Av kapten Andreas Braw, IB 1

Övningen Brigstri har nu åter genomförts. Precis som alltid i den svenska armén har anfall varit en viktig verksamhet i övningen. Men vad krävs egentligen för att lyckas anfalla och ta terräng på det moderna stridsfältet?

Underlaget till denna artikel är insamlat genom mängder av samtal med ukrainska befäl och dagliga studier av öppna källor.

Lokal överlägsenhet i luftlittoralen

Striden för lika mycket i luften som på marken. För att kunna anfalla är det nödvändigt att först nedhålla fiendens drönarkomplex och sedan bibehålla överlägsenhet i luftlittoralen. Major Simon Qvists artikel om detta är mycket bra. Detta behöver ske på olika sätt. Främst behöver spanings- och stridsledningsförmågan angripas, antingen genom att nedkämpa dessa drönare eller genom att nedkämpa deras piloter. Även drönarreläer kan behöva elimineras. Egna jaktdrönare eller system med motsvarande funktion behöver finnas redo för att ta upp kampen mot fiendens patrullrobotar. Om vi ska anfalla med stridsfordon så kommer patrullrobotar att utgöra en enorm plåga. FPV-drönarna kommer att ha svårt att hitta mål utan invisning från spaningsdrönare, men kommer likväl att vara ett problem. För att hantera detta behöver hagelgevär och/eller antidrönarammunition bäras på gruppnivå för att kunna skjuta i nödvärn. 

Elektromagnetisk dominans

Den elektromagnetiska striden pågår i hela stridsområdet, hela tiden. Här behöver grupp- och fordonsburna störsändare finnas på lägsta nivå – men även alla fast grupperade enheter, även längst bak i divisionsområdet, kunna störa fientliga drönare. Anfallande sida behöver också bedriva en omfattande elektronisk spaning för att lokalisera och nedkämpa högprioriterade mål (drönargrupper, telekrig, artilleri, reserver, ledningsplatser osv) och fastställa vilka frekvenser som behöver störas under anfallet.

Vilseledning och maskering

Elektronisk spaning, drönarspaning och sattelitspaning gör att alla dina rörelser, även i det elektromagnetiska spektrat kan synas och höras. Det som inte syns och hörs är din avsikt. För att kunna dölja avsikten att anfalla behöver du lyckas genomföra en slug och trovärdig vilseledning inför öppen ridå. Det är svårt, och det kräver en mängd olika åtgärder. Vilseledning kräver ofta en mycket större arbetsinsats än vad man kan tro. 

När vilseledningen pågår så måste maskering av alla ingående enheter vara total. Det är inte bara att slänga på nät på fordonen. Precis som det står i SoldF kan en soldats slarv röja förbandet. Men gränsen för ”slarv” är nu mycket hårdare. Även spår, kablage osv måste maskeras. Personal som inte anfaller befinner sig i skydd. All avsutten personal behöver kunna maskeras med IR-skydd mot luften, främst nattetid. Mantlar, filtar, paraplyer med mera används av båda sidor i Ukraina idag. Dagtid jagar fiendens drönare mest med vanlig optik, och då minskar faran att upptäckas med IR-kamera. 

Dominans i underrättelsetjänsten 

En grundlig kartläggning av fiendens resurser blir helt vital för att sätta in våra dyrbara anfallsförband på exakt rätt plats. Stridsvagnar till ett stridsvagnskompani kostar tre miljarder kronor, och när alla våra nya stridsvagnar levererats har vi 17 kompanier. Dessa får under inga omständigheter slösas bort på slappa bedömanden och slentrianmässiga anfall. Här bör vi räkna med en digital spegellabyrint där fienden aktivt försöker locka oss till hopplösa anfall. 

Underrättelseofficerarna bär ett enormt ansvar och behöver understöd från inte minst cyber- och telespaning. Egna drönarförband behöver en närmast total lägesbild av fiendens gruppering. 

Kinetisk förbekämpning

Precis som under hela 1900-talet är förbekämpningen nyckel till framgång. Samtidigt får den inte röja anfallet – en svår balansgång. Fiendens fjärrbekämpningsresurser behöver slås ut eller påverkas och helst av allt ha omdirigerats genom vilseledning. Förbekämpningen är ett stort risktagande. Egna batterier kommer att utsättas för patrullrobotar, bombare, raketartilleri och FPV-drönare. Redan i detta skede kan anfallet bryta samman om vårt artilleri tar för stora förluster.  Helst av allt skulle vi kunna fylla himlen med egna patrullrobotar mot fiendens bakre område, men några sådana har vi inte. 

Digital förbekämpning

Dagens ryska ledningsstödsystem är snabba och effektiva, men digitaliseringen utgör också en sårbarhet. Genom cyberattacker kan fiendens ledningsförmåga nedgå, och dessa behöver koordineras med anfallet på marken. Men vi bör också räkna med att egen ledningsförmåga är det första fienden kommer att angripa. Om anfallet ska lyckas så får inte ledningssystemet kollapsa. Vi måste alltså ha förberedda digitala reserver samtidigt som skyddsåtgärder vidtagits i våra ledningssystem. Det räcker sannolikt inte med enstaka reservsambandsmedel eftersom fiendens motanfall i cyberdomänen kommer att vara ursinniga. 

Snabbare beslutskedjor

Oavsett hur väl vi planerat så kommer anfallet snart att riskera sammanbrott. Vi anfaller rakt in i en av världens mest telestörda zoner där vi möter världens näst starkaste drönarkomplex. Här måste beslutskedjorna vara extremt snabba. Inte minst gäller detta beslutet om att avbryta anfallet. Tiden för planering när de egna förbanden befinner sig inne i det som kallas för ”kill zone” (ungefär 0 till 30 km från fienden) är obefintlig. Här måste allting gå extremt snabbt. Om anfallet avstannar så måste reträtten för mekaniserade delarna vara omedelbar – de måste bort från det drönardominerade området innan förlusterna börjar skena. Anfallande förband behöver ledsagas av drönare och på så sätt undvika onödiga strider. Även jaktdrönare behöver följa med i anfallet och jaga fientliga spaningsdrönare. Anfallande förband flyttar själva fram den bortre gränsen för indirekt eld hela tiden. Stridsvagn 122/123 och Stridsfordon 90 är utmärkta plattformar för indirekt eld och används ständigt i den rollen i Ukraina. 

Om vi har lyckats bygga ett någorlunda hyggligt eget drönarkomplex (vilket vi hittills inte visar tecken på) så kommer fiendens motståndslinjer och nästen att vara svagt bemannade och de fientliga förbanden kommer att ha lågt stridsvärde. Det är dock viktigt att förstå att fiendens skyttesoldater inte utgör det egentliga hotet. 

Bekämpning på djupet

Under anfallet så gäller det att skjuta mot mål på djupet. Framförallt måste de fientliga drönarteam som tar upp striden bekämpas. Här krävs otroligt snabb eldledning i nivå med ukrainska Delta och Kropyva. Om fiendens understödsresurser inte nedhålls eller nedkämpas så riskerar anfallsförbanden att tappa momentum och initiativet övergår åter till fiendens drönarpiloter och telekrigare. Sker detta så är anfallet misslyckat. 

Robust och rapp logistik

Om anfallet lyckas så kommer det säkraste handlingsalternativet vara att fortsätta anfalla. Då gäller det att logistiken håller. Lastbilar, tankbilar och så vidare har ingen som helst överlevnadschans. Vi vet inte hur långt anfallet kommer att komma om det lyckas – men om allt klaffar så kan det vara en händelse med stor inverkan på kriget. Alltså gäller det att exploatera. Här måste logistiken hänga med. Ett myller av UGV:er behöver följa efter anfallet. Gemensam tankning och laddning kan vi glömma – här är det fordon för fordon som gäller. Många av UGV:erna kommer att gå åt i FPV-attacker, och det behöver således finnas ett stort överskott. En ukrainsk UGV-kompanichef jag nyligen träffade formulerade det som att ”UGV:erna är som fjärilar, deras liv är en till två veckor långt”. 

För vidare tankar om logistik under drönarhot rekommenderas artiklarna ”Arméns sista TOLO” och ”TOLO på det nya slagfältet”. 

Bra väder

På det moderna slagfältet är kraftig nederbörd, dimma och starka vindar optimala vädertyper att anfalla i. Det minskar trycket från drönarna. Anfall i klart väder verkar i regel misslyckas, även när de rutinerade ukrainarna och ryssarna gör det. Faktum är att vädret just nu verkar vara det enda som drönarkomplexet inte riktigt kan hantera. 

Snabbt tätbyte

När det mekaniserade anfallet har avstannat så är det dags för ett omedelbart tätbyte. Alla tunga fordon måste bort från stridsfältet, där drönarna snart kommer att söka efter hämnd. Infanteri med egen indirekt eld och egna drönargrupper behöver nu besätta den terräng som är värd att behålla. Nya ställningar ska grävas. Förnödenheter för försvar behöver flygas in med tunga drönare. Infanteriet kommer att ta en del förluster under tätbytet, i synnerhet om de transporteras fram med fordon. Rimligt är att de mekaniserade förbanden, som vid det här laget säkerligen är ganska illa tilltygade, lämnar alla sina pansarskyttesoldater här när fordonen drar sig ur. Dessa kommer inte att återse stridsfordonen på mycket lång tid. 

Besättningar från utslagna vagnar får antingen evakueras med kvarvarande vagnar eller stanna kvar som infanteri. 

Den terräng som eventuellt kommer ha vunnits kommer att vara mycket svår att försvara, och våra förluster kommer att bli svåra innan nya ställningar har grävts. Medan infanteriet befäster terrängen måste fienden utsättas för ett högt tryck med drönare – återigen blir det viktigt att angripa de fientliga stridsledningsdrönarna för att undvika precisionsbekämpning. Infanteriet kommer inte att kunna sova eller värma sig förrän de är under jord. Infanteriet kommer, precis som alla stridande förband idag, att vara avskurna. Nya UGV-konvojer behöver föra bort sårade. Nytt byggmaterial måste föras fram. Ersättningsmanskap måste genomföra farliga och långa marscher för att nå de egna ställningarna. 

Vad vill jag ha sagt med detta?

Nu kan du fundera på om detta är något som ditt förband har uppnått eller har en rimlig prognos att uppnå innan kriget kommer. Om svaret på den frågan är nej så bör ni nog inte anfalla. Anfall kommer de kommande åren att vara extremt kostsamma i materiel och personal. Detta kommer inte att ändras förrän revolutionerande teknik och taktik introduceras. Kan omständigheter uppstå där moraliska sammanbrott på den ryska sidan skapar möjlighet till mindre kostsamma genombrott för oss? Kanske – men då måste vi kunna skapa den smärta som leder dem dit.

Under krigets första veckor, när fronten håller på att formas, kommer rörligheten att vara större. Drönarkomplexet tar tid att få på plats, och fienden kommer att vara svagare. Denna nådetid blir dock kort – under samma tid ska vi själva mobilisera och transportera vår armé. Ska ett anfall ske redan här så måste det vara minutiöst förberett. Ryssarna kommer inte att ha alla sina resurser på plats, men det kommer knappast vi heller. 

”Mer av samma” är inte lösningen på den tekniska och taktiska situation som har uppstått. Istället handlar det om en radikal omställning av vår organisation, vår materiel och vår taktik – ja, hur vi tänker kring strid. Det handlar inte om att tillföra enskilda materielsystem (någon motmedelspluton hit eller dit) till våra existerande förband. Varje plutonsanfall blir i princip en mikroskopisk multidomän operation. Det är en total förändring av vårt taktiska tänkande. 

Kan vi genomföra lyckade anfall mot ryska frontavsnitt som inte redan är nära att kollapsa idag? Min fasta övertygelse är att vi inte kan det. Vårt eget drönarkomplex saknar vitala delar, våra motmedel mot fiendens drönare är för svaga, våra cyber- och rymdförmågor är inte integrerade i striden. Vårt infanteri saknar volym, våra ledningssystem är utdaterade. Logistikförbanden kör fortfarande lastbil och grundläggande personlig utrustning (störsändare, termiskt skydd, spadar osv) finns inte. Våra stridsfordon och stridsvagnar har inte anpassats för att överleva drönarhotet. Jag ser faktiskt ingenting som tyder på att förutsättningar för anfall finns. 

Visst kan framtida teknikutveckling göra anfall möjliga igen. Men den tekniken finns inte idag. Och NÄR den tekniken eventuellt finns så ska den in i Försvarsmaktens tolvåriga materielplan. Så den kommer nog inte att finnas på våra förband nu på ett tag.

PS. Någon optimist kan säkert göra gällande att den ukrainska offensiven i Kursk år 2024 visar motsatsen till ovanstående. Inget kunde vara mer felaktigt. Operationen mot Kursk erövrade ett område motsvarande Alvesta kommun och involverade alla ovanstående faktorer. Vad som är viktigt att förstå är också att operationen ägde rum 2024. Under 2025 har det ryska drönarkomplexet stärkts avsevärt och drönarkriget har eskalerat. Kommande år kommer det att bli ännu värre. DS.