Av Niclas Övermo, krigsvetare och analytiker

Sveriges problem i totalförsvaret är inte brist på resurser, kompetens eller idéer utan ett system som inte förmår ta emot dem. I dag fastnar innovationer innan de ens prövas, vilket riskerar att bromsa hela försvarsutvecklingen i ett läge där tempo är avgörande.

Det svenska totalförsvaret har i grunden goda förutsättningar. Trots år av nedrustning finns både kompetens och kapacitet att återuppbygga ett robust försvar. Sverige har dessutom en avancerad industri och starka kopplingar mellan civila och militära aktörer. Problemet ligger därför inte i tekniken, utan i hur systemen fungerar i praktiken.

Ett centralt problem är ett fragmenterat innovationssystem. Sverige är ofta bra på delarna men sämre på helheten. Många lovande initiativ finns, men flödet mellan dem fungerar dåligt. Särskilt tydligt blir detta i mötet med nya aktörer.

Ett underskattat hinder är hur svårt det är för nya aktörer att överhuvudtaget få kontakt med systemet. Problemet är sällan brist på kompetens, utan att myndigheter inte svarar. Förfrågningar möts av tystnad och initiativ rinner ut i sanden innan de ens bedömts.

Detta är inte bara ineffektivt, det är ett strukturellt misslyckande. Utan återkoppling stängs potentiellt värdefulla innovationer ute, och möjligheten att bygga broar mellan nya och etablerade aktörer försvagas.

Konsekvenserna blir särskilt allvarliga eftersom en stor del av dagens teknikutveckling sker i den civila sektorn. När dialogen brister blir det i praktiken omöjligt att bygga broar mellan nya aktörer och etablerade strukturer. Utan fungerande kopplingar mellan civil och militär innovation riskerar totalförsvaret att halka efter.

Exempel

För att konkretisera konsekvenserna kan två hypotetiska exempel illustrera problemet.

Ett litet svenskt företag utvecklar en AI-baserad lösning för prediktivt underhåll av militära fordon. Lösningen kan minska stillestånd och öka den operativa tillgängligheten hos Försvarsmakten. Trots detta har företaget svårt att etablera kontakt med relevanta myndigheter, och återkopplingen uteblir under lång tid. När processen drar ut på tiden väljer företaget i stället att rikta sin försäljning mot internationella marknader, exempelvis i USA eller Danmark, där beslutsgången är snabbare. Som en följd används tekniken inte i Sverige, trots att behovet finns, samtidigt som kompetens och potentiell industriell tillväxt flyttas utomlands.

På liknande sätt utvecklar ett annat företag lösningar för energilagring som kan ge robust reservkraft till samhällsviktig verksamhet under kris eller krig. Projektet fastnar tidigt eftersom kontakten med myndigheter är otydlig och koordineringen bristfällig. När en kraftig storm senare slår mot Sverige och orsakar energibrist, saknas denna typ av lösningar i tillräcklig skala. Avbrotten blir längre och kritiska funktioner, som sjukvården, drabbas. Tekniken hade funnits och kunnat användas, men den implementeras aldrig på grund av långsamma och komplicerade processer.

Trots detta har Sverige identifierat sammankopplingen som en nyckelfråga och de försöker att bygga broar. Detta är mycket bra men tempot behöver öka och nya aktörer måste ges utrymma att bidra. 

Åtgärder

Det finns olika förslag på hur dessa problem kan lösas.

För det första, Att införa ett bindande krav på återkoppling från ansvariga myndigheter. Detta skulle innebära att alla inkomna förslag, projektidéer och förfrågningar bör besvarar inom en fastställd tidsram, exempelvis kring 30 dagar. Jämför med danska DALO (motsvarigheten till FMV) som svarar inom några dagar.

Det ska inte handla om att alla förslag behöver godkännas eller få flera sidor långa svar. Det handlar snarare om att de aktörer som är nya på marknaden ska få förutsättningar och svar på sina frågor och ansökningar. Det måste säkerställas att aktörer får besked och vägledning eller avslag med motivering. Ett sådant system skulle öka transparensen, minska trösklarna och signalera att externa initiativ tas på allvar

För det andra är dagens system fragmenterat och extremt svårnavigerat. Det behövs därför en tydlig ingång för de aktörer som vill bidra till totalförsvaret. Genom att samla kontaktvägar, utlysningar blir det betydligt enklare för små och nya företag att förstå både hur och vad de kan bidra med. Detta skulle också minska risken att idéer för att utveckla innovationen i totalförsvaret faller mellan stolarna samtidigt som det skulle kunna öka flödet. 

Slutligen, om vi som land har för avsikt att ta tillvara på den civila innovationskraften krävs det mer än goda ambitioner från statliga aktörer, det krävs tydliga strukturer. Därför bör staten aktivt finansiera och utveckla befintliga samverkansprogram, exempelvis Vinnova projekt, där civila och militära aktörer arbetar tillsammans i tidiga skeden. 

Sådana initiativ finns redan i viss utsträckning, men i dag är de ofta svåra att nå för små företag och nya aktörer. Det måste bli enklare att delta, annars riskerar de aktörer som systemet behöver mest att fortsatt stå utanför.

Det finns gott om bra idéer på området, problemet är att systemet inte släpper in dem. Så länge våra myndigheter inte svarar, strukturerna förblir otydliga och kopplingarna till civil innovation brister, kommer Sverige fortsätta att tappa tempo på innovationsområdet