Av Erik Gutiérrez-Aranda, militärhistoriker och krönikör på Sydöstran.

Trump lovade att det skulle gå fort. Det brukar alltid göra det. På pappret.

Den 28 februari inledde USA och Israel den samordnade operationen Epic Fury mot Iran. Redan under de första tolv timmarna genomfördes närmare 900 anfall.

Irans luftförsvar degraderades, flottan påbörjade sin upplösning och landets högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, dödades av israeliska styrkor i ett riktat angrepp mot hans komplex i Teheran. Trump förklarade för kongressens republikaner att militären redan förstört ungefär 80 procent av Irans robotramper och lovade att kriget snart skulle vara överstökat.

Drömmen om det korta kriget

Löftet om det snabba kriget är inte nytt, men luftmakten gav det en ny och förförisk form. Frestelsen att tro att krig kan vinnas uppifrån, med liten risk för egna förluster, har haft en nästan oemotståndlig dragningskraft ända sedan flygplanet blev ett vapen.

Det var den italienske generalen Giulio Douhet som 1921 gav den frestelsen en doktrin. I sitt verk Il dominio dell’aria, Luftherraväldet, hävdade han att strategisk bombning av fiendens städer och industri skulle krossa folkviljan och göra markstriden överflödig. Det var en förförisk idé. Den var också fel på varje punkt.

Vietnamkriget blev det fullskaliga experimentet. Under operation Rolling Thunder, som inleddes 1965, fällde USA ungefär en miljon ton bomber, raketer och robotar över Nordvietnam under tre och ett halvt år. Totalt fälldes över hela Indokina mer än tre gånger den bombmängd USA fällde under hela andra världskriget

Ändå bröt kampanjen varken motståndsviljan eller avgjorde kriget till amerikanernas fördel. Nordvietnameserna absorberade en förstörelsekraft utan historiskt motstycke och fortsatte kämpa, inte för att bomberna saknade verkan, utan för att viljan att hålla ut visade sig vara av ett slag som sprängkraft inte kan nå.

Viljan och friktionen

Douhet hade fel, men hans idé överlevde honom. Den lever kvar i varje militärdoktrin som lovar snabba avgöranden från luften och den upprepas nu i Iran, med modernare vapen och samma strategiska villfarelse. Det grundläggande misstaget återkommer hos Pentagon och Vita huset, nämligen att reducera kriget till ett tekniskt problem som kan lösas med precisionsvapen.

För Clausewitz var kriget aldrig ett tekniskt problem utan en konflikt mellan olika viljor. Hans mest centrala begrepp, friktionen, krigets dimma och de moraliska krafterna, beskriver just det som luftmaktsteori konsekvent underskattar.

Friktionen är det oundvikliga glappet mellan plan och verklighet, de otaliga små hindren som gör att ingenting i krig utvecklas som beräknat. Krigets dimma är den kroniska osäkerheten, det faktum att ingen krigförande part har fullständig kunskap om läget. Och bland de moraliska krafterna är det folkviljan, nationell sammanhållning och förmågan att hålla ut som ytterst avgör om ett krig kan vinnas.

Tron på teknologi som krigsavgörande faktor har dock visat sig svår att rubba, trots att forskningen länge pekat åt ett annat håll. Statsvetaren Stephen Biddle visade i sin bok Military Power: Explaining Victory and Defeat in Modern Battle från 2004 att moderna krig sällan avgörs av vem som har de bästa vapnen.

Korta krig som blir långa

Avgörandet ligger i stället i det Biddle kallar det moderna systemet: förmågan att sprida och skydda sina styrkor, kombinera vapenslag och därigenom hålla ut mot en teknologiskt överlägsen motståndare. Nordvietnam tillämpade just detta mot USA. Teknologi skapar möjligheter på slagfältet, men den omvandlas inte automatiskt till militär framgång.

Muhanad Seloom, biträdande professor i kritiska säkerhetsstudier vid Doha Institute for Graduate Studies, formulerade det kärnfullt i Al Jazeera den 9 mars: ”Det militära instrumentet har tillåtits verka långt bortom vad det strategiska målet kan leverera. USA kan förstöra Irans hårdvara, men det kan inte mejsla fram ett politiskt alternativ från luften.”

Det Seloom beskriver är just det Clausewitz varnade för. Kryssningsrobotar och precisionsanfall kan slå ut robotramper och oljeraffinaderier, men avancerade vapensystem allena kan varken mäta, minska eller förstöra viljan hos en motståndare att fortsätta kämpa.

Det är just den viljan som nu sätts på prov. När Israels försvarsminister Israel Katz talar om en operation utan tidsgräns och Revolutionsgardet hävdar att det är Iran som avgör när striderna upphör, är det ett välbekant mönster: det korta kriget har börjat likna ett utdraget.

Avslutningsvis

Det nyligen insvurna iranska ledarskapet efter Khameneis död vittnar snarare om regimens sammanhållning än om dess splittring.

Trump hävdar att kriget i princip är vunnet, men Hormuz är fortfarande stängt och oljetankrar brinner i Persiska viken. Det är i det glappet Clausewitz insikt om friktionen lever kvar med full kraft, nämligen att kriget aldrig följer det schema det planerats efter.

Douhet hade fel 1921. Bättre bomber har aldrig bevisat motsatsen.