Av Johan Breheim, fordonsförare i Hemvärnet

Under min värnplikt i slutet av 1990-talet fanns ett stående skämt – med en kärna av sanning – att vi ”vårdade sönder” vår materiel. Tält som kanske skulle användas nästa vecka, eller ställas i mobiliseringsförråd på obestämd tid, putsades och kontrollerades in absurdum. Det var på sitt sätt rimligt. Tidsuttaget var, i praktiken, obegränsat och personal fanns i överflöd. Den tiden är förbi.

I dag är både tid och personella resurser hårt begränsade, inte minst inom Hemvärnet. Samtidigt är kraven höga. De flesta är nog innerst inne överens om att tidsuttaget för utbildningar är svårt att planera och i praktiken ofta för omfattande. Utbildningstider för bandvagn, minibuss – läs Mercedes Sprinter – och andra fordon är välkända diskussionsämnen.

För den som är förvärvsarbetande är detta en starkt begränsande faktor. Att ta ledigt från arbetet för tjänstgöring är sällan friktionsfritt. För många innebär det ekonomiska avbräck, inte minst på grund av hur SGI-systemet slår. Rekryteringsbasen krymper därmed i praktiken. En betydande andel av den population Försvarsmakten vill nå har helt enkelt inte möjlighet att ta så långa ledigheter.

Det väcker obekväma men nödvändiga frågor:

Vilka individer vill vi ha? Alla lämpade – eller bara de som kan komma loss från jobbet?

Vilken numerär behöver vi?

Och hur vidmakthåller vi kompetensen över tid?

Ambition och verklighet

Jag har själv kört lastbil yrkesmässigt. Trots det är det svårt att upprätthålla hög färdighet med de få körtimmar som erbjuds inom Hemvärnet. Jag förstår ambitionen: att utbilda hundraprocentiga förare, fullt gripbara för alla tänkbara uppgifter. Men frågan är om det är realistiskt.

Verkligheten ser annorlunda ut än kartan. De mest lämpade individerna har sällan tid för långa utbildningsblock. Än färre har möjlighet att vidmakthålla färdigheten på ett tillfredsställande sätt med sporadisk tjänstgöring och begränsade körtillfällen.

Om vi accepterar dessa förutsättningar måste vi ställa en annan fråga:

Hur får vi fram tillräckligt kompetenta förare på minsta möjliga tid?

Vad är absolut nödvändigt?

Kärnfrågan är vad en förare faktiskt behöver kunna för att lösa uppgiften säkert och effektivt. Vad är ”need to know” – och vad är ”nice to know”? Hur repeteras det väsentliga? Och hur säkerställer vi att detaljerad information finns tillgänglig när behovet uppstår?

Jag har inget färdigt svar, men vill dela en erfarenhet från civil verksamhet. Under en period arbetade jag med fordon på Swedavia. På flygplatserna finns en årlig utmaning: att snabbt utbilda säsongsanställda för fälthållning, ofta på avancerade och kostsamma fordon.

Historiskt bedrevs omfattande teoripass per fordonstyp, med ett digert utbildningsmaterial. Allt från huvudfunktioner till hydrauloljans exakta volym skulle gås igenom. Det är inte fel i sak – men i praktiken är mycket av detta kunskap som föraren aldrig behöver i vardagen.

Det som visade sig mer effektivt var att fokusera på:

• Vad föraren måste kunna här och nu.
  
• När detaljkunskap behövs.
  
• Hur man snabbt hittar den.
  

På en större flygplats testades en ny pedagogik baserad på en etablerad kommersiell utbildningsmodell med certifiering (TWI), snarlik militär grundpedagogik men utan informationsöverlast. Certifieringen i sig var inte målet – principerna var det viktiga.

Resultatet? På minimal tid kunde förare utbildas på nya fordonstyper, sättas i produktion i en begränsad roll och därefter stegvis vidareutbildas.

Vi talar om mycket komplexa maskiner – exempelvis snöröjningsfordon med åtta meters plog, sopvals och blåsmaskin som i rote kan rensa en landningsbana till svart asfalt på under tio minuter. Föraren behöver inte veta hur många cylindrar motorn har. Det är binärt: fungerar den eller inte? Missljud – kontakta mekaniker.

Men det är avgörande att veta att snökedjor inte får monteras på vänster framhjul på fordonstyp X, eftersom en länkarm då riskerar att slås sönder. Den typen av kritisk kunskap får inte dränkas i brus.

Forskningen är tydlig: en stor del av det som lärs ut utan repetition försvinner snabbt. För en hemvärnsförare som tjänstgör sporadiskt är detta en realitet vi måste förhålla oss till.

En nödvändig omprövning

Jag menar att vi måste justera ambitionsnivån – inte sänka säkerheten, utan renodla den.

• Vad är miniminivån för att lösa uppgiften säkert?
  
• Hur får vi förare operativa så snabbt som möjligt?
  
• Hur bygger vi progression över tid?
  

Detta kräver en genomgripande översyn av utbildningsfilosofin.

Övningsverksamheten bör utformas med en enkel grundregel: en fordonsförare i Hemvärnet ska köra fordon under övning. Varje timme som inte tillbringas bakom ratten eller i direkt anslutning till fordonet är i praktiken förlorad färdighetsträning. Övningsmomenten måste designas för att maximera detta.

Ta vara på kompetensen

Avslutningsvis: det är provocerande att vi inte bättre kan handplocka och validera individer med relevant civil kompetens. Om en aktiv hemvärnssoldat civilt arbetar som körskollärare bör ett snabbspår till fordonsutbildning vara en självklarhet, förutsatt att individen själv vill. Att inte ta tillvara sådan kompetens är resursslöseri – både med tid och engagemang.

Vi står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att utbilda enligt en modell som förutsätter obegränsad tid och tillgänglighet – eller så anpassar vi oss till verkligheten och optimerar för effekt.

”Låt inte det bästa bli det godas fiende.”

Så formulerades det i riksdagens andra kammare 1934.

Det rådet är minst lika relevant i dag.