Av Andreas Holmgren, Försvarshögskolan 

Sveriges återuppbyggnad av totalförsvaret sker i ett säkerhetspolitiskt läge där tidigare antaganden om lång strategisk förvarning, stabila samhällsfunktioner och obrutna försörjningskedjor inte längre kan tas för givna. Den europeiska säkerhetsordningen har förändrats i grunden, och i detta förändrade landskap framträder behovet av ett totalförsvar som inte enbart är planerat utan också praktiskt fungerande under press, osäkerhet och långvarig påfrestning. I Utgångspunkter för totalförsvaret 2025–2030 betonas därför uthållighet, decentraliserad handlingsförmåga, robusthet i samhällsviktiga funktioner och en nära integration mellan civila och militära resurser. Dessa krav pekar dock mot något djupare än organisatoriska reformer och materiella investeringar. De pekar mot behovet av en bärande kultur för handling.

Mot denna bakgrund framträder Gnosjöandan som mer än ett regionalt arv eller ett romantiserat begrepp från svensk industrikultur. Den kan förstås som ett historiskt framvuxet system av normer, relationer och praktiker som möjliggjort uthållighet, snabb omställning och kollektiv problemlösning under förhållanden präglade av knapphet och osäkerhet. Det gör den relevant i en totalförsvarskontext där just dessa egenskaper nu efterfrågas på nationell nivå.

Vad har Gnosjö med saken att göra?

Denna reflektion bär också en personlig dimension. Att växa upp i Gnosjö innebar att tidigt möta en vardag där ansvarstagande, arbetsamhet och ömsesidighet inte formulerades i strategidokument utan levdes i praktiken. Familjeföretagandet var närvarande i släkten och i lokalsamhället, liksom frikyrkans sociala gemenskap och moraliska ramverk. I denna miljö internaliserades ett synsätt där problem inte betraktades som hinder utan som uppgifter, där samarbete var en förutsättning för överlevnad och där framgång ytterst mättes i kollektiv bärkraft snarare än individuell vinning. Erfarenheten av detta sociala och ekonomiska ekosystem gör det svårt att se Gnosjöandan som enbart ett regionalt fenomen. Snarare framstår den som ett koncentrat av handlingsmönster som kan bära långt bortom sin geografiska hemvist.

I forskningslitteraturen har Gnosjöandan ofta analyserats genom entreprenörskapets och den regionala utvecklingens begreppsvärld. För totalförsvarets vidkommande blir dock dess systemiska egenskaper mer centrala än dess ekonomiska resultat. Det handlar om en normativ grund där arbete, ansvar och sparsamhet bildar en etisk struktur för handlande. Det handlar om ett socialt kapital där tillit förenas med tydliga förväntningar på reciprocitet. Det handlar om decentraliserade aktörer med hög autonomi men stark ömsesidig beroendestruktur. Det handlar om nätverkad samverkan där konkurrens existerar inom ramen för gemensam överlevnad. Och det handlar slutligen om en djupt rotad reparations- och omställningslogik där problem löses lokalt, snabbt och pragmatiskt. Sammantaget utgör detta ett socio-tekniskt system vars främsta produkt inte är tillväxt utan resiliens.

Strategier och handlingar

När totalförsvarets aktuella kravbild betraktas i detta ljus framträder en slående parallellitet. Förmågan att agera med begränsad information, att upprätthålla samhällsviktiga funktioner under störda förhållanden, att snabbt ställa om verksamheter och att förena offentliga och privata resurser i gemensamt handlande motsvarar i hög grad de praktiker som länge präglat Gnosjöregionen. Skillnaden ligger inte i principerna utan i skalan. Det som tidigare fungerade lokalt behöver nu fungera nationellt.

Utmaningen består därför inte primärt i att formulera ytterligare strategier utan i att översätta ett beprövat handlingsmönster till en modern totalförsvarsstruktur. Operationalisering i detta sammanhang innebär att kulturella normer ges organisatoriska uttryck och att informella praktiker ges institutionell bärkraft utan att förlora sin flexibilitet. Den decentraliserade initiativkraften måste erkännas som ett normaltillstånd snarare än som ett undantag från hierarkisk styrning. Samverkan måste etableras som vardaglig praktik snarare än krisåtgärd. Omställningsförmåga och reparationsberedskap måste förstås som kärnförmågor i ett samhälle som kan utsättas för långvarig störning. Uthållighet måste mätas i faktisk tillgång till människor, kompetens och resurser snarare än i administrativa formuleringar.

Gemenskapens kraft

I denna kontext får även försvarsviljan en fördjupad innebörd. Historiskt bar frikyrkliga miljöer i Gnosjöbygden upp en social infrastruktur som skapade mening, ansvar och sammanhang. Det var inte enbart en trosgemenskap utan också en praktisk gemenskap där individen stod i relation till helheten. I dagens samhälle saknas ofta motsvarande sammanhållande strukturer. Försvarsviljan riskerar därför att reduceras till opinionsmätningar eller symboliska uttryck. För att totalförsvaret ska bli levande behöver försvarsviljan i stället utvecklas till en delad samhällelig övertygelse om att alla behövs och att varje insats bär betydelse. I denna mening kan försvarsviljan beskrivas som en modern väckelserörelse i sekulär form, där ansvar och delaktighet ersätter passivitet och distans.

En central lärdom från Gnosjöandan är den moraliska ekonomi som genomsyrade relationerna mellan människor och företag. Att hjälpa snarare än stjälpa var inte ett uttryck för idealism utan för systemförståelse. Kortsiktig egenvinning kunde underminera den kollektiva bärkraft som alla var beroende av. I ett totalförsvarsperspektiv blir denna insikt avgörande. Konkurrens om resurser, prestige eller mandat riskerar att försvaga helheten i ett läge där sammanhållning är en förutsättning för överlevnad. Ett fungerande totalförsvar kräver därför aktörer som inte springer om varandra utan springer med varandra, där de som ligger före aktivt bidrar till att stärka dem som ligger efter.

Gnosjöandan framstår därmed inte som nostalgi utan som ett möjligt svenskt svar på ett samtida strategiskt problem. Den visar hur samhällen kan fungera under knapphet, osäkerhet och yttre tryck genom att förena initiativkraft, samverkan och ansvar. Totalförsvarets framtida styrka kommer ytterst inte avgöras enbart av materiella resurser eller organisatoriska modeller, utan av om denna typ av handlingskultur kan växa fram i hela samhället.

Avslutningsvis 

Att göra Gnosjöandan operativ i totalförsvaret handlar inte om att kopiera en regional historia utan att återaktivera ett nationellt handlingsarv. Det handlar om att låta ett djupt svenskt sätt att möta svårigheter bli vägledande i en tid då just denna förmåga är avgörande.

En sådan utveckling förutsätter fortsatt reflektion och dialog inom Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska gemenskap, i sammanhang där historiska erfarenheter, strategisk analys och praktisk handlingsförmåga möts.