Av kapten Niklas Sandström, flygvapnet

Med denna artikel vill jag bemöta och styrka valda argument i den pågående debatten om flygvapnets officersutbildning, men även tillföra nya synsätt och perspektiv som ännu inte kommit till uttryck. Debatten är viktig och den förtjänar mer än att reduceras till en fråga om rättvisa mellan försvarsgrenar. På Militär Debatt har frågan om flygvapnets officersutbildning bl a diskuterats av FV-kollega i artikeln ”Flygvapnets räkmacka”, av flygvapenchefen generalmajor Wikman i ”Översyn av utbildning i flygvapnet” och av signaturen Mike i ”Vem är framtidens flygvapenofficer?”. Även Taktisk har bidragit med flera intressanta artiklar, bland annat ”Det är inte en kaptenskurs flygvapnet behöver”. 

Jag kommer i denna artikel främst att bemöta den tidigare nämnda artikeln ”Flygvapnets räkmacka” av FV-kollega. Låt mig börja med det FV-kollega och jag är överens om: det finns brister i flygvapnets officerskårs kompetens. Det går inte att förneka. Att officerare knappt vet vad planering under tidspress (PUT) är, att fempunktsordern är sällsynt och att stabsarbetet stundtals brister är problem som måste åtgärdas. Flygvapenchefen Jonas Wikman har själv pekat ut stabstjänst, planering och ledningsförmåga som områden som behöver förstärkas. Grundproblemet är alltså inte en diskussionsfråga.

Frågan är vad som orsakat det – och vad som löser det.

Fel diagnos leder till fel medicin

FV-kollega hävdar att bristen på en kaptensutbildning motsvarande Taktisk kurs Armé (TaK A) är källan till problemet och att lösningen är att flygvapnet inför något liknande. Det är en förståelig slutsats, men den vilar på en felaktig premiss: att armén gör rätt och att det därmed är applicerbart på alla andra.

Signaturen Armékollega visar i en replikerande artikel med beundransvärd ärlighet vad TaK A faktiskt levererar. Kursen ger godkänt i princip oavsett hur dålig officeren är. Selektion sker inte på kursen utan på förbandet – precis som i flygvapnet. Antalet antagna och antalet examinerade talar sitt tydliga språk. TaK A är med andra ord inte en kvalitetssäkring, det är ett administrativt steg i en befordringsgång. Att efterlikna ett sådant system löser ingenting.

Dessutom riskerar hela resonanget att missa en strukturell förklaring till varför kompetensproblemet uppstått. Flygvapnet har under lång tid förlitat sig på de försvarsmaktsgemensamma skolorna för delar av sin utbildning. Det har fungerat dåligt av ett enkelt skäl: arméns numerär ensam motsvarar eller överstiger flygvapnet och marinen tillsammans. På skolor där armén dominerar numerärt tenderar utbildningens innehåll, pedagogik och referensramar att formas efter arméns behov. Marinen insåg detta tidigare och valde att förlägga merparten av sin utbildning till Sjöstridsskolan. Flygvapnet har inte gjort detsamma – och har dessutom historiskt underlåtit att skicka egna lärare och instruktörsresurser till de gemensamma skolorna. Man har förlitat sig på att armén löser ut det. Resultatet är att delar av flygvapnets utbildning i praktiken formats av och för en annan försvarsgrens behov och referensram.

Det är en del av förklaringen till bristerna – inte avsaknaden av en kaptenskurs.

Arméns logik är arméns logik

För att förstå varför diskussionen ser ut som den gör behöver vi förstå vad som faktiskt driver arméns position, inte minst i det pågående arbetet med ett nytt officersprogram.

Armén är dimensionerad kring kvantitet. Dess strategiska värde bygger på förmågan att producera ett stort antal identiska taktiska byggblock – plutoner och kompanier – för manöverkrig. I det systemet är officeren primärt trupputbildare och truppförare. Det är en fullt legitim logik givet arméns uppgift.

Det förklarar också den konkreta drivkraften bakom arméns position i förändringsarbetet för Officersprogrammet: man behöver snabbt kunna krigsplacera kadetter som krigsplutonchefer. Lösningen är Förberedande Officerskurs (FOK) kombinerat med försvarsmaktstid under termin ett, så att kadetten efter termin två kan krigsplaceras i den rollen. Det handlar i grunden om att lösa ett akut underskott av krigsplutonchefer i krigsorganisationen – inte om en pedagogisk ståndpunkt om vad en officer generellt ska kunna.

Försvarsmaktens eget styrdokument Vår militära profession är tydligt med att officersprofessionens kärna är ”ledarskap och ledning av den väpnade striden på alla nivåer” och att officerens primära uppdrag är att ”leda militära operationer och besluta om när och till vilken grad militärt våldsanvändande ska tillhandahållas.” Det är inte trupputbildning. Det är operativt beslutsfattande och ledning.

Vad flygvapnet faktiskt gör

Nu till det som debatten hittills missat.

Flygvapnet genomför i dagsläget en samlad reform av sitt utbildningssystem. Det handlar inte om försvarstal, det är ett strukturerat arbete vid Luftstridsskolan (LSS) som binder samman fem parallella spår: en utbildningsstrategi, en reformering av VFU-upplägget, en uppdatering av Handbok Grundutbildning och tillhörande målkataloger, en utveckling av FKY samt en förstegsutbildning inför Högre Officersprogrammet (HOP). 

Att samma enhet på LSS äger samtliga dessa spår är avgörande. Det skapar systemkoherens som tidigare saknats – en röd tråd från den dag en individ antas till grundutbildning i flygvapnet hela vägen till Högre officersprogrammet.

VFU-reformen är kärnan. LSS går från en VFU-inriktning till tre huvudinriktningar med planerad implementering 2028: VFU Stril, VFU Bas och VFU Luftstrid. Var och en är dimensionerad för att täcka en hel karriärgång från OP till HOP, med en tidshorisont på ungefär tio år för en rak karriärväg. Varje inriktning är tänkt att innehålla en gemensam del som bygger taktisk och operativ förståelse samt flygvapenanda, en funktionsutbildning som i vissa delar delas mellan inriktningarna – samband och ledning är exempelvis gemensam för Stril och Bas – och slutligen en förbandspraktik genomförd enligt en praktikmanual modellerad efter marinens bryggmanual och flygbefälsskolans Sigma. Manualen är inte bara ett pedagogiskt verktyg. Den är ett skydd: kadetten ska söka kunskap och fördjupa sig i sin krigsbefattning, inte nyttjas som instruktörsförstärkning på GU.

Systemet är konstruerat med inbyggd flexibilitet. Flygvapnet kan fram till utbildningsstart styra vilken instegsutbildning en kadett ska läsa och kan under pågående utbildning justera volymerna efter organisationens behov. VFU Stril har instegsutbildningar mot flygstridsledare, luftbevakare och samband/ledning. VFU Bas mot logistik, markförsvar och samband/ledning. VFU Luftstrid inleds med instegsutbildning mot MSE. Det ger tre tydliga karriärvägar mot tre av flygvapnets kärnområden.

Förstegsutbildningen inför HOP startar 2026 och är tänkt att utvecklas till en kortare kurs med dubbelt syfte: att fräscha upp och att ge eleverna det senaste inom luftmaktsutveckling inför sin utbildning. Det är ytterligare ett steg i en sammanhängande kedja.

Vad FV-kollega uppfattar som avsaknad av krav är i verkligheten en annan sorts krav – krav som är anpassade efter flygvapnets operativa logik snarare än arméns. Kraven ser annorlunda ut men de är inte lägre.

Rättvisa är fel måttstock

Argumentet om rättvisa återkommer i debatten. Varför ska flygvapenofficerare slippa skolbänken när arméns löjtnanter tvingas dit?

Frågeställningen förutsätter att lika behandling är detsamma som rättvis behandling. Det är det inte. Som Armékollega påpekar i sin replik på Militär Debatt kan en meteorolog, en pilot, en stridsledare och en kompanichef bära samma grad men ha helt olika krav på sin kompetens och förmåga. Att kräva att alla ska ha genomfört samma typ av kurs för att graden ska vara ”värd” något är att låta formen styra innehållet.

Armékollega sätter fingret på ett djupare problem: gradsystemet i Försvarsmakten saknar en tydlig och gemensam syn på vad grad faktiskt betecknar. Grad speglar idag formell utbildningsnivå, inte ansvarsnivå eller kompetens i befattning. Det är ett systemfel som inte löses av att flygvapnet inför TaK A-ekvivalenten. Det löses av att gradsystemet kopplas till befattning och ansvar – inte till individen och antal genomförda kursmoment.

En slutsats och en inbjudan

Flygvapnet behöver höja kompetensen i sin officerskår. Det är sant. Men lösningen är inte att kopiera en annan försvarsgrens svar på den försvarsgrenens problem. Det pågående reformarbetet vid LSS pekar i rätt riktning: ett utbildningssystem med en röd tråd från GU till HOP, byggt på flygvapnets egna operativa förutsättningar, med kvalitetssäkrad förbandspraktik och en karriärlogik som börjar den dag man antas till grundutbildning.

Det är ett system som tar flerbefälssystemet på allvar. Officeren leder och beslutar. Specialistofficeren fördjupar och vidmakthåller sin specialistkompetens i krigsförbandet. Ingen av dem gynnas av att tvingas in i en roll som tillhör den andre.

I en tid där Försvarsmakten ska växa, anpassa sig till Nato och möta ett slagfält som förändras snabbare än någon tidigare generation upplevt, har Sverige inte råd att dimensionera flygvapnets officersutbildning efter arméns bemanningsproblem. Vi har råd med ett system som formar den officer Flygvapnet behöver – inte en kopia av en kollega i en annan uniform.

Jag hoppas att denna text bidrar till en fortsatt debatt. En välunderbyggd argumentation är det bästa sättet att utveckla en organisation, och jag tror också att de bästa svaren på de frågor jag berört fortfarande återstår att formuleras. Därför välkomnar jag också svar från dem som ser saken annorlunda än jag.