Av Mikael Ljungwald, tidigare officer inom underrättelse- och säkerhetstjänst

Nato understryker att framgångsrik OSINT kräver en symbios av människor, processer och verktyg. För svensk del räcker det inte med att köpa in utländsk mjukvara och bocka i en förmågeruta. Vi måste bygga en suverän förmåga där hela kedjan; information, hårdvara och mjukvara är nationellt förankrad.

Sveriges inträde i Nato och det försämrade säkerhetsläget kräver en fundamental omprövning av underrättelsetjänstens arbetssätt. Vi lever i en era av massiv transparens där civila sensorer, sociala medier och kommersiella satelliter gör det nästan omöjligt att dölja militär aktivitet. För att Försvarsmakten ska kunna axla sin roll i det kollektiva Nato-försvaret och i det svenska totalförsvaret måste vi sluta betrakta underrättelse från öppna källor (OSINT) som ”ful-und”. Det måste bli en primär sensor – kanske rentav den primära sensorn.

Lärdomar från Ukraina: Hastighet trumfar hierarki

Kriget i Ukraina har visat att informationsövertaget tillhör den som har den effektivaste underrättelsecykeln, där den taktiska och operativa nivån utgör motorn. Ukrainska styrkor har framgångsrikt lokaliserat ryska trupper via sociala medier och kommersiell bildanalys långt snabbare än vad traditionella, toppstyrda underrättelsecykler hinner med.

I ett informationsöverflöd blir förmågan att bearbeta offentliga data i realtid avgörande. Den som väntar på bekräftelse från strategisk nivå gällande information som världen redan känner till, har redan förlorat tempot. OSINT bör därför utgöra fundamentet där mer resurskrävande metoder som SIGINT (signalspaning) och HUMINT (personbaserad inhämtning) används för att verifiera eller fördjupa den bild som öppna källor redan gett oss.

OSINT som primär disciplin

Att integrera OSINT som en jämställd disciplin kräver att det inkluderas fullt ut i Försvarsmaktens JISR-process (Joint Intelligence, Surveillance, and Reconnaissance). Genom att låta OSINT leda kan vi hushålla med våra mest exklusiva resurser för de mål där de verkligen gör skillnad.

Detta kräver dock en organisatorisk förflyttning:

• OSINT får inte fastna i strategiska korridorer. Då blir resultatet ’osinet’, en söktjänst där boomers läsa nyheter och pricka av förmågeutveckling på nästa natokompabilitetsmöte.  Det krävs att det drivs tillsammans med lägesbild på operativ nivå och med fusionsceller och områdesansvariga enheter på taktisk nivå, ända ner till bataljonsnivå.
• AI som kraftförstärkare: När en konflikt i vårt närområde kan generera över 1 500 mål per dag, räcker inte mänsklig förmåga till. AI och maskininlärning är nödvändiga för att identifiera mönster och anomalier i databruset.

En suverän lösning för totalförsvaret

Försvarsmakten måste bryta sin oförmåga inom innovation och ingå strategiska samarbeten med svenska techbolag för att kunna skapa tekniska plattformar som är genomgående svenska. För att garantera säkerhet och oberoende måste hela kedjan – från hårdvara och mjukvara till datalagring och algoritmer – vara under nationell kontroll.

När det gäller OSINT skulle en sådan plattform sedan kunna skalas upp för myndigheter och aktörer i civilförsvaret, vilket skapar en robust och gemensam lägesbild för hela totalförsvaret.

Sammanfattningsvis: 

Om Sverige ska vara en kraft i Nato och säkra vår nationella integritet, måste vi operationalisera OSINT nu. Det handlar om organisatorisk reform, delegerat mandat och ett slut på inköpen utländsk mjukvara och starten på strategiska partnerskap med svenskt näringsliv. Vi måste agera på vad världen vet, innan motståndaren gör det.