Av Daniel Ålin, utlandsveteran och hemvärnssoldat

Sverige säger sig vilja ha snabb innovation i försvaret. Men i praktiken är det nästan omöjligt för privatpersoner och nya aktörer att ens få presentera sina idéer. Resultatet riskerar att bli att viktiga lösningar aldrig når fram.

Sverige behöver mer försvarsmateriel, snabbare processer och lägre kostnader – men dagens system för att ta emot idéer motverkar just detta. Om vi menar allvar med innovation måste vi också göra det möjligt för fler än redan etablerade aktörer att bidra.

Pål Jonsons budskap under Folk och Försvar 2026: “mer, snabbare och billigare”. Ambitionen är tydlig och nödvändig i ett säkerhetsläge där kriget i Ukraina har förändrat förutsättningarna.

Men mitt i denna ambition finns en fråga som sällan ställs:

Vem får faktiskt komma till tals?

Jakten efter någon att tala med

Jag har själv tagit fram en idé som ligger i linje med det som efterfrågas. Den är konkret, genomarbetad och finns som prototyp. Det handlar alltså inte om en lös tanke, utan om något som skulle kunna testas och utvecklas. Och det handlar inte om ännu en drönarlösning – tvärtom.

Ändå har det visat sig vara nästintill omöjligt att ens få presentera den.

Jag har försökt nå fram genom flera vägar: mejlat kontaktadresser, kontaktat personer inom Försvarsmakten, vänt mig till företag och följt de kontaktvägar som finns. Resultatet har varit återkommande: hänvisningar vidare, svar om “fel ingång” – utan att någon kan visa rätt väg – eller total tystnad.

Undantaget i Hemvärnet

Det enda konkreta undantaget är Hemvärnets Stridsskola, där jag fick möjlighet att presentera min idé inom ramen för ett nytt innovationsinitiativ. Där testas nu möjligheten att låta idéer komma “underifrån” i organisationen. Min idé valdes inte ut i denna första omgång, men den återkoppling jag fick stärker min övertygelse om att den har potential.

Samtidigt illustrerar även detta initiativ en begränsning: det är inte öppet för civila. Min möjlighet att delta byggde på att jag är hemvärnssoldat. För den som står helt utanför systemet är den vägen i praktiken stängd.

Nya aktörers dilemma

Det här pekar på ett större problem.

Om du inte redan är etablerad – inte driver bolag som redan har kontrakt med FMV, om du saknar rätt titel eller inte befinner dig i rätt nätverk – då är tröskeln för att ens bli hörd mycket hög. Det spelar mindre roll om idén är bra. Avgörande tycks i stället vara vem du är.

Detta blir särskilt tydligt i Försvarets materielverks initiativ “Battle Week”. På pappret är det ett välkommet grepp: en plattform för innovation där även civila företag kan testa lösningar i realistisk miljö.

Men i praktiken innebär kostnader på hundratusentals kronor att deltagandet begränsas till redan kapitalstarka aktörer. Därtill är antalet platser mycket begränsat, vilket gör att konkurrensen blir hård och urvalet snävt. För mindre bolag innebär det att ribban höjs ytterligare – både ekonomiskt och i sannolikheten att ens bli antagen.

Det väcker en avgörande fråga:

Vill vi ha innovation – eller vill vi ha innovation från redan etablerade aktörer?

Öppna upp systemet!

För om ambitionen verkligen är att tänka nytt räcker det inte att efterfråga innovation. Det kräver också strukturer som gör det möjligt för fler att bidra.

I dag riskerar vi att missa just de idéer som kommer utifrån – de som inte är färgade av befintliga arbetssätt, prestige eller etablerade strukturer. Det är ofta där verkligt nytänkande uppstår.

Samtidigt fortsätter vi att tala om behovet av innovation.

Det går inte ihop.

Vill vi uppnå mer, snabbare och billigare måste vi också vara beredda att öppna upp. Inte bara i ord, utan i praktiken.

Det borde inte krävas bolag, kapital eller rätt kontakter för att få bidra till Sveriges försvar. Det borde det räcka med en idé – men i dag gör det inte det.

Och där ligger kärnfrågan:

Var tar idéerna vägen som aldrig får en chans?

Draknästet

Jag är övertygad om att jag inte är ensam. Det finns fler som försökt – och gett upp. Inte för att deras idéer saknade potential, utan för att vägen in var för otydlig eller obefintlig.

Det är ett problem vi inte har råd med.

Frågan är inte om idéerna finns.
Frågan är om någon är beredd att lyssna.

Jag tror att det behövs ett “Draknäste” för försvaret – en arena där militärer och företag tillsammans tar emot och granskar idéer. Många kommer vara djärva, vissa orealistiska – men bland dem finns lösningarna vi annars aldrig upptäcker.