Av Max Villman, major i reserven och grundare till Gungnir Capital. 

Som tidigare stridspilot föreläser jag ofta i näringslivet. En av de vanligare frågorna jag får är: varför är Gripen så bra?

Gripen är jämfört med sina konkurrenter ett litet flygplan. Med lite bränsle, liten förmåga att bära last och en enda liten motor. Trots det gör vi väldigt bra ifrån oss på internationella övningar mot betydligt dyrare och större flygplan. Svaret stavas SA. Situational awareness. Situationsmedvetenhet.

Gripen var före sin tid. Redan på 80-talet valde Saab bort en cockpit full av analoga instrument och gick på tre stora displayer plus en stor ”head up display” (HUD). Idag har den tre färgdisplayer. På Gripen E finns en enda stor skärm som ger piloten en komplett bild av verkligheten. Det är inte en slump. Det var ett medvetet val baserat på en enkel sanning: krig i luften vinns inte med bäst ”spakande” av flygplanet. Det vinns av den pilot som vet mest och därmed kan fatta bäst beslut.

Under Koreakriget togs den för de flesta läsare bekanta OODA-loopen fram som teoretisk modell för varför den på pappret sämre F-86 Sabre vann mot Mig-15. Då var svaret en bättre syn ut ur cockpit. Idag är svaret ett bättre SA-skapande i cockpit.

Tittar vi på Ukraina idag pratar alla om autonoma och fjärrstyrda system. Drönare i olika storlekar och i olika arenor. Det är viktigt. Och Försvarsmakten har en lång väg att vandra där. Men för mig är den verkliga revolutionen något annat: SA-delande system som Delta.

Den 3 april gick Zelenskyj ut med att Ukraina tillfogat Ryssland förluster om 35 351 dödade eller allvarligt sårade under mars 2026. Av dessa: 33 988 via drönare, och ytterligare 1 363 via artilleri och andra angrepp.

En väldigt specifik siffra. Och anledningen till att den är väldigt specifik är att Ukraina har förmågan att faktiskt följa i princip all drönarbekämpning. Detta på grund av att de samlar den datan och sammanställer den. Naturligtvis inte helt autonomt men system som Delta medger denna typ av SA. Och naturligtvis inte bara i efterhand. Utan här och nu. Resultatet: En gemensam lägesbild. Distribuerad överallt. I realtid. Sensorer som måste dela sin data in i Delta som skapar information av den datan.

Detta möjliggör precis det vi vill ha: uppdragstaktik. Högre chefs vilja kommuniceras ned. Lägre chef förstår varför, inte bara vad. Med rätt SA kan varje befäl på marken fatta beslut som är i linje med operationens syfte, utan att vänta på order. Det är skillnaden mellan en organisation som rör sig och en som frågar om lov. Skillnaden mellan att vinna eller förlora. SA plus uppdragstaktik blir lika med vinst. Det är inte teori. Det är Ukraina 2026.

Vill vi vara taktiskt och stridstekniskt överlägsna Ryssland så är SA det vi behöver mest av allt. Och ändå halkar vi efter. Ordentligt. Försvarsmakten har mängder med IT-system som inte pratar med varandra. System som lever i egna bubblor. Plattformar upphandlade utan krav på interoperabilitet. Det är inte ett teknikproblem. Det är ett kulturproblem.

Min ståndpunkt är enkel: om ditt IT-system eller ledningsstödsystem inte kan prata med andra system ska det inte köpas in. Punkt.

Vill du ha ett konkret exempel på hur det ser ut i praktiken? Fråga en reservofficer eller hemvärnsman hur de beställer en resa i tjänsten. På resebekräftelsen kan du läsa ”Vill du ha mer information, kolla Emilia”. Jag har inte Emilia förutom när jag tjänstgör. Ofta beställer jag en resa just för att kunna tjänstgöra. 

Varför finns det fortfarande inget bra sätt för oss tidvis tjänstgörande att hålla koll på basala administrativa funktioner? Det är 2026 nu. Det ska inte vara svårt.

Men det finns ljus i tunneln.

Hemsidan bibliotek.mil.se är ett utmärkt exempel. Öppet för reservofficerare, hemvärnet och övrig Försvarsmaktspersonal, utan krav på att ha tillgång till en militär e-postadress. Så kan jag som tidvis tjänstgörande ha åtkomst till litteratur, tidskrifter och forskning som är bra för min tjänst. Officersyrket är inget yrke som du endast utvecklas i under tid i uniform, då kommer du inte möta krigets krav.

Idag försökte jag komma åt Uniformsbestämmelserna som onlineläsning via bibliotek.mil.se. Det gick inte. Jag hörde av mig till kundtjänsten och fick snabb återkoppling. De sa att de inte får lägga ut Försvarsmaktens egna publikationer på hemsidan.

Det är exakt det här som måste förändras.

Ja: När vi gör det enklare att komma åt FM interna publikationer online till tidvis tjänstgörande så kommer de att läcka ut på internet och kunna läsas av många fler än som var tänkt från början. Men betänk alternativet, det vill säga så som det är idag. När jag som tidvis tjänstgörande inte kan komma åt alla FM-publikationer.

Jag utgår ifrån att anledningen till att samtliga öppna FM-publikationer inte ligger uppe på internet ens bakom inlogg från bekräftade personalkategorier på bibliotek.mil.se är av just ”läckagerisk”. Jag kan inte se någon annan anledning som är acceptabel.

Öppen information ska delas omedelbart med alla. Inte om sex månader. Inte efter en intern process. Nu. Och det är bråttom. ÖB har sagt det. Regeringen har sagt det. Hela debatten handlar om att vi måste röra oss snabbare.

Jag vill avsluta med ett klassiskt citat från företagsvärlden angående risken att satsa på sin personal.

CFO: ”What if we train our employees and they leave?”

CEO: ”What if we don’t train them and they stay?”

Eller som idag i FM: ”Tänk om vi delar information och den läcker ut?”

Varpå mitt svar blir: ”Tänk om vi inte delar information, och kriget kommer?”