Av Robin Pettersson, Materielområdesansvarig (MOA) Fältförplägnadssystem

Jag kan känna förståelse för den frustration som jäser i delar av Försvarsmakten. I artikeln ”Ge makten till krigsförbanden” på Militär Debatt riktas frågor till de stödfunktioner som ska möjliggöra krigsförbandens utveckling. Jag tror att det handlar om mer än bara stödfunktionernas bristande kunskap för verkansdelarnas behov. 

I ett exemplen i ovan nämnda artikel nämns de surfplattor som köpts in som skärmar av P 7 för det pågående försöket med nytt ledningsstödsystem där. I exemplet med surfplattorna så kan det spontant kännas som en ”no brainer” att bara köpa in. Om vi utvecklar tanken kring det till att få exemplifiera materielanskaffning och -förvaltning generellt så kommer här ett par exempel på varför det inte är så enkelt idag, oaktat vad man kan tycka om rådande läge.

Enstaka surfplattor spelar kanske i sig ingen större roll – de köps och används tills de går sönder. Men vad händer om vi totalt sett behöver 10.000 stycken? Första frågan är om vi ska betrakta surfplattor som förbrukningsvaror eller om vi ska kunna vidmakthålla dessa under några år framöver med kommande uppdateringar och annat så att fler kan utbildas och övas med samma materiel. Om materielen ska förvaltas så behöver de sannolikt redovisas och registreras på något sätt så att det går att hålla koll på var de finns och vilken status de har. Kanske behöver någon också kolla så att det inte kan läcka information från dessa eller att produkten inte dör efter en vecka för att batteriet var dåligt. 

Blir det dessutom en viss totalkostnad att köpa in dessa så behöver de upphandlas enligt gällande upphandlingregler, då det är reglerat i lag. Även om enskilt förband köper några surfplattor som går under beloppsgränsen för upphandling så är Försvarsmakten en (1) myndighet, så summan av alla anskaffningarna från varje enskilt förband räknas ihop och kan snabbt nå takvolymen/beloppsgränser för vad myndigheten får lov att köpa utan upphandling. 

Dessa exempel är sådant som stödfunktionerna sysslar med till vardags, för att de som använder materielen inte ska behöva fundera på allt detta. Visst, det tar längre tid än att bara gå in på Power och köpa prylen i butiken, men det är för att vi oftast vill kunna använda dem längre än en engångsartikel. 

Vår relation till materiel

Allt handlar om vilket förhållningssätt vi ska ha till olika typer av materiel eller system. Ska vi se saker som förbrukningsvaror, eller något att använda flera gånger om? I krig kan vi kanske argumentera för att allt på ett sätt är just förbrukningsvaror, men vad gäller för grejerna vid användning under utbildning och övning. Och hur ser vi till att de finns i gott skick den dagen de behövs skarpt?

Vi har inget tydligt sätt hur vi ska värdera materielen ur den synvinkeln annat än när vi kravställer att den ska hålla en viss teknisk livslängd. För att vi ska kunna uppfylla det kravet så behöver vi kunna underhålla och sköta drift under hela den tekniska livslängden, viket ger att en del förutsättningar behöver vara uppfyllda redan då produkten tas i bruk från första början. Att köpa in själva produkten är oftast det som går fortast, att ta fram dokumentation till hur den ska tas om hand, användas och bygga en organisation som kan göra det tar längre tid. Det behöver dessutom finnas reservdelar och teknisk kompetens för att kunna reparera om det går sönder.

Hur gör vi idag?

Jag är inte en stark förespråkare för tunga administrativa processer som tar oändlig tid och är beroende av att småpåvar är på rätt humör för att det ska gå framåt, eller att processerna kör fast för att funktioner är underbemannade. Det finns vissa grundläggande funktioner som behöver finnas på plats för att vi ska kunna förvalta materiel över huvud taget. Men vi gör det onödigt svårt för oss i många fall, och man kan fundera över omfattningen i varje delsteg i våra anskaffningsprocesser. Vi gör i princip på samma sätt oavsett om vi köper en stridsvagn eller en vattendunk. Kring detta har jag argumenterat i tidigare inlägg.

Det borde naturligtvis finnas en större flexibilitet i hur vi teknikutvecklar Försvarsmakten annat än att skriva systemmålsättningar som blir realiserade till teknik först många år senare då tekniken eventuellt redan är föråldrad när produkten väl kommer. Dessutom blir det inte heller bättre kravställningar än vad de personer som skriver dessa gör det vid det tillfället. Vi skulle kunna börja med att testa att ”enklare” typer av materiel betraktas just som förbrukningsvaror till exempel, så kan tiden läggas på de mer komplexa systemen. 

Riskfri risktagning 

Det är i dessa frågor riskaptiten borde återspeglas i mitt tycke, hur vi ska förhålla oss till materielanskaffning för Försvarsmakten. På denna punkt finns anledningar att revidera i våra befintliga styrdokument och eventuellt även inkomma med begäran om avsteg eller ändringsförslag på nu gällande lagar om nödvändigt. De förändringar som jag upplever behöver göras är inte nödvändigtvis helt radikala, men inte heller perifert marginella, utan substantiella. Sannolikheten är större att vi gör för små justeringar snarare än att vi skulle göra för mycket. 

Antingen är vetskapen om omfattningen för låg eller så är naiviteten för hög mot behovet av tempo i förändring, som i sin tur kan ge ökat tempo i leverans av förmåga. I nuläget läggs mer tid och energi på att göra allt enligt gällande rutiner och instruktioner än på de faktiska ledtiderna från industri efter beställning (som vi ofta skyller på) till leverans. Detta beror till stor del på att vi inte har en organisation som är tillräckligt bemannad i verkligheten för att på ett effektivt sätt kunna omhänderta alla idag gällande styrningar kring detta, och om vi inte får bli fler som kan jobba i det så måste det bli förenklingar istället.

Det fanns en tid och logik för när risktagning skulle vara obefintlig och ekonomiskt optimerat. Den tid vi lever i nu och där vi faktiskt har möjlighet att se hur det går till i praktiken i borde vara dimensionerande även för oss och vår anpassning till verkligheten så som den är och inte hur den i den bästa av världar borde vara.

Jag ska försöka vara lite konkret i vad jag ser som behov av förändringar.

Förändringarna

Ett exempel på där jag upplever en dissonans är i att vi inför en anskaffning av system eller materiel redan i våra systemmålsättningar definierar inom vilka ramar anskaffningarna ska ske. Men när det blir leveranser av de faktiska produkterna ska dessa ändå genomgå granskningar i flera steg för att få ta dem i bruk. Detta sker i form av systemsäkerhetsdeklarationer, samråd från SÄKINSP, systemsäkerhetsgodkännande från central teknisk chef och till beslut om användning (BOA) av MOAC. Det är fullt möjligt idag att en redan levererad produkt som är överlämnad till Försvarsmakten inte får tas i bruk om någon av ovanstående inte godkänner det delsteg man ansvarar för. Då kommer produkten bli liggande i ett lager någonstans. Detta behöver vara klargjort redan i samband med att vi bestämmer oss för att påbörja en anskaffning så att produkten kan börja användas direkt efter överlämning.

Det hade också behövts någon form av central reglering för när ett fullständigt eller anpassat systemsäkerhetsarbete behöver göras eller inte. Det behövs tydliga gränsvärden, så att det inte är föremål för egen tolkning av olika tekniska chefer. Här skulle det behöva ges mer tydlighet än bara olika vägvalsmodeller, exempelvis genom hänvisningar till accepterade standarder eller hur komplex produkten är.

Avslutningsvis

Slutligen så vill jag bara säga att vi inte ska kasta allt innehåll i våra olika delsteg i vår anskaffningsprocess. Vissa saker är viktiga att ha för att kunna redovisa, underhålla och följa upp materielen. Men revideringar behöver göras utifrån nu gällande faktum. Det borde vara ett kontinuerligt arbete för de som förvaltar denna process att försöka rationalisera och förenkla den så långt det är möjligt och att ge fler handlingsalternativ att välja på. För att göra detta så bör man även överväga att våga lägga mandat och delegeringar till lägre nivåer i FM ArbO och låta medarbetare längre ner ta större eget ansvar. Man litar uppenbarligen på att vi kan komma fram till vilka system och produkter vi behöver anskaffa, men inte på att vi kan få använda dem.