Av kapten Mikael Karlsson, P 7

Kapten Braws artikel ”Vad krävs för ett lyckat anfall” ringar in vad som krävs för att lyckas anfalla på det moderna stridsfältet: tempo, lokal överlägsenhet i flera domäner, informationsdominans och förmågan att bryta stillestånd. Analysen är korrekt, men nu måste vi närma oss ”huret”. Hur organiserar vi oss så att bataljoner och kompanier kan göra det Braw beskriver, inte bara i teorin utan under friktion, störning och konstant drönarhot? Svaret finns i en radikal decentralisering av enablers.

Min tes är enkel: Vi måste trycka ned förmågor snabbare, lägre och mer systematiskt än vi gör idag. Inte för att optimera en organisationstabell på pappret, utan för att skapa något att skala ifrån. Vi måste bygga kompetens där striden avgörs.

Arbetet behöver inte börja från noll utan att luta sig på den amerikanska marinkårens (USMC) omstrukturering genom Force Design 2030 och deras Infantry Battalion Experiment (IBX) kan vi gena i kurvorna och snabbare nå “Tillräckligt bra så snabbt som möjligt.” Marinkåren har insett att deras tidigare koncept tunga vapenplutonen inte längre räcker. Istället flyttar de sensorer, telekrig och precisionsbekämpning (Organic Precision Fires) direkt in i skyttekompaniet. Det är den decentraliseringen av enablers som vi bör skapa i en svensk kontext. 

En skalbar logik för kompetens

Vi har redan börjat; armén inför drönare och testar attackdrönare. Det är bra, men det finns en uppenbar fälla: att vi bara övar halva striden. När drönare nu är vardag måste även C-UAS (Counter-UAS), telekrig (EW) och egen långräckviddig bekämpning bli vardag samtidigt. Annars kommer vi dra slutsatser på bristande underlag och bara hantera delar av problemet. 

Lösningen är en organisationsidé som kan införas snabbt: en svensk variant av det amerikanska ”Hunter-Killer”-konceptet, operationaliserat genom en enablerpluton på bataljon och en enablertropp på kompani.

Bataljonsnivå: Den långa armen

Enablerplutonen på bataljon ger chefen en verktygslåda för djupet (15–40 km). Här samlas de tyngre systemen som kräver specialistkompetens men som måste finnas närmare än på brigadnivå.

• VTOL-drönare för uthållig spaning utan behov av startbanor.
• Jakt-UAV för att kunna verka mot motståndarens tyngre UAV-system.
• Loitering Munitions/patrullrobotar för att slå ut fiendens artilleri och ledning.
• Fordonsburen telestörning och signalspaning för att skydda bataljonens manöver. 

Poängen är att bataljonen får ett ”litet understödskompani i fickformat”. De kan börja skapa rutin i hur sensorer omvandlas till måldata och hur måldata blir verkansorder inom minuter.

Kompaninivå: Enablertroppen – möjliggör strid i hela kompaniets område

Det största skiftet måste ske på kompaniet. Här räcker det inte med enstaka specialister. Erfarenheter från Ukraina visar att drönarkrigföring och telekrig är mentalt utmattande och kräver konstant rotation. Därför föreslås en enablertropp om ca 19 soldater, organiserad i två robusta 8-mannagrupper plus ledning.

1. UAS- & Attackgrupp (8 soldater)

Denna grupp hanterar kompaniets ”ögon och klor”. Med åtta soldater kan gruppen delas i två oberoende omgångar. Detta gör att kompaniet kan understödja två skytteplutoner samtidigt i anfallet, eller rotera personal för att upprätthålla 24/7-förmåga (spaning/verkan) när striden drar ut på tiden.

 Utrustning: Termiska drönare och lättare attackdrönare.

2. Telekrigs- & Skyddsgrupp (8 soldater)

Denna grupp ansvarar för kompaniets överlevnad i det elektromagnetiska spektrat. Även här ger 8-mannastrukturen redundans. En omgång kan framrycka med täten för att skapa en ”stör-bubbla” mot fientliga FPV:er, medan den andra skyddar kompanistaben och logistiken.

Utrustning: Bärbara störsändare, riktade drönarvapen (DroneGuns) och signalspaningsutrustning för att övervaka det elektromagnetiska spektrat.

Detta gör kompaniet farligare direkt. Men lika viktigt är att det gör kompaniet lärande. Cheferna får verktygen i handen och tvingas förstå vad som krävs för att samordna dem.

Pluton: Överlevnad i gråzonen

Längst ut avgörs överlevnad och disciplin. USMC:s koncept Stand-in Forces betonar ”signature management” att synas och höras så lite som möjligt. Därför behövs ett ”grått” lager på plutonsnivå. Här tillsätts ingen ny personal, men varje gruppchef utrustas med en enkel RF-varnare (typ ”Wingman”) som vibrerar när en drönare är nära. Detta ger plutonen chansen att frysa eller sprida ut sig innan bekämpningen kommer.

Praktisk erfarenhet blir grunden för fortsatt utveckling

Här kommer den viktigaste poängen, och den stöds tydligt av slutsatserna från Mobile Reconnaissance-försöken i USA: utan praktisk erfarenhet saknar vi grunden för att driva utveckling. Vi kan skriva reglementen och köpa system, men om chefer och soldater inte får arbeta med förmågorna i vardagen får det tre konsekvenser:

• Vi lär oss inte använda verktygen. Taktik skapas inte i handböcker. Den skapas när kompanichefer tvingas lösa uppgifter med riktiga begränsningar: samband som faller och bekämpning som kräver tempo.
• Vi lär oss inte hur verktygen används mot oss. Om vi inte bygger kultur kring emissionsdisciplin och C-UAS-procedurer kommer vi bli överraskade.
• Vi får ingen kompetensbas att skala ifrån. Flaskhalsen är inte materiel, det är människor. De bästa ska varva tjänst på förband och utbildning. Bästa kompanichefen bygger nästa kompanichefer.

Genomförbart nu, inte ”sen”

Detta är inte en framtidsvision. Det är genomförbart idag. En grov uppskattning visar att materielen för att utrusta en hel bataljon enligt detta koncept (inklusive 3 enablertroppar och bataljonssystem) landar runt 100 miljoner kronor.

Kompetensen finns redan i Försvarsmakten och i lärdomarna från Ukraina. Det som krävs är att vi agerar redan nästa utbildningsår:

• Sätt upp enablerplutoner och enablertroppar som försök. Ge dem ett tydligt mandat att misslyckas, lära och utveckla, precis som USMC gjorde med IBX30.
• Standardisera miniminivån. Satcom, EW/C-UAS och attackdrönare måste finnas så att det går att jämföra och utvärdera.

Dokumenten från USMC ger oss en skiss. Ukraina ger oss ett brutalt facit: spektrum är omstritt, drönare är massvara, och den som inte integrerar detta på låg nivå blir utmanövrerad.

Om vi menar allvar med att gå från ”vad som krävs” till ”hur vi gör det”, då är nästa steg inte en ny PowerPoint. Det är att ge verktygslådan till cheferna så att vi kan bygga den armé som faktiskt kan anfalla och ta terräng.