Av Torbjörn, ambulanssjuksköterska och deltidsmilitär

Sveriges totalförsvar bygger på en grundläggande idé. Idén är att hela samhället ska kunna fungera i kris och krig, där militärt och civilt försvar samverkar för att skydda landet. Men i praktiken finns det en avgörande spricka i denna vision. Där finns det stora brister, nämligen ambulanssjukvården. Ambulanssjukvården är en del av totalförsvaret. Både den dagliga driften och att ta hand om skadade civila efter attacker måste fungera. Ändå behandlas vi (ambulanspersonalen) som att vi ska verka i fred, även när scenariot är krig.

Kriget i Ukraina har visat hur modern konflikt faktiskt ser ut. Frontlinjen är flytande. Drönare, indirekt eld och sekundära attacker når långt bakom stridande förband. Sjukvårdspersonal är inte skyddade av emblem eller konventioner, de verkar i samma hotmiljö som stridande förband.

Detta är den verklighet som NATO nu planerar för.

Det är den verklighet Sverige nu är en del av.

Ändå saknar i stort sett alla regioner av ambulanssjukvården i Sverige grundläggande skyddsutrustning för väpnad konflikt. Kroppsskydd och ballistiska hjälmar, standard för militär och polis i högriskmiljö, saknas. Samtidigt förväntas ambulanspersonal ta sig fram till skadade i miljöer där splitter, indirekt eld, sekundära explosioner och pågående våld är en realitet. 

Hur ska vi kunna stötta militären med tex transporter? Vi kommer bli ett mål för fienden. Men fienden ska väl följa Genèvekonventionen…ja absolut, men gör Ryssland  det? Nej!

Ambulanssjukvården ska väl inte ha den uppgiften, att transportera skadade? Kanske inte vid fronten men i ett bakre läge är jag övertygad om att ambulanssjukvården blir involverad. Inte i våra gula ambulanser men anpassade Casevac-fordon. Ska vi då göra det utan rätt skyddsutrustning?

Idag har vi inget val ens. Blir vi larmade på en PDV-händelse (pågående dödligt våld) kommer vi åka dit utan skyddsutrustning. Vi kan inte välja om vi vill använda lämplig skyddsutrustning men likväl ska vi åka på de larmen. Arbetsgivaren/regionen är ansvarig för att vi har rätt utbildning och rätt skyddsutrustning för att verka i en händelse med högre hotbild.

Det här är ett gigantiskt problem som måste åtgärdas. 

Skyddsutrustning är inte ett tillval i väpnad konflikt. Det är en förutsättning för att vård över huvud taget ska kunna ges. Utan skydd blir ambulanspersonal snabbt ytterligare patienter, eller värre. Men bristen stannar tyvärr inte vid skyddsutrustning och sjukvårdsmaterial. Den sträcker sig längre och djupare än så.

Bristen omfattar även adekvat utbildning. Utbildning som genomförs (i de regioner där det bedrivs utbildning och övning) är i många fall anpassad för fredstida olyckor, inte för krigets kaos. Kunskap om taktisk sjukvård, arbete under beskjutning, triage vid masskador, evakuering i hotmiljö och samverkan med militära förband är begränsad eller helt obefintlig. 

Det saknas även mental förberedelse för vad väpnad konflikt innebär: långvarig stress, etiska dilemman, resursbrist och hot mot den egna säkerheten. 

NATO:s doktriner bygger på Tactical Combat Casualty Care. Sverige är en del av detta system, men den civila vården är ännu inte anpassade till den standarden. TCCC är inte bara en metod utan är fastställd genom NATO:s standardiseringsavtal (STANAGs) för medicinsk sjukvård (https://tccc.org.ua/en/collection/stanag-course).

Det är orimligt att kräva att ambulanssjukvården ska fungera i väpnad konflikt, utan att ge oss verktyg, skyddsutrustning och utbildning för det. Totalförsvaret handlar inte bara om soldater, stridsfordon och ammunition. Det handlar om att de som ska rädda liv också överlever, både räddningstjänst och ambulanssjukvård.  Att vårdkedjan inte bryts i samma ögonblick som våldsnivån höjs. Att personal inte skickas rakt in i fara med plasthjälm, gul ambulansjacka och larmbyxor som enda skydd. Det är inte acceptabelt. Vi behöver kunna verka i de utsatta områdena i rätt skyddsutrustning.

Sverige, inklusive alla regioner, måste förstå allvaret med totalförsvaret och vårt NATO-medlemskap, där ambulanssjukvården måste sluta betraktas som en fredstida funktion i ett totalförsvar dimensionerat för väpnad konflikt. Kroppsskydd, ballistiska hjälmar och adekvat utbildning är inte extrema krav, det är en miniminivå.

Allt annat är att blunda för den verklighet som Ukraina redan lever i. Vi måste lära oss från de uppoffringar som gjorts av det ukrainska folket när de försvarar Europa. Det är dags att sluta vara naiva. Det är dags att vakna.