Av Håkan Silverup, officer och doktorand i sociologi med inriktning mot militär organisering vid Lunds universitet

Förord: Diskussioner kring bestraffningar i Försvarsmaktenhar blossat upp igen – denna gång efter att Pliktrådet rapporterat om ett antal fall som menas utgöra kollektiva bestraffningar. Diskussioner har förts bl a på anonyme försvarsdebattören Taktisk på Instagram. Taktisk själv har skrivit en utmärkt artikel i ämnet. Håkan Silverup försöker här nyansera en diskussion som ofta blir kategorisk och svartvit.

---

En annorlunda organisation

Kollektiv bestraffning i militär utbildning väcker starka reaktioner. Den beskrivs som kränkande, orättvis och som ett uttryck för destruktivt ledarskap. Med stöd i arbetsmiljö- och diskrimineringslagstiftning samt moderna ledarskapsideal riktas kritiken ofta mot enskilda militära befäl. Men i denna debatt riskerar vi att ställa fel fråga – och därmed missa den verkliga utmaningen: hur ett samhälle professionellt organiserar och utbildar för militärt dödligt våld. Det är en ovanlig men nödvändig diskussion i Sverige och i dagens säkerhetspolitiska läge.

Militären är inte en arbetsplats bland andra. Den är en våldsorganisation vars uppgift är att, i statens namn, organisera och genomföra militärt våld. Den som vill kritisera militär utbildning, disciplin och lydnad måste börja där. När vi i stället talar om ledarskap, arbetsmiljö och kränkningar som om militären vore vilken civil arbetsplats som helst, riskerar vi att dölja den politiska kärnan i militär verksamhet.

Militärt våld är alltid kollektivt. Även när en enskild soldat trycker på avtryckaren är handlingen juridiskt och moraliskt förankrad i orderkedjor, befälsansvar och statligt mandat. Det är inte individen som är det handlande subjektet, utan det militära förbandet. Utbildningens uppgift är därför inte att individualisera våldet, utan att skapa kollektiv handlingsförmåga i samtränade förband för extrema förhållanden i krig.

Disciplin eller straff?

Det är mot denna bakgrund man måste förstå funktionell militär disciplin – även när den närmar sig det som ofta benämns kollektiv bestraffning. En balansgång som är svår nog men kräver sitt förtydligande. I militär utbildning fyller kollektiva metoder för disciplin en funktion: att tydliggöra att individuella handlingar aldrig är isolerade, att individuella misstag får kollektiva konsekvenser och att gruppen förväntas korrigera och utveckla sig själv. Den upplevda orättvisan är här inte alltid ett misslyckande, utan kan vara en del av den funktionella disciplinens pedagogik för att fungera i strid, där individen får göra avkall på sitt eget jag till förmån och funktionalitet för kollektivet. 

Detta innebär inte att kränkningar eller godtyckliga bestraffningar är acceptabla. Militär verksamhet står inte utanför nationell lagstiftning. Tvärtom ställer den höga krav på professionellt omdöme, där juridik, moral och militära funktionskrav måste balanseras i praktiken. Soldaters upplevelser av kränkning är verkliga och måste tas på allvar. Men upplevelse är inte i sig en juridisk kvalifikation, utan måste prövas i varje enskilt fall, juridiskt som pedagogiska metoder. Förbudet mot kollektiv bestraffning i internationell rätt gäller civila utan våldskapacitet – inte hur soldater utbildas för organiserat våld. Att sammanblanda dessa skapar mer moralisk tillfredsställelse än analytisk klarhet.

När militären etiketteras som utövare av destruktivt ledarskap sker en bekväm förenkling av en komplex praktik: att lära in och utöva militärt våld. Fokus flyttas från statens ansvar för hur våld organiseras till enskilda befäls personliga brister. Institutionell struktur individualiseras. Politik psykologiseras. Militärt våld personifieras. Kritiken blir lätt att legitimera, men är samtidigt felriktad eftersom den inte berör det uppdrag militären faktiskt är satt att lösa.

Detta är inte ett försvar för hård disciplin i sig, utan för att disciplin i militära sammanhang är kollektivt funktionell i strid. Det är ett argument för förståndsmässig ärlighet. Om vi anser att vissa former av militär pedagogik och utbildningsmetoder är oacceptabla, då måste vi säga det öppet – och ta de politiska konsekvenserna för hur säkerhet och försvar ska organiseras. För frågan handlar inte i första hand om ledarskap, utan om vilken sorts militär vi vill ha och hur statens våldsmandat ska omsättas i praktiken.

Militära och civila normer

Vill vi ha militära förband som kan fungera i strid, måste vi acceptera att utbildningen i viss mån utmanar civila normer om individualisering, disciplin och lydnad. Vill vi inte det, måste vi ompröva vad vi egentligen begär av våra soldater. Att försöka lösa denna spänning genom att reducera problemet till destruktivt ledarskap är att använda fel analys för rätt problem.

Den avgörande frågan är därför inte bara om militär pedagogik och kollektiv disciplin upplevs som kränkande och i betydelsen av destruktivt ledarskap. Det är något större. För det är om vi är beredda att politiskt, juridiskt och moraliskt stå för de disciplinära ordningar som organiserar militärt dödligt våld. Så länge vi inte ställer den frågan öppet, kommer debatten vid varje tillfälle att handla om, något orättvist, militära chefers bristande ledarskap – när den i själva verket handlar om statens sätt att organisera det militära dödliga våldet för att trygga vår välfärd i orostider.