Av Anders Spalding, f d MUST

Missförståndet

I Sverige talas det i dag allt oftare om spioneri. Säkerhetspolisen och MUST varnar för växande underrättelsehot, medier rapporterar om gripanden och utvisningar, och begrepp som ”främmande underrättelseverksamhet” har blivit en del av det offentliga samtalet. Insiderproblematik och infiltration har de senaste två åren debatterats kraftigt och Riksrevisionens senaste rapport visar att bristerna inte är teoretiska: de är konkreta.

Samtidigt finns en påtaglig förenkling i hur hotet beskrivs. Det pratas om aktörer, förmågor och avsikter, men mer sällan om mekanismerna bakom dem. Vad är det egentligen vi talar om? Det är som om spioneri har reducerats till ett fenomen, något som sker där ute någonstans, snarare än ett hantverk med tydliga psykologiska och metodiska komponenter. I detta ligger också ett annat missförstånd. Många föreställer sig fortfarande HUMINT, det vill säga personbaserad inhämtning och värvning av mänskliga källor, som något som hör kalla kriget till. En obsolet metod från en annan tid, ersatt av avancerade cyberoperationer och teknisk övervakning. Men det är en farlig förenkling. HUMINT är inte historiskt. Det är i grunden mänskligt och så länge människor fattar beslut, bedriver forskning, utvecklar teknik och hanterar skyddsvärd information kommer personbaserad inhämtning att vara en realitet.

HUMINT-lagarna och den mänskliga konstanten

För att förstå varför detta missförstånd uppstår behöver vi lämna teknikens domän och röra oss mot något mer grundläggande: människan själv. Hur avancerade våra system än blir är människan i grunden informationsbärare. Det är i relationerna mellan människor som tillit skapas, information delas och beslut kan påverkas. Det är i denna mänskliga dimension som personbaserad inhämtning har sin verkliga styrka. HUMINT vilar ytterst på två enkla men kraftfulla förutsättningar, som kan beskrivas som grundläggande lagar.

Den första är att människor strävar efter att bli sedda, hörda, uppskattade och älskade. Erkännande är inte en svaghet utan snarare en del av hur vi fungerar socialt och professionellt. I akademiska miljöer, i näringslivets styrelserum och i myndigheters vardag är bekräftelse en drivkraft som formar relationer, öppnar dörrar och skapar tillit. Det gäller självklart inte bara i det offentliga rummet – i det privata är behovet ofta ännu starkare och därmed också mer sårbart.

Den andra lagen är lika grundläggande: människor vill berätta om sig själva, om sina erfarenheter, sin roll och sin kompetens. I samtalet bekräftar vi vår identitet och i delandet skapar vi mening. Den som lär sig att lyssna systematiskt, som förstår hur frågor kan ställas och hur svar kan fördjupas, behöver sällan pressa fram information. Den kommer ofta frivilligt, av den enkla anledningen att vi människor gärna fyller i tomrum där de uppstår och kompletterar där vi upplever att något saknas. Det är här HUMINT tar sin början. Inte i hemliga rum och inte i mörka korridorer, utan i den mänskliga psykologins mest vardagliga mekanismer.

Hantverket och värvningens gradvisa logik

När en främmande makt eller annan aktör riktar in sig på en organisation börjar processen sällan dramatiskt. Den följer en gradvis logik, en metodik som är äldre än de flesta tekniska system vi i dag betraktar som centrala för säkerhet. Inom underrättelsevärlden har den länge beskrivits som värvningstrappan.

Processen inleds inte med kontakt, utan med analys. Vad är det vi behöver veta? Vilka beslut vill vi påverka? Vilken information är av värde? Därefter följer målsökningen: vem befinner sig i närheten av denna kunskap, direkt eller indirekt? Vem har tillgång, inflytande eller möjlighet att öppna dörrar?

I nästa steg sker studiefasen. Här kartläggs individens professionella roll, nätverk och drivkrafter samt de privata dimensionerna av livet. I en modern miljö innebär detta inte nödvändigtvis hemlig övervakning, utan systematisk insamling av öppet tillgänglig information: offentliga framträdanden, sociala medier, publicerade artiklar, engagemang och relationer. Det handlar om att förstå människan, hennes karaktärsdrag och identitet, hennes behov av erkännande och hennes benägenhet att dela med sig. Först därefter uppstår närmandet. Det är inte slumpmässigt utan mycket välplanerat och kan exempelvis ske i ett legitimt sammanhang: en konferens, ett forskningsutbyte, ett affärsmöte. Närmandet följs därefter av vänskapsfasen. Förtroende byggs genom bekräftelse, intresse och återkommande interaktion. I detta skede verkar den första HUMINT-lagen mycket tydligt: strävan efter att bli sedd, hörd, uppskattad och älskad.

Med tiden kan ett testmoment uppstå. En fråga i gråzonen. En begäran om översiktlig information. Ett resonemang som prövar omdöme och lojalitet i syfte att värdera riskbenägenheten. Här blir den andra lagen särskilt tydlig: viljan att förklara, att dela, att visa sin kunskap. Först långt senare, om förutsättningarna finns, kan en faktisk rekrytering aktualiseras, det vill säga värvningen. Och när värvningen väl sker upplevs den sällan som ett abrupt brott. Den framstår som en fortsättning på en relation som redan etablerats. Det är inte dramatiken som gör processen effektiv. Det är normaliseringen.

Normaliseringens logik

Många föreställer sig fortfarande närmandefasen som något konfrontativt, nästan våldsamt, som i filmens värld där en individ pressas till samarbete. I verkligheten kan det se helt annorlunda ut. Föreställ dig en legitim konferens inom ditt expertområde. En fråga ställs under en paneldiskussion, en fråga som träffar exakt i kärnan av det du själv arbetar med och som du brinner för. Du känner instinktivt att du vill fortsätta samtalet under minglet. När du senare lämnar lokalen upplever du det som att det var du som tog initiativet när du sökte upp personen. Relationen har redan förskjutits, men du förstår ännu inte hur. Den person du mötte var mycket påläst, inte för att han kände dig personligen, utan för att han under studiefasen systematiskt satt sig in i dina intressen, din bakgrund och dina professionella drivkrafter genom öppna källor. Det som upplevdes som spontan kemi var i själva verket noggrann förberedelse. Värvningens logik bygger inte på tvång i första hand. Den bygger på förståelse för mänskliga behov, behovet av att bli sedd och viljan att bli hörd.

Vardagens samtal som angreppsyta

Scenariot ovan illustrerar inte bara mekanismen, utan också dess enkelhet. Med rätt ansats blir samtalet informellt, garden sänks och diskussionen rör sig obemärkt mot arbetsbelastning, kommande projekt och organisatoriska förändringar. Inget som sägs är klassificerat och inget upplevs som särskilt känsligt. Ändå kan den ena parten efter tio minuter ha fått en tydligare bild av interna prioriteringar, hierarkier, resursfördelning och strategiska vägval än vad den andra egentligen avsåg att förmedla.

Detta är inte spektakulärt på något sätt. Det är vardag, och ett naturligt inslag även i målsökningsprocessen. Samtalet används för att komplettera övrig inhämtning och för att gradvis fastställa access, motivation, förmåga och kontroll. I praktiken handlar det om att bedöma en människas potential som framtida agent eller källa. För den som är skolad i elicitation, konsten att genom påståenden, antaganden och aktivt lyssnande få samtalet att utvecklas av sig självt, krävs sällan konfrontativa frågor. Exempelvis kan en direkt fråga om lön uppfattas som misstänksam och stänga dörrar. Däremot kan ett påstående om att lönenivåerna i sektorn nyligen stigit med flera procent leda till korrigering, nyansering eller bekräftelse. Samtalet fortsätter. Informationen fördjupas, och när vi möter en riktigt bra lyssnare som bejakar oss vill vi ofta dela med oss mer än vi från början avsåg. Skillnaden ligger inte i dramatik utan i teknik och psykologi. Den som inte känner igen mönstret upplever endast ett trevligt samtal och det är här en central sårbarhet framträder. Vår risk ligger inte primärt i illvilja, utan i bristande förståelse för hur hantverket faktiskt fungerar.

Det moderna landskapet och de nya aktörerna

I dag utspelar sig dessa processer i en miljö som är mer öppen och sammanlänkad än någonsin tidigare. Digitala plattformar gör det möjligt att kartlägga kompetenser, nätverk och relationer med en precision som tidigare krävde betydande resurser. Samtidigt delar vi frivilligt med oss av både yrkesliv och privatliv, ofta i syfte att bygga varumärke, skapa relationer och stärka förtroende. Den öppenhet som är en förutsättning för innovation och samarbete är samtidigt en struktur som kan exploateras. Konferenser, internationella projekt och branschöverskridande samarbeten skapar naturliga kontaktytor. Det är i grunden något positivt men ur ett säkerhetsperspektiv innebär det också att målsökning och studiefas i dag kan genomföras med en effektivitet som tidigare var svår att uppnå.

Det är dessutom inte enbart statliga aktörer som använder dessa mekanismer. Kriminella nätverk har visat att de kan infiltrera säkerhetskänslig och samhällsviktig verksamhet genom relationer, gradvis lojalitetsbyggande och exploatering av personliga drivkrafter. Detta skiljer sig inte i grunden från klassisk personbaserad inhämtning. Även här är psykologin konstanten: behovet av erkännande och viljan att dela.

Okunskapen som sårbarhet

Sveriges utmaning ligger inte i att HUMINT existerar som inhämtningsdisciplin. Den ligger i hur vi pratar om den och i hur lite vi faktiskt talar om den mänskliga dimension som gör den möjlig. När myndigheter som Säkerhetspolisen och MUST varnar för ”främmande underrättelseverksamhet” får vi hotbilden, men sällan hantverket. Vi får aktörerna och intentionerna, men mer sällan en fördjupad förståelse för hur det faktiskt går till.

Detta skapar en paradox. Samtidigt som hotet beskrivs som allvarligt förblir den praktiska förståelsen begränsad. När spionen i medier reduceras till filmreferenser eller historiska paralleller riskerar vi att underskatta dess nutida relevans. Och när fokus ensidigt läggs på cybersäkerhet och tekniska skyddsåtgärder utan att motsvarande uppmärksamhet ägnas åt mänskliga angreppspunkter uppstår en obalans i vår säkerhetskultur. Förståelsen för dessa mekanismer kan inte vara förbehållen en snäv krets av tjänstemän vid våra underrättelse- och säkerhetsmyndigheter. I ett öppet samhälle där forskning, näringsliv och myndigheter är tätt sammanlänkade är medvetenhet om den mänskliga angreppspunkten en förutsättning för vår gemensamma säkerhet.

Motståndskraft byggs inte enbart genom system, utan genom medvetenhet. Att förstå hantverket innebär inte att avslöja operativa detaljer eller exponera källor och metoder. Det innebär att kunna stanna upp och reflektera: vad är det egentligen som händer i detta samtal som pågår här och nu? Att förstå psykologiska drivkrafter och inse att angrepp ofta börjar i relationer snarare än i system är ytterst en fråga om ledarskap och utbildning, om viljan att ge människor tillräcklig förståelse för att kunna agera med omdöme. Så länge människor söker erkännande och vill dela sin kunskap kommer den personbaserade inhämtningen att vara ett effektivt verktyg för den som vill påverka, rekrytera eller exploatera.

Frågan är därför inte om HUMINT är relevant.
Frågan är om vi är tillräckligt medvetna för att möta hotet.