Stefan Jonsson driver projektet Camp Valkyria som ska skapa ett svenskt veterancentrum i privat regi. Insatserna på Balkan, i Afghanistan och Mali ligger nu bakom oss. Men samtidigt rasar kriget i Ukraina, och Nato kämpar för att stampa fram soldater. För oss militärer i det fredliga Skandinavien kan frågan om Veteraner lätt bli abstrakt. I Ukraina blir frågan väldigt konkret. Landets veteranhantering drivs till stor del av stiftelser och ibland av förbanden själva. Hanteringen av veteraner och soldaternas anhöriga blir där extremt viktig och utgör en del av det oskrivna kontraktet mellan krigaren och samhället. Soldaten riskerar sitt liv, men förväntar sig i gengäld värdighet och respekt. De anhöriga genomgår enorma uppoffringar för nationen – och många av dem behöver stöd för att klara av situationen.

Veteraner har under 1900-talet behandlats på olika sätt i olika länder. Gemensamt för dem tycks dock vara att de behöver varandra för att hantera sina upplevelser. I många länder har veteran- och officerdklubbarna fyllt den funktionen. Anhöriga kan ibland förvånas över att deras pappa eller farfar ”aldrig pratade om kriget”. De flesta har visst ett behov att prata – men de pratar mest med andra veteraner. 

Och det är just det som fick mig att bli intresserad av Valkyria. Nämligen att analysen tycks vara att veteranerna främst behöver varandra. Idag är det främst utlandsveteraner som vi tänker på i Sverige. Men i ett krig kommer man snabbt upp i tusentals, tiotusentals, soldater som behöver bearbeta sina upplevelser tillsammans. Strukturerna för detta behöver finnas på plats innan det akuta behovet uppstår. Så vad vill Stefan och gruppen kring Valkyria åstadkomma?

Så, Stefan: Vem är du, och hur kom det sig att du är så engagerad för militära veteraner?

– Jag har alltid varit fascinerad av människan – individen. Jag har arbetat med människor i olika miljöer, som fritidsledare, med ungdomar i olika situationer, som konsulent på Röda Korset och som entreprenör.
Jag gjorde min militärtjänst på A9 i Kristinehamn, men det fanns aldrig någon vilja att göra karriär i FM. Jag träffade Anna i 30-årsåldern och vi båda hade barn sedan tidigare. Vi fick också en gemensam son. Annas son Jesper valde mellan att bli sjökapten eller en militär bana efter att ha genomfört värnplikten som kustjägare och reservofficersutbildning. Han valde att söka till SSG [föregångaren till SOG] och genomgick grundutbildningen, dessutom som bästa GK-elev. Hans mamma Anna hade betänkligheter kring farorna i yrket, men detta var det han ville. Viljan att åstadkomma något var starkare än rädslan att något farligt kunde hända. Han såg lösningarna och möjligheterna, inte hindren.

Om du vill får du gärna berätta om Jesper. Vem var han?

– Jesper var nyfiken och positiv person som ägnade sig åt att vara scout, löpning, skidåkning, att vara i naturen, att jaga (han tog jägarexamen när han var 16 år) och hade en stor social kompetens. Han var även en tänkare och hade ett inre allvar. Han hade alltid ett stort engagemang när något skulle lösas. Samtidigt som han tog saker på allvar hade han glimten i ögat och imiterade gärna kända komiker och andra. Jesper var en av de yngsta som blev antagna till SSG. Anna brukar säga att han bara blev 28 år, men att han hann med mer än många andra gör under ett helt liv.

– Efter att ha tjänstgjort i bland annat Kosovo och Kongo med SSG var Jesper på ett uppdrag i norra Afghanistan 25 november 2005. Efter att ha deltagit i en traditionell afghansk aktivitet var de på väg tillbaka till förläggningen. Då utlöstes en vägbomb som skadade Jesper, kamraten Tomas och ytterligare två kollegor som färdades i fordonet, en vanlig Toyota som saknade splitterskydd. Jesper avled samma kväll och Tomas avled fjorton dagar senare.

– 2006 valde Anna, Jespers pappa Leif och jag att bilda en stiftelse för att hedra hans minne. Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne har som syfte att dela ut ett stipendium till någon eller några i specialförbandssystemet. 2026 delas det 20:e stipendiet ut.

Du driver alltså ett projekt som heter Camp Valkyria. Vad är det?

– 2010 började vi i stiftelsen engagera oss i veteranfrågan tillsammans med bland annat Carl Douglas (själv veteran från insats i Bosnien 1995 med bataljonen BA04). Det kändes naturligt för oss – att engagera oss för andra, precis som Jesper gjorde. Vi arrangerade flera workshops och seminarium. Vi tog fram ett koncept på ett veterancenter, som vi lämnade över till Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna.

– Vi ville att de skulle ta ledningen i frågan. Många var positiva till tanken. Bland annat Pål Jonsson – då riksdagsledamot – lade in motioner i veteranfrågan och behovet av en samlingsplats. Men det hände ingenting.

– Efter att ha pratat om det i många år, tog Anna, jag och Carl Douglas 2021 initiativet att starta projektet Camp Valkyria. Det består i att vi ska bygga ett veteran- och anhörigcenter, i Täby kommun på Carl Douglas mark. Som Carl brukar säga: ”På Jägarskolan i Kiruna lärde jag mig att om ingen annat gör’et, så får man gör’at själv”.

– Det ska bli en anläggning för återträffar och möten för veteraner, deras anhöriga och andra. En angelägenhet för alla! Jag är projektledare sedan 1 oktober 2021 och arbetar med fyra parallella processer. Det innebär att jag ägnar mig åt att:

– Förankra projektet hos alla organisationer och myndigheter.

– Arbeta med plan- och byggprocessen som pågår i Täby Kommun

– Bilda en stiftelse för ändamålet. Stiftelsen Veteranmötet bildades i januari 2026

– Lösa driften; vem eller vilka ska bidra till driften av Camp Valkyria

– När man lämnar Camp Valkyria ska man må lite bättre! Vi har som mål att Camp Valkyria ska börja byggas Q3 2027 och första etappen invigas under 2028. Vi bygger smart – så att detta ska kunna drivas effektivt och ekonomiskt oavsett beläggning eller hur mycket aktivitet där är. 

Vad ser du för behov av er verksamhet idag?

– Vi ser ju detta som något självklart: vikten av att ta hand om de vi i Sverige har skickat ut på utlandsmissioner. Vi anser att vi har ett ansvar att se till att de mår bra. De som tar steget fram som Jesper gjorde upprepade gånger och anmäler sig frivilligt. Detta är ju något av det bästa i Sverige – frivillig-Sverige brukar jag kalla det.

Vi ser hur viktigt det är för veteraner att träffa kamrater i samma sits.

– Vi har sedan vi startade projektet Camp Valkyria bjudit in och samverkat med många olika organisationer, såsom Sveriges Veteranförbund, Idrottsveteranerna, Invidzonen, Soldathemsförbundet och numera även Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbund. Dessa har olika mycket värdefulla verksamheter, som vi vill komplettera med en anläggning där veteraner och deras anhöriga kan träffas för att må bättre. Vi ser hur viktigt det är för veteraner att träffa kamrater i samma sits – som satt i samma skyttegrav under eldgivning eller andra liknande upplevelser som helt enkelt är traumatiska. Att träffas och kunna ”dekomprimera” upplevelserna är viktigt.

– I samlingen av organisationer för våra veteraner ingår numera även Stiftelsen Veteranmötet. Vi vill samverka och skapa verksamheten tillsammans med dessa organisationer. Vi finns för dem. Vi vill också skapa nära samarbeten med våra nordiska bröder och systrar – vi har redan samverkat med och besökt bl.a. Norges Veteransenter och Danmarks Veterancentra. I Sverige saknas det en naturlig, central och avskild plats för återträffar, möten, samtal och olika aktiviteter för veteraner, personal från alla utsändande myndigheter, deras anhöriga och andra.

– Dessa veteraner är viktiga för oss och jag tror att det är bl.a. genom ett nära samarbete med Ukraina vi kan förbereda och lära oss vad det finns för behov, både i det akuta läget och när man känner till vilka effekter (fysiskt och psykiskt) krigssituationerna haft på veteranerna och deras anhöriga. Vi är noga med att betona att vi inte ska ersätta befintlig verksamhet, som drivs av organisationerna, utan vi ska bidra till att både utveckla och komplettera den.

– Anläggningen ska ha boende för 200 personer och lokaler för olika aktiviteter. Vi vill komma igång med verksamhet så fort som möjligt och vill samverka och dra lärdom av soldater som varit i krigssituationer och som upplevt saker – även innan Valkyria färdigställts.

Vad är det största problemet som ni vill hjälpa utlandsveteraner med?

– Vi vill nå dem som inte får hjälp och stöttning idag. Hur ska vi lyckas nå alla som har ett behov av akut hjälp, stöttning, rehab och att få berätta om sina upplevelser? Det räcker inte att ha ett journummer man kan ringa. Det behövs en självklar plats att komma till och träffa kollegor, likasinnande och människor som förstår och har rätt erfarenheter. Det mänskliga mötet, helt enkelt. 

– Vi skapar och bygger en mötesplats där alla kan mötas. En plats som saknas idag och som innebär att vi kan erbjuda återträffar och andra typer av möten för 200 personer. Idag är det inte möjligt att mötas på regementen runt om i Sverige så som det var tidigare. Idag sjuder alla dessa av verksamhet – så det finns inte plats för veteranträffar. Våra fantastiska soldathem erbjuder inte logi. Det saknas ett veteran- och anhörigcenter i Sverige och därför har vi tagit detta initiativ. Vi bygger, men vi vill samverka med övriga.

Om vi inte har utvecklat metoder att nå utlandsveteranerna, hur ska vi kunna nå de som har utkämpat ett fullskaligt krig om kanske fem år?

Vad kan du säga om er kapacitet idag och på längre sikt? Vad kan ni göra nu, och vad kommer ni kunna göra om fem år?

– Vi bygger och skapar rätt förutsättningar. 200 platser löser inte alla behov som finns, men vi gör detta för våra veteraner som är drygt 52 000 från Försvarsmakten, 6 000 från Polismyndigheten och övriga utsändande myndigheter (FBA, MCF, Kustbevakningen, Tullverket, Kriminalvården, Åklagarmyndigheten samt Sveriges Domstolar). Camp Valkyria är vårt initiativ, men vi räknar med att det behövs fler mötesplatser i Sverige i framtiden.

– Utöver myndigheterna vill vi samverka med frivilligorganisationer, med sjukvårdare och veteraner från bl.a. Ukraina och med andra. När vi har kommit ett steg längre är vi redo att sätta igång en tillfällig verksamhet, som flyttas till Camp Valkyria när anläggningen är färdig.

– Vi väntar också på remissvaren som Försvarsdepartementet fick i början av januari 2026, på Allan Widmans utredning (pågick mellan 26 nov 2024 – 31 mars 2025) om behovet av ett veterancenter. 16 olika myndigheter och organisationer har fått chansen att yttra sig. 

– Om fem år kanske vi har soldater som varit i nya krigssituationer, som behöver rehab, rekreation och bearbeta det de upplevt. Idag är det främst fredsfrämjande uppdrag våra veteraner varit ute på.

– Om vi inte har utvecklat metoder att nå utlandsveteranerna, hur ska vi kunna nå de som har utkämpat ett fullskaligt krig om kanske fem år? Vi ser detta som en självklarhet. I Försvarsmakten får man lära sig att ta ansvar. Det är liksom grunden i verksamheten. Militära chefer fick åtminstone förr i tiden betyg i ”omvårdnad av trupp”. Att ta hand om våra veteraner är att ta ansvar för vår trupp. Då ska Camp Valkyria ha en organisation och verksamhet med kompetent och erfaren personal som kan bidra.

Vilka slutsatser drar du och dina partners kring veteranstöd när ni ser på kriget i Ukraina?

– Att behoven är enorma. Det finns oerhörda behov att bearbeta trauman, få rehab för fysiska och psykiska skador i Ukraina. Vi måste ha personal som varit i Ukraina och sett, upplevt och som förstår vad som krävs och behövs.

– Försvarsmakten utbildar ukrainska soldater på olika sätt. Ett utbyte som borde komma igång omgående är att göra det motsvarande – att ukrainska soldater som krigat vid fronten delar med sig av sina erfarenheter till svenska soldater. Ukrainska sjukvårdare (som organisationen Repower ger återhämtning på svensk mark) kan utbilda och dela med sig till svenska sjukvårdare.

– Vi i projektet Camp Valkyria och Stiftelsen Veteranmötet vill skapa en dialog med flera organisationer i Ukraina, som ägnar sig åt veteranstöd i Ukraina. Vi vill lära oss av deras fantastiska arbete och engagemang. Vi har fått flera förfrågningar från svenska veteraner från anfallskriget i Ukraina. Vi har träffat Repower och vi vet att det finns fler. Vi är öppna för ett nära samarbete och det finns redan ett stort engagemang för Ukraina i vårt nätverk, inte minst från Carl Douglas själv. Vi vill utveckla detta och kommer att göra det steg för steg, men vi behöver uppbackning och stöd från andra.

Arbetar ni med stöd till ukrainska veteraner idag?

– Nej, men vi har inlett en dialog med Repower och ska träffa dem under våren 2026. Vi vill komma igång!

En sak som kan vara svår att föreställa sig är den enorma mängd trauman som alstras i ett högintensivt krig. Både fysiskt och psykiskt. Och stödet till veteranerna behöver finnas på plats redan innan kriget utbryter. Hur tycker du att samhället som helhet borde förbereda sig för att ta hand om sina veteraner i händelse av ett existentiellt krig?

– Att våra politiker, inte minst tjänstemän, våra myndigheter och de organisationer som finns idag ska hörsamma och engagera sig i projekt som vårt Camp Valkyria. Att ta ansvar, som sagt. Att de ska göra allt för att stötta initiativet, på riktigt! Detta är varken svårt eller komplicerat. Alla olika förbund, föreningar, intresseorganisationer och andra måste få klart för sig att det är allvar och att Camp Valkyria är ett av flera steg vi måste ta för att kunna se våra veteraner och deras anhöriga i ögonen.

– Vi har sedan vi startade projektet tänkt skapa en Forskningshubb, på plats på Camp Valkyria, tillsammans med forskaren, teologen och officeraren Jan Grimell. Ett samarbete med honom och Umeå Universitet. Även där finns ett konkret projekt som vi vill sjösätta.

– Initiativet Camp Valkyria och nya Stiftelsen Veteranmötet ska inte ses som en konkurrent, utan som ett komplement, till befintliga organisationer som finns idag. Camp Valkyria ska byggas och kommer att bli verklighet och blir den första mötesplatsen för veteraner. Det lär behövas fler. Tillsammans med myndigheter, organisationer och andra kan vi lyckas!

– Vi har tagit ett initiativ och vi bygger. Vi hoppas att olika myndigheter, näringslivet och organisationer hörsammar och ger oss alla ett hundraprocentigt stöd, för det finns ingen liknande satsning eller tanke som Camp Valkyria i totalförsvaret idag. Tänk om någon eller några av dessa sätter ner båda fötterna, tar ställning och helhjärtat kan stötta vårt initiativ?  Det är ett drömscenario som jag hoppas och tror på.

Kom ihåg att de flesta veteraner tjänstgjort som soldater – de har ingen officersmäss att gå till varje dag och träffa sina kollegor.

En hälsoskadlig aspekt av ett individcentrerat samhälle är att människor kan bli väldigt ensamma. För militärer, som socialiseras att leva i flock, kan ensamheten bli en ganska hemsk upplevelse. I synnerhet om man bär på svåra upplevelser. Hur kan vi bli bättre på att arbeta mot ensamhet?

– Vi vill nå de veteraner som inte är med i någon förening eller verksamhet idag. Kom ihåg att de flesta veteraner tjänstgjort som soldater – de har ingen officersmäss att gå till varje dag och träffa sina kollegor. I bästa fall kommer de från krig och elände i insatsområdet och har 10 dagar dekomprimering innan de är tillbaka i det civila livet. De kan bli ensamma och samtidigt bära på olika, ofta obearbetade trauman. Vi vet att det finns många ensamma och dessa vill vi nå via alla de kanaler vi kan öppna. Vi ska hitta sätt att nå dessa och kringgå gällande hinder såsom GDPR etc.

Något som en del upplever som värst är kanske saknaden. Man saknar utlandsmissionen och den man var där, kanske i kontrast till den man har blivit härhemma. Och det kan vara skambelagt att man faktiskt längtar tillbaka till kriget, när man har ett så bekvämt liv i Sverige. Den skammen – är det något du har mött?

– Du tar upp ett viktigt element. Kamratskapen är det viktigaste i all militär verksamhet. Men även känslan att göra en viktig insats – att göra skillnad. Det var väldigt viktigt för Jesper och därmed för oss. Jag hör talas om detta – men eftersom jag inte är veteran själv så har jag inte känt det själv. Jag och Anna saknar Jesper varje dag – så det är en slags ensamhet.

– I några enstaka fall har vi hört berättas om ensamheten efter en mission. Om ivern att åka ut igen och att göra skillnad tillsammans med sina kollegor. Många veteraner tjänstgör också flera gånger. Vi tror att återträffar, möten och samtal på Camp Valkyria, i den miljön kan innebära positiva effekter för både individen och gruppen som vistas där. Sommaren 2025 var jag inbjuden till en återträff för en av Bosnien-bataljonerna. Den självklara kamratskapen var så otroligt tydlig. Det är djupt rörande att se alla dessa vackra människor umgås och stötta varandra. Där var det ingen ensamhet.

Det finns mängder av militära veteraner i samhället. De flesta mår trots allt prima. Vad vill du att Camp Valkyria ska vara för de som mår bra?

– En samlingspunkt där möten, samtalen, berättelserna och uppskattningen ska sättas i första rummet. En plats att bearbeta trauman, känna sig uppskattad, välkommen och att man ska må ännu bättre när man lämnar! Kom också ihåg att engagemanget för andra ligger i veteranens natur. De har ju anmält sig frivilligt. De vill alla hjälpa andra – denna vilja önskar vi fånga och skapa ett forum för och en plats där detta kan ske.

Sen finns det militära veteraner som av olika skäl kämpar med sin fysiska och psykiska hälsa. Precis som i övriga samhället förekommer självmedicinering, psykisk ohälsa eller rent fysiska åkommor. Vad kan ni erbjuda dem som den regionala vården inte kan ge?

– Vi tror att forskningshubben kan ha en positiv inverkan. De olika organisationerna jag nämnt samt Veteranmottagningen på Akademiska sjukhuset, kan också bidra. De gör alla ett fantastiskt arbete – detta handlar om att förstärka detta. Att göra detta arbete till en självklar del av veteraners liv, att skapa bättre möjligheter att nå ALLA. Även de som kanske inte åker på någon av dagens aktiviteter eller umgås med sina kamrater. Vi kan lära oss av erfarenheterna från Ukraina, hur trauman kan bearbetas och hur de jobbar kan ge oss metoder. Vi ska göra allt för att alla ska må bättre!

Du och din familj gick igenom ett fruktansvärt trauma när Jesper dog. I Ukraina har tiotusentals familjer genomgått samma trauma, och ännu fler har fått hem svårt skadade veteraner. Många soldater har varit krigsfångar i flera år. Vilket stöd önskar du att krigarnas familjer skulle få i händelse av krig?

– Jesper arbetade på SSG. De var förberedda på allt, utom att någon av deras operatörer skulle stupa. Vi och förbandet, deras kamratförening och personliga relationer som skapades, har genom ett otroligt engagemang lärt oss och gör dagligen skillnad för oss alla. På så sätt har också Jesper och Tomas uppoffring gjort skillnad. Det är djupt rörande för oss att se hur våra pojkar lever kvar i förbandet. Det faktum att vi kan mötas, dela ut vårt stipendium, ha en pågående dialog om det som hände, dela sorg och glädje betyder mycket. Vi kan stötta varandra. 

– Det måste finnas en vilja att skapa en modell som passar varje soldat och dennes anhöriga. En modell som innebär träffar inför en insats / en mission, om det som ska ske. En möjlighet till ungdomsläger på Camp Valkyria för ungdomar och andra anhöriga under en mission (där ser vi det man gör på Norges Veteransenter som ett fint exempel) samt inte minst efter en insats.

– Soldaterna eller operatörerna – eller vad de nu kommer kalla sig i framtiden – förbereder sig mycket noga och det behöver även de anhöriga göra. På Camp Valkyria skapar vi en unik miljö i ett rum vi döpt till Stillheten. Inget religiöst, men definitivt spirituellt. Vi samarbetar med Dag Hammarskjölds familj om detta. Ett rum för reflektion, tystnad, samtal eller meditation. Man väljer själv sin stund där.

– Vi har erfarenheter att dela med oss av. Vi valde att bilda Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne. Genom stiftelsens stipendium lever Jesper vidare. Och så skapade vi som sagt projektet Camp Valkyria tillsammans med vår vän Carl Douglas. Det innebär att vi har förmånen att hedra Jesper varje dag.

Om jag som veteran kämpar med min hälsa – hur kommer jag i kontakt med er?

– Än så länge hänvisar vi till Sveriges Veteranförbunds jourtelefon eller till Invidzonens jourtelefon. De gör ett fint arbete i det dagliga värvet – och kommer fortsätta med det. Vi vill komplettera detta med en plats för veteraner. Här ska vi förstärka möjligheterna att nå en person att prata med, så fort vi kommit lite längre! Ingen ska lämnas ensam.