskerar att dö om den inte har rätt utrustning kommer inte slösa bort sina resurser.

En modern försvarsmakt kan dock inte existera utan långsiktig, strategisk planering. Att utveckla nästa generations stridsflyg, bygga en ubåt eller säkerställa att industrin kan skala upp ammunitionsproduktion i kris är processer som oundvikligen tar åratal och kräver en centraliserad vision. Problemet är inte att den västerländska modellen gör långa planer, utan att den alltid gör det. Resultatet är ett system som har förlorat sin anpassningsförmåga och applicerar samma trögrörliga logik på allt. 

Vid årsskiftet 2024 – 2025 levererade Försvarets materielverk (FMV) drönare till armén och hemvärnet. Upphandlingsprocessen tog totalt fyra år och två månader.(Brattström, 2025) Det är bra att vi nu kan öva med den nya tekniken, men de här drönarna är sannolikt oanvändbara i skarpt läge. De svenska styrkorna kommer i ett krig mot Ryssland vara i ett hopplöst teknologiskt underläge.

Lärdomen från Ukraina är inte att vi ska överge planering helt, utan att vi måste återfinna balansen och förstå att ett inköp av en drönare inte kan, och inte ska, följa samma byråkratiska process som en beställning av en ny ubåtsflotta.

Allt måste gå fortare, men regelförenklingar och snabbare byråkrati räcker inte. Ett decentraliserat beslutsfattande är minst lika viktigt. Sverige behöver ta efter den ukrainska modellen med decentraliserade budgetar som förbanden kan använda fritt. 

Denna agila, marknadsdrivna modell har gett resultat. President Zelenskyj satte målet att producera en miljon drönare under 2024. Marknaden överträffade det med råge. Den årliga produktionskapaciteten är nu över tio miljoner, försvaret har inte råd att köpa allt som kan produceras.(Zakharchenko, 2025)

Prioritera ned stora plattformar

När Sverige rustar upp finns en uppenbar risk att fokus hamnar på att köpa mer av det materiel vi redan har, oavsett om det är vad som kommer behövas i en framtida konflikt. En stor andel av försvarsanslagen har historiskt lagts på stora plattformar med långa ledtider. Plattformarna kan vara nödvändiga men givet att många av dem fått begränsad användning i kriget mellan Ryssland och Ukraina är det värt att ifrågasätta att för stora resurser används för att fortsätta utveckla och köpa in dessa system.

Ett exempel på en stor satsning är utvecklingen av nästa generations ytstridsfartyg, Luleå-klass. FMV har jobbat med utvecklingen sedan 2021 och första leverans är planerad till 2030. Med tanke på kriget i Svarta havet bör man verkligen fundera på om det här är väl investerade miljarder.

I Svarta havet har den ryska flottans dominans fullständigt satts ur spel. Rysslands Svartahavsflotta, innan kriget regionens obestridda härskare och ett nyckelinstrument för Moskvas maktprojektion, har gjorts funktionellt inaktiv i västra Svarta havet, tvingats retirera och har lidit stora förluster mot en motståndare som praktiskt taget saknar en konventionell flotta.

Den 13 april träffades Moskva av två ukrainsktillverkade sjömålsrobotar av typen R-360 Neptun, avfyrade från ett landbaserat batteri. Attacken var ett mästerverk i asymmetrisk krigföring. Efterföljande analyser tyder på att en drönare av typen Bayraktar TB2 kan ha använts som en skenmanöver för att distrahera kryssarens besättning och radarsystem, vilket gjorde det möjligt för de lågtflygande Neptun-robotarna att närma sig oupptäckta. Fartyget sjönk innan det hann bogseras till hamn.(Akar, 2022) 

Sänkningen av Moskva och den ryska Svartahavsflottans påtvingade reträtt från nordvästra Svarta havet skapade ett nytt strategiskt problem för Ukraina. Artilleri och sjömålsrobotar kunde inte längre nå Svartahavsflottan som nu opererade från den relativa säkerheten från Sevastopol på Krim. Ukrainas svar var en kampanj av snabb, decentraliserad teknisk innovation som har kommit att definiera sjökriget: utvecklingen av sjödrönare.

Ställd inför det ständigt utvecklande asymmetriska hotet har den ryska Svartahavsflottan inte bara lidit förödande materiella förluster, utan också tvingats till reträtt. Staden Sevastopol på Krimhalvön har varit Svartahavsflottans viktigaste hamn sedan dess grundande 1783. Efter en serie förödande ukrainska attacker i slutet av 2023 tvingades Svartahavsflottan lämna sin historiska bas.

Svartahavsflottan verkar nu från Novorossijsk, belägen på Svarta havets östkust. Även om Novorossijsk är en stor och kapabel hamn, skapar flytten betydande logistiska problem till följd av dess avlägsna position. Inte heller i Novorossijsk är flottan säker.(Brennan, 2023) Hela det nordvästra Svarta havet ligger under ukrainsk kontroll – trots att landet i praktiken inte har någon flotta.

Ett argument för att inte helt avskriva ytstridsfartyg i framtiden är den ryska flottans bristande flexibilitet och besättningarnas bristande kvalitet. Kanske hade en Natoflotta kunnat anpassa sig bättre till det asymmetriska kriget och bibehålla övertaget på havet. Bemannade fartyg har också en inbyggd flexibilitet som obemannade system inte har. Det finns helt enkelt uppgifter som drönare inte kan lösa.

Men Försvarsmaktens resurser är, trots de stora tillskotten, inte obegränsade. Oavsett Luleå-klassens potentiella fördelar är frågan om pengarna inte vore bättre spenderade på att bygga upp en svensk flotta av sjödrönare.

Sent omsider har det svenska försvaret kommit igång med utvecklingen av sjödrönare. I augusti 2025 tecknade FMV avtal med Saab för utveckling av en autonom undervattensfarkost, en undervattensdrönare. Initiala tester av produkten är planerade till sommaren 2026.(FMV tecknar kontrakt för utveckling av autonom undervattensfarkost, 2025) 

När det kommer till sjödrönare på ytan, de som dominerar svarta havet, går det ännu långsammare. I oktober 2025 började FMV göra tester med en konceptbåt för att ”se hur den fungerar, hur den beter sig och vad man kan göra med den”.(FMV gör prov med obemannad båt, 2025) Det är väl positivt att viljan att lära sig börjar infinna sig – två år efter att den ryska flottan tvingades lämna Sevastopol. Men systemet man valt att testa med är en norsk modell. Varför inte köpa direkt från Ukraina? Landet leder den teknologiska utvecklingen och har nyligen öppnat för export av sina världsledande sjödrönare.(Fenbert, 2025)

De obemannade systemen kan komma att förpassa nuvarande plattformarna till historien, utgöra en helt ny vapengren, eller vara en förmåga som alla nuvarande vapengrenar behöver förses med. Oavsett är en sak säker, det är på den nya tekniken som Försvarsmaktens begränsade resurser och fokus bör koncentreras. 

Det transparenta slagfältet: Förbered gamification

En bidragande orsak till den trögrörliga fronten i Ukraina är det transparenta slagfältet. Utvecklingen av sensorer och drönarteknik har gjort att nästintill all verksamhet i ett stort område kring frontlinjen kan observeras av fienden. Avsaknaden av det som militärteoretikern Carl von Clausewitz kallade krigsdimma får konsekvensen att överraskningsanfall blir nästintill omöjliga och större truppansamlingar medför stora risker.(Johansson, 2024) 

Resultatet är ett utnötningskrig. Strategiska och taktiska beslut är därmed mindre viktiga än själva krigsekonomin. Det var länge sedan en större planerad manöver gav resultat, nu handlar det om att åsamka fienden förluster i en så pass stor skala att de inte kan ersättas. 

Att använda sig av moderna vapen som är under ständig utveckling är inte lätt. Det kräver specifika färdigheter som som inte finns i alla enheter. Effektiviteten hos de olika förbanden är svår att bedöma av högre befäl, men resurstilldelningarna mellan dem kan ha stor skillnad i verkansgrad. Samtidigt är resurserna i krigstid kraftigt begränsade. Att optimera sin effektivitet är av nöden, särskilt i ett utnötningskrig. 

Ett svar från den ukrainska sidan är att använda det transparenta slagfältet för gamification.

Gamification är användandet av spelelement inom verksamheter som traditionellt inte hör samman med spelande, ett exempel är hur Duolingo gjort ett spel av språkinlärning. Det ukrainska digitaliseringsministeriet använder sig av spelelement för att belöna framgångsrika förband och allokera sina resurser optimalt genom det så kallade Army of Drones-programmet.

För varje fientligt mål som slås ut, och verifieras genom drönarbilder i stridsledningssystemet Delta, belönas förband med e-points. E-points kan sedan lösas in mot nya drönare, ammunition och annan vital utrustning via en specialanpassad digital marknadsplats. Tanken är en direkt och snabb återkopplingsloop mellan prestation på slagfältet och logistisk förstärkning, vilket säkerställer att de mest effektiva förbanden prioriteras för återförsörjning.(Litnarovych och Frolova, 2025) Genom att simulera en vanlig ekonomi effektiviserar gamification Ukrainas krigsekonomi.

Sverige, och Nato, förbereder sig främst inte på ett utnötningskrig som liknar kriget mellan Ryssland och Ukraina. Det är rätt och riktigt, alliansen har helt andra förmågor än de mer begränsade ryska och ukrainska försvarsmakterna. Hamnar vi i krig bör vi inledningsvis ta beslut för att uppnå våra strategiska mål och avsluta kriget fort. Men det innebär inte att risken för ett liknande utnötningskrig i framtiden är lika med noll. Då behöver vi vara redo att allokera våra resurser så effektivt som möjligt, det kan vi göra med gamification.

Det är en obehaglig tanke att sätta ett pris på människoliv som sedan går att använda i en webbshop för att köpa fler vapen. Kriget blir till Counter Strike. Men krig är till sin natur motbjudande och marknadsekonomin är det effektivaste sättet att fördela resurser vi känner till. I slutändan kommer människor att dö vare sig poäng delas ut eller ej.

Att förbereda våra stridsledningssystem för gamification bör kosta mycket lite, men kan betyda stora besparingar. Vi behöver förbereda gamifiering av vårt försvar.

***

Sammanfattningsvis måste vi tänka nytt. Sverige måste omfamna en försvarsfilosofi som prioriterar agilitet, innovation, decentralisering och en stark, erfaren personalstyrka. Krig har alltid varit föränderligt. Den som är kvar i gårdagen löper stora risker.

---

Källförteckning

Akar, F. (2022) ”Analysis of the Sunken Russian Cruiser Moskva and Implications for Russia and the World Navies”, Horizon Insights, s. 1–8. 

Augustine, N.R. (1983) Augustine’s Laws. American Institute of Aeronautics and Astronautics. 

Brattström, R. (2025) Marknaden försvarar Ukraina. Timbro. 

Brennan, D. (2023) ”Russian Black Sea Fleet’s ’logistical problems’ explored”, Newsweek, 16 november. Tillgänglig vid: https://www.newsweek.com/russian-black-sea-fleet-logistical-problems-sevastopol-novorossiysk-kalibr-1844028 (Åtkomstdatum: 18 september 2025). 

Felstead, P. (2025) ”MSPO 2025: KZVV can now produce 30 Bohdana SPHs per month”, European Security & Defence, 4 september. Tillgänglig vid: https://euro-sd.com/2025/09/major-news/46416/kzvv-30-bohdana-sphs-per-month/ (Åtkomstdatum: 09 december 2025). 

Fenbert, A. (2025) ”Ukraine to begin exporting naval drones, other weapons, Zelensky says”, The Kyiv Independent, 21 september. Tillgänglig vid: https://kyivindependent.com/ukraine-to-begin-exporting-naval-drones-other-weapons-zelensky-says/ (Åtkomstdatum: 22 september 2025). 

FMV gör prov med obemannad båt (2025) Försvarets materielverk. Tillgänglig vid: https://www.fmv.se/aktuellt–press/aktuella-handelser/fmv-gor-prov-med-obemannad-bat/ (Åtkomstdatum: 02 december 2025). 

FMV tecknar kontrakt för utveckling av autonom undervattensfarkost (2025) Försvarets materielverk. Tillgänglig vid: https://www.fmv.se/aktuellt–press/aktuella-handelser/fmv-tecknar-kontrakt-for-utveckling-av-autonom-undervattensfarkost/ (Åtkomstdatum: 02 december 2025). 

Försvarsdepartementet (2024) Regeringen ökar satsningarna på ny teknik och lanserar ett innovationspaket för försvaret, Regeringskansliet. Regeringen och Regeringskansliet. Tillgänglig vid: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/12/regeringen-okar-satsningarna-pa-ny-teknik-och-lanserar-ett-innovationspaket-for-forsvaret/ (Åtkomstdatum: 02 december 2025). 

Gutiérrez, Ó. (2025) ”Ukraine accelerates weapons production: ‘We produce more howitzers than all of Europe combined’”, EL PAÍS English, 8 april. Tillgänglig vid: https://english.elpais.com/international/2025-04-08/ukraine-accelerates-weapons-production-we-produce-more-howitzers-than-all-of-europe-combined.html (Åtkomstdatum: 09 december 2025). 

Johansson, R. (2024) ”Pansartruppernas framtid på det transparenta slagfältet”, Militär Debatt, 28 oktober. Tillgänglig vid: https://militardebatt.com/2024/10/28/pansartruppernas-framtid-pa-det-transparenta-slagfaltet/ (Åtkomstdatum: 22 september 2025). 

Khodabandeh, N., Nordlund, P. och Åkerström, J. (2018) Kostnadsutveckling för försvarsmateriel – inflation eller bättre prestanda? text. Totalförsvarets forskningsinstitut. 

Litnarovych, V. och Frolova, T. (2025) ”Ukraine Launches Combat E-Points System: Troops Can Now Redeem Kills for Drones and EW Kits”, UNITED24 Media, 10 juli. Tillgänglig vid: https://united24media.com/latest-news/ukraine-launches-combat-e-points-system-troops-can-now-redeem-kills-for-drones-and-ew-kits-9782 (Åtkomstdatum: 10 oktober 2025). 

Zakharchenko, K. (2025) ”Ukraine to Make 10 Million Air, Land, Sea Drones a Year”, Kyiv Post, 2 juni. Tillgänglig vid: https://www.kyivpost.com/post/53815 (Åtkomstdatum: 19 september 2025).