Av Kapten Yossarian

För att förstå Försvarsmakten måste du först förstå Försvarsmakten.

Påståendet ovan är inspirerat av ett skämtsamt sätt att förklara ett begrepp inom programmering. Ursprungligen lyder det: För att förstå rekursion måste du först förstå rekursion.

Vad är då rekursion och vad har det med oss i Försvarsmakten att göra?

Jo, inom programmering innebär rekursion att en funktion anropar sig själv.
Varje anrop bygger vidare på föregående resultat tills ett stoppvillkor uppnås.
Rätt använt är det elegant och kraftfullt men saknas ett tydligt stoppvillkor fastnar programmet i en oändlig loop. I den här artikeln tar jag med mig begreppet till Försvarsmakten som organisation med ambitionen att förklara varför vi upplever att förändring tar sådan lång tid.

Systemet anropas

Den moderna krigföringen befinner sig sedan några år tillbaka i en tid av accelererande utveckling. Tillsammans med ett försämrat säkerhetspolitiskt läge har detta intensifierat den svenska försvarsdebatten där nya hot, tekniker, taktiker och ökade anslag diskuteras i högt tempo. Inom Försvarsmakten speglas detta i den frekventa användningen av ord som innovation, ansvarsglädje och riskaptit tillsammans med ÖB Michael Claessons paroll ”allt och alla för krigsförbanden”. Budskapet som sänds i chefsvertikalerna är att vi måste våga tänka nytt och att utvecklingen av krigsförmågan har högsta prioritet.

Under ytan upplever jag dock att det finns något som fortfarande rör sig betydligt långsammare än vad vi vill erkänna, våra egna tankemönster.

Det är dessa tankemönster som styr hur vi formulerar våra militära problem och hur vi skapar strukturer för att hantera dem. Det är sedan strukturerna som definierar hur nästa problem ska förstås. Jag börjar misstänka att det här är något som sitter djupare än vad vi först förmodat. Trots tydlig retorik om att vi måste förändras tycks systemets tidigare instinkter och reflexer alltjämt finnas kvar. Resultatet blir en självförstärkande loop. En loop som pågått långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, byggd på strukturer och tankemönster från en annan tid.

Resultatet blir en självförstärkande loop. En loop som pågått långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, byggd på strukturer och tankemönster från en annan tid.

Problemformuleringen

Att system tolkar nya problem genom sina befintliga strukturer är fullt rimligt. Militära problem tolkas rimligtvis bäst av militära system och det är så stabilitet skapas och upprätthålls. En försvarsmakt som ställer om från år av nedrustning till upprustning i kombination med innovation för att möta nya militära problem kommer att fungera precis likadant;

Om bristen uppfattas som för lite resurser blir svaret fler resurser.
Om bristen uppfattas som för låg efterlevnad blir svaret mer kontroll.
Om bristen uppfattas som för mycket reglering blir svaret mer risk.

Den oändliga loopen

Åtgärderna är rationella och följer systemets logik. Men om bristen istället ligger i systemet självt och i att det, genom samma logik som ska lösa problemen, samtidigt reproducerar sina egna begränsningar, då har vi ett större problem än vad som syns på ytan. Då använder vi samma tankemönster för att förstå problemet som vi använder för att lösa det. Det är inte konstigt men det kan medföra att Försvarsmakten genom vår egen logik, vilken präglats i decennier av återhållsamhet, reproducerar de begränsningar vi samtidigt försöker åtgärda. Här blir rekursionen synlig och vi riskerar att förstärka det som håller oss kvar.

För om vår organisation är uppbyggd för stabilitet, förutsägbarhet och riskminimering
kommer varje försök till acceleration att ske inom samma strukturella ram. Vi kan varva motorn på rött över tid, men ligger kvar i samma växel. Vi kan forcera processer som ska ta fyra år att bli färdiga på fyra månader, men det kostar enormt med energi och arbetskapital.

Dissonans mellan verklighet och retorik

Detta är troligtvis en av anledningarna till att många anställda i Försvarsmakten upplever en hög aktivitet och ansträngning, men låg rörelse. Andreas Braw citerade nyligen en kollega i armén i sin krönika i Officerstidningen med följande citat:

”Jag är överarbetad och understimulerad”

Citatet beskriver en frustrerande bild av vardagen för någon som verkar mitt i Försvarsmaktens pågående upprustning. Risken är att många medarbetare upplever liknande känslor då det lätt blir upp till individen att kompensera för systemets inbyggda tröghet när tempot ska vridas upp. Ett recept för friktion och dissonans mellan vad som sägs uppifrån och vad som upplevs av dem på golvet. Den drivande chefen riskerar att uppfattas som besvärlig av sina överordnade, den modige blir regelbrytare och den försiktige blir normbärare. Vi hamnar i ett läge där organisationen belönar stabilitet men efterfrågar förändring. En slags rekursiv paradox vi måste bryta oss ur.

Vägen framåt

I programmering fungerar rekursion endast om det finns ett tydligt stoppvillkor.
Utan det fortsätter funktionen att anropa sig själv tills systemets resurser tar slut. I organisationer är dock stoppvillkoret svårare att identifiera. En försvarsmakt har aldrig råd att sluta utvecklas men lösningen är sannolikt inte att arbeta snabbare inom samma ram. Lösningen måste finnas i att förändra själva ramen.

När utveckling, beredskap och grundutbildning flyter ihop i en stor massa av personal och materiel riskerar vår rekursiva loop att bli permanent. Allt sker samtidigt och inget avgränsas, vilket riskerar att leda till att vi fortsätter justera, förstärka och trycka på inom samma ram. Men kan vi hitta en struktur som skapar förutsättningar att inte fastna i gamla hjulspår?

Ett sätt att bryta rekursionen är att vi tydligare måste hitta former för att bli färdiga med något utan att behöva vänta på något annat. Färdig kan i detta fall lika gärna betyda ett misslyckande som en succé, det viktiga är att vi antingen snabbt kan falsifiera ett koncept eller gå vidare med att implementera det. Ett sätt att tänka som kan möjliggöra detta är att tydligare dela in vår verksamhet i parallella cykler. Cykler som kan få bli färdiga eller fortsätta i olika takt beroende på vårt behov. Jag har i en tidigare artikel här på Militär Debatt presenterat en idé om tre huvudcykler vars koncept i stort kan sammanfattas nedan:

En experimentcykel som tillåts vara experimentell, med hög tolerans för avvikelse och parallella lösningar.

En beredskapscykel som präglas av stabilitet, med standardisering och interoperabilitet.

En utbildningscykel som är långsiktig, med strukturerad kunskapsöverföring.

Tanken är att vi genom att separera dem på så sätt kan införa ett organisatoriskt stoppvillkor. Vi gör alltså inte allt samtidigt och framförallt inte med samma logik överallt. Samtidigt måste cyklerna samspela genom tydliga övergångspunkter. Experimentresultat matas in i beredskap och utbildning. Erfarenhet från beredskap och utbildning informerar nästa experiment. Det gör att systemet förändras iterativt utan att fastna i sin egen loop.

När cyklerna blandas ihop till en massa uppstår friktion och osäkerhet. När de hålls isär men kopplas medvetet kan vi snabbare bygga en väg framåt. Varje varv skapar faktisk förändring och lärande, samtidigt som helheten fungerar och utan att vi exempelvis fastnar i en uppsjö av innovationsprojekt som aldrig når i mål.

Ut ur loopen

Anledningen till att jag skriver den här artikeln är inte för att jag är övertygad om att mitt koncept med cykler skulle vara en ultimat lösning. Syftet är istället att försöka hitta ett sätt att tänka som kan sätta fingret på vårt problem. Problemet med känslan av att organisationens immunförsvar ibland agerar som vid en autoimmun sjukdom och angriper sin egen vävnad, en vävnad som i upprustningen utgörs av vår ansträngning till förändring. Ett problem som nog sitter djupare än vad vi tror.

En av de största riskerna framöver är nämligen att vi blir effektiva i fel riktning. Att vi fokuserar på att varva motorn lite till istället för att byta växel eller att vi pressar tempot i processerna till bristningsgränsen istället för att bygga om dem från början.

Rekursion skapar stabilitet och förutsägbarhet. Men när ett system snabbt och konsekvent reproducerar sina egna begränsningar och omvärlden förändras snabbare än vår interna logik blir det snabbt till en broms. Det gör att den avgörande frågan inte bara är hur vi gör saker snabbare utan också att vi reflekterar över vilken del av vårt gamla system som just nu matar tillbaka in i sig självt, och var våra stoppvillkor egentligen finns?

Först när vi identifierar våra egna loopar kan vi avgöra vilka som ska brytas, vilka som ska förstärkas och vilka som ska ersättas. Annars fortsätter vi att köra funktionen.

Om och om igen.