Av kapten Andreas Braw, IB 1

Svensk officersutbildning har alltid varit en vattendelare, och Officersprogrammet (OP) debatteras ofta. Vad ska den nyexaminerade officeren kunna? Vad ska vi ha officerarna till? Vad förväntar vi oss av officerskåren? Min starka övertygelse är att officerens existensberättigande är taktisk ledning och skicklighet i den militära praktiken. Problemet är inte att officersutbildningen är akademisk – utan att akademiseringen har blivit överordnad yrkets praktiska kärna.

Det är därför bekymrande när officersutbildning reduceras till vad jag vill påstå är ett särintresse – officerskårens identitetsskapande och jakt på status. Detta tar sig ibland osmickrande uttryck. En implicit nedvärdering av officerare från tidigare utbildningssystem, specialistofficerare och soldater skymtar mellan raderna. Ibland blottar sig också en kollektiv uppblåst självbild. De ord vi använder för att beskriva vår kompetens matchas inte av vad vi gör i verkligheten. Antaganden och förhoppningar framförs som fakta. Officerskåren i teorin och officerskåren i praktiken blir två olika fenomen. Skribenten ”M.A.” visar i sin artikel ”Vinsten med de akademiska officerarna” många exempel på detta. 

Socialisering eller kompetens?

Självklart finns det styrkor i vårt nuvarande utbildningssystem. Under åren på Karlberg lär sig kadetten att hantera stora mängder information, främst text. Seminarier tvingar fram diskussioner mellan kadetter med olika bakgrund. Många av kurserna bidrar till att sätta kadettens framtida tjänst i en större kontext, där hela Försvarsmakten (och nu Nato) tillsammans bidrar till militär framgång. Socialiseringen som sker under dessa år skapar en gemensam identitet, vilket också har sina fördelar. 

Men artikeln visar också oavsiktligt på många av svagheterna i systemet. I artikeln kan vi läsa följande:

”Vi ställer höga intellektuella krav på våra officerare, eftersom målsättningen är att Försvarsmakten […] på sikt ska vara en oberoende och självtänkande organisation som bidrar till intellektuell försvarsutveckling och forskning, jämförbar med andra bärande akademiska utbildningar såsom ingenjör, psykolog med flera.”

Här förmedlas, som jag läser det, den nya officerskårens självbild. Men hur höga intellektuella krav ställs det egentligen? Vi pratar trots allt om en ordinär högskoleutbildning med en låg andel underkända elever. Efter examen syns ganska få tendenser till kritiskt tänkande och ”intellektuell försvarsutveckling” i organisationen – och officerare som faktiskt forskar är ett ovanligt fenomen. Vad vi däremot gör är att klättra i karriären.

Denna glidning från yrkeskärna till akademisk identitet får också konkreta följder. Ett exempel är hur taktiken hanteras i systemet.

Den borttappade taktiken

I armén har en av åtgärderna för att överbrygga officersutbildningens taktiska tillkortakommanden varit att införa en taktisk kurs (TaK-A/TaK-Led). I transparensens namn vill jag påtala att jag själv inte har gått TaK – jag blev kapten i Flygvapnet. Men om vi accepterar att det taktiska kunnandet och hantverket är officerens huvudsakliga existensberättigande så är nog en kompletterande kurs i taktik nog en god investering just innan officeren börjar tjänstgöra på taktisk ledningsnivå. I synnerhet då Högre Officersprogrammet sedan knappt avhandlar taktik i praktiken. Skribenten M.A. menar att ansvaret för detta ska läggas på krigsförbanden, men undviker frågan hur detta ska gå till. Redan nu kämpar många förband med att ens handleda sina fänrikar som plutonchefer – att förbanden samtidigt ska driva egna stabs- och kompanichefskurser årligen slår mig som mycket optimistiskt. 

Lite senare menar M.A. att distansstudier av taktik bör vara en möjlig väg – men borde det inte då vara tvärtom? Taktik är en gemensam komplex aktivitet som kräver högintensiv problemlösning tillsammans, medan kurser som idag genomförs inom ramen för OP inte ens kräver fysisk närvaro. Borde det inte då vara innehållet i dagens OP som kan genomföras på distans parallellt med tjänstgöringen vid krigsförbandet, medan taktiken prioriteras under tiden på central skola och bedrivs tillsammans med andra?

Högskolan – medel eller mål?

Om artikeln som M.A. bemöter kan man säga mycket. Den artikeln driver den intressanta linjen att erfarna GSS/K bör erbjudas förkortad officersutbildning. Hade OP hållit en mer avancerad nivå i taktik och truppföring så hade även den mest rutinerade GSS/K blivit utmanad av utbildningen. Men M.A. angriper från en annan riktning:

”Risken är att vi då frångår målsättningen om en akademiserad institution som är självtänkande och bidrar till ett starkare försvar. Den akademiska utbildningen är kärnan.”

Jag tror att glidningen i den meningen speglar glidningen i myndighetens syn på officersutbildningen. Akademiseringen, som ibland tillskrivs närmast magiska följdeffekter, blir i M.A:s text ett mål i sig. ”Akademiseringen är kärnan” – ja, det är den säkert, men i vad? Är den kärnan i vårt yrke? I vårt uppdrag att försvara riket? Eller är den bara kärnan i en politiskt beslutad officersutbildning som tillkom i en helt annan tid som präglades av en annan logik? M.A. frångår här sin ambition om en ”självtänkande” (är det ett ord?) organisation och menar:

”Vi står dock där vi står. Det Försvarsmakten behöver är att förlika sig med och acceptera den väg som politiker och högre chefer en gång valde för officersutbildningen – och vara trogen den.”

Praktiken i centrum

För egen del är jag av åsikten att den praktiska yrkesutövningen bör stå i centrum när vi utbildar våra officerare, oavsett om de får högskolepoäng eller ej. Om officersutbildning ska ske i akademisk form så måste högskolestrukturen vara ett medel snarare än ett mål. 

Jag uppfattar att den tjusiga akademiska kostymen lätt blir en tvångströja. Jag uppfattar att den bidrar till att stycka upp och separera de olika komponenterna i officerens yrke som inte bör separeras (man kan reflektera kring att taktik, pedagogik, markstrid och ledarskap är olika kurser med olika lärare och således inte hänger ihop). På så sätt bidrar det akademiska formatet till en sämre helhetssyn och en splittrad kunskap. Men det är en större fråga. Jag håller dock med M.A. om att vi nog behöver fundera kring vad en officer är och vad vi ska ha officerarna till.