Av Sebastian Stakset, artist och hjälparbetare

Vägen mot Druzhivka är inte längre en väg. Den är ett test. Ett lotteri där insatsen är liv.

Vi kör snabbt. Inte för att vi vill – utan för att vi måste. Stillastående är död. Varje meter känns övervakad. Inte av människor, utan av något tystare. Något som inte blinkar. Inte tvekar.

Drönarna.

De hänger över området som osynliga rovdjur. Små, billiga FPV. Mavic 2 och 3, men också större, dyrare varianter. Alla dödligt effektiva. Kriget här har förändrats i grunden. Det är inte längre bara artilleri och frontlinjer. Det är konstant närvaro ovanifrån. Ett öga i luften som kan bli en handgranat på några sekunder. Ett teknologiskt schackspel som utvecklas i realtid.

Vi passerar vägar där nät är uppspända över vägen. Som improviserade tunnlar. Ett försök att skydda mot FPV-drönare – förstapersonsdrönare som styrs direkt mot sina mål. Soldaterna kallar dem “självmordsdrönare”. De hittar fordon, följer dem, dyker ner. Det gäller att köra fort.

Det är en ny sorts jakt.

Andrei sitter tyst bredvid mig. Dr. Rudy i baksätet vevar ner rutorna och lyssnar. Ingen säger det högt – men alla tänker samma sak: blir vi upptäckta nu finns det ingenstans att ta vägen.

Vi når fram till 44:e bataljonen.

Det första jag ser är inte människor – det är skydd. Nät. Maskering. Allt är byggt för att bryta konturer, lura ögat från ovan. Fordon parkeras under träd. Positioner är gömda i källare i bombade byggnader.

Under marken är man säker från drönare. Men inte mot fiendens KAB-bomber. I Kupjansk fick vi åtta sådana mot oss under loppet av fyra timmar förra året. De är packade med 250–500 kilo sprängmedel. Nu smäller de hela tiden. När vi är där får vi reda på att en slagit ner med 3000 kilo sprängmedel. Få saker demoraliserar en soldat som KAB, berättar befälhavaren.

Soldaterna vi möter är förändrade. Inte bara trötta – utan konstant på helspänn. Blicken flackar uppåt lika ofta som framåt. En av dem säger:

“Jag hatar fåglar nu. Det gjorde jag inte förut.”

En annan skrattar torrt och säger att chansen att du klarar dig är 50/50. Varje surrande ljud får kroppen att frysa till.

Drönarna har flyttat kriget närmare. Mer oförutsägbart. Förr kunde man söka skydd på Kramatorsks gator. När vi besöker 1st Medical Battalion och deras kommandocentral följer vi drönarna på deras många monitorer.

De är överallt.

Vi levererar sjukvårdsmaterial. Väskor. Tourniqueter. Förband. Saker som avgör om någon får leva fem minuter till – eller inte. Här mäts tid annorlunda. Evakuering är nästintill omöjlig. Obemannade markdrönare utför våghalsiga räddningsoperationer i Konstantinivka. I natt fick de avbryta. 80 FPV-drönare förhindrade räddningsinsatsen. Soldaten dog.

Vi går ut en stund tillsammans. Pratar lågt. Röker cigaretter. Lyssnar mer än vi säger. Explosioner hörs.

“KAB.”

Ingen reagerar längre.

Det är det som är det mest skrämmande.

Normaliseringen.

När vi lämnar positionen kör Andrei fort. Himlen, som en gång var en plats för hopp, är nu det farligaste som finns.

På vägen tillbaka är adrenalinet konstant. Inte som en topp – utan som ett tillstånd. Kroppen är redo hela tiden. Som att leva i ett enda långt ögonblick av “nu händer det”.

Det här är Donbas idag.

Ett krig där teknologin har gjort allt närmare, snabbare och mer obarmhärtigt. Där billig elektronik förändrat slagfältet mer än stridsvagnar och artilleri.

Drönarna har inte bara förändrat hur man krigar.

De har förändrat hur det känns att leva.

Och för männen här – finns det ingen pausknapp.

Bara nästa uppdrag. Nästa väg. Nästa surrande ljud i himlen.

”Jag har fixat en elsparkcykel som jag kör på för då hör jag drönarna och hinner skjuta på dom.” Säger en krigshjälte till mig som fått medalj av självaste Zelenskyj.

Jag ber till Gud att detta krig inte kommer till Sverige. Vi är inte redo för drönarna.

Donbas 19/3 2026