Av Tobias Delahunt

Till skillnad mot vad många tror skiljer sig inte en frivillig militär organisation i grunden från en idrottsklubb. Båda bygger på engagemang, ansvarstagande och människor som ställer upp på sin fritid. Problemet uppstår när samma eldsjälar förväntas vara överallt samtidigt. Då börjar verksamheten långsamt att falla sönder, oavsett om det handlar om en fotbollsförening eller ett hemvärnsförband.

I debatten om Hemvärnet framställs det ofta som att frivilligheten i sig är lösningen på många av organisationens problem. Att personalen ställer upp ideellt ses som en styrka som gör att verksamheten kan fungera trots begränsade resurser.

Det är sant men bara till en viss gräns.

Hemvärnets dilemma

Den som har varit aktiv i en idrottsförening känner igen mönstret. Det finns alltid några få personer som tränar laget, sitter i styrelsen, ordnar cuper, sköter ekonomin och dessutom står i kiosken. Så länge de orkar fungerar klubben. När de tröttnar stannar allt.

Hemvärnet fungerar i praktiken på samma sätt.

Ett hemvärnsförband är formellt en del av Försvarsmakten, med tydliga krav på utbildning, rapportering, planering och beredskap. Samtidigt bygger verksamheten sätter verksamheten sin förhoppning till frivilligt arbete utanför avtalad tjänstgöringstid.

Det innebär att en stor del av det som håller förbandet fungerande vilar på ett begränsat antal personer.

Det är oftast ett fåtal som planerar och håller ihop övningar på kvällstid.
Det är kanske plutonchef eller stridsledningsbefäl som skriver order efter ordinarie arbete.
Det är instruktören som lägger semester/helger på att utbilda personal.
Det är gruppchefen som ringer runt för att få ihop folk.
Det är kompanichefen som springer på möten eller har personal samtal under familjetid.

Precis som i en idrottsförening är det inte systemet som bär verksamheten det är människorna.

Problemet är att systemet ofta utgår från att dessa människor alltid finns.

Frivillighetens begränsningar 

Samtidigt ser vi en annan utveckling som är mer problematisk. När Hemvärnet växer i uppgifter utan att organisationen runt omkring förstärks börjar hemvärnspersonal i praktiken täcka upp där det rimligen borde finnas yrkesanställd personal. Det kan handla om planeringsarbete, administration, utbildningsledning eller samordning som i ett kontinuerligt förband skulle lösas av anställda officerare eller civil personal.

När frivilliga förväntas fylla sådana luckor blir systemet skevt.

Här finns också en annan viktig aspekt som förtjänar att lyftas.
Det hävdas ibland att det finns över 1 400 anställda inom militärregioner och hemvärn (vi tar siffran med en nypa salt). Vi använder den siffran för ett tankeexperiment. För även om vi generöst antar att omkring 1 000 av dessa arbetar direkt med Hemvärnet innebär det i teorin en mycket hög stödnivå i relation till antalet soldater.

Ändå är bilden i verkligheten en helt annan.

Det pekar på ett djupare problem:
Det är inte bara mängden personal som är avgörande, det är hur arbetet är organiserat, vilka uppgifter som prioriteras och hur stödet faktiskt når förbanden.

I dag finns ett betydande inslag av uppgifter som:

• upplevs som administrativt tunga 
• är fragmenterade över flera nivåer 
• inte direkt bidrar till förbandens operativa effekt 

När sådana uppgifter landar hos frivilliga befäl, på kvällar och helger, blir konsekvensen dubbel:
både belastningen ökar och en känsla av minskad känsla av meningsfullhet.

Geografins påverkan

Det finns också en geografisk och organisatorisk dimension som sällan diskuteras.
Vi har i praktiken lika många olika förutsättningar som vi har bataljoner. Skillnader i avstånd, tillgång till materiel, lokaler och stöd gör att samma uppgift kan ta helt olika lång tid beroende på var i landet man verkar.

Mycket tid försvinner i rena kringaktiviteter.

Ett konkret exempel:
Att låna ett fordon kan innebära en timmes resa enkel väg för att hämta bilen. Därefter ska uppgiften lösas, och sedan ytterligare en timme tillbaka. Tre timmar för att över huvud taget kunna börja genomföra det som var tänkt.

Detta är inte ett undantag – det är vardag.

Förbrukning av tid

Små praktiska hinder som dessa äter systematiskt upp den tid som egentligen skulle läggas på utbildning, planering och operativ förmåga. Och det är återigen den enskilde hemvärnssoldaten eller befälet som betalar med sin fritid.

Samtidigt måste vi vara ärliga med hur stödet faktiskt ser ut nära förbanden.
De funktioner som arbetar närmast hemvärnsbataljonerna – utbildningsgrupperna inom militärregionerna – är ofta underbemannade. De har dessutom ett bredare uppdrag än att enbart stödja Hemvärnet, vilket innebär att resurser inte alltid prioriteras till de förband som geografiskt ligger närmast.

Till detta kommer ytterligare en belastning:
de som arbetar närmast förbanden förväntas samtidigt genomföra egna utbildningar, kurser och systeminföranden i takt med att ny materiel och nya ledningssystem införs. De ska alltså både stötta förbanden här och nu, och samtidigt själva växla upp i nya system och arbetssätt.

Man äter helt enkelt korven från två håll samtidigt.

Resultatet blir att stödet upplevs som ojämnt, ibland otillgängligt, och att mycket ansvar återigen faller tillbaka på frivilliga befäl. Det är inte nödvändigtvis brist på vilja det är en fråga om struktur och resurssättning.

När organisationen blir större utan att ansvaret fördelas på fler händer uppstår ett välkänt mönster:

• Eldsjälar får fler uppgifter 
• Belastningen ökar 
• Fritiden försvinner 
• Motivationen minskar 
• Till slut slutar någon 

Övertrasserad frivillighet

I en idrottsklubb märks det direkt. Laget läggs ner eller verksamheten minskar.

I Hemvärnet märks det långsammare men konsekvenserna kan bli allvarligare.

Övningar planeras sent.
Administrationen släpar efter.
Utbildningsnivån blir ojämn.
Nya befäl vill inte ta ansvar när de ser hur mycket som krävs.

När dessutom frivillig personal förväntas lösa uppgifter som egentligen borde ligga på anställda funktioner riskerar vi att urholka hela frivillighetssystemet. Hemvärnet är inte tänkt att vara en billig ersättning för yrkespersonal. Det är ett krigsförband med egen uppgift, inte en reservpool för att täcka organisatoriska brister. Man säljer in det med att vi ska ta ökat ansvar.  Här saknas högre chefer som sätter tydliga gränser.

Till detta kommer verkligheten som systemet alltför ofta bortser från:
hemvärnspersonal har i regel ett heltidsarbete, familj och andra åtaganden. Hemvärnet är ett kvalificerat åtagande ovanpå ett redan fullt liv inte en deltidsanställning med obegränsad tillgänglighet.

Systemet är i praktiken inte designat för detta, och det är där det börjar skava.

Till slut står man med en organisation som ser komplett ut på papperet men som i praktiken hålls ihop av några få personer som snart inte orkar längre.

Det är inte ett hållbart system för ett krigsförband.

Det finns de som menar att just detta är Hemvärnets styrka. Att frivilligheten skapar engagemang och flexibilitet som inte finns i heltidsförband.

Det stämmer delvis.

Men frivillighet fungerar bara när uppgifterna är rimliga.
Den fungerar inte när den ersätter struktur.
Den fungerar inte när den ersätter resurser.
Den fungerar inte när den ersätter anställd personal.
Den fungerar inte när den ersätter ledningsförmåga.

Ingen idrottsklubb skulle organisera sin verksamhet så att ett fåtal personer förväntas driva allt. Ändå är det ofta så vi bygger våra hemvärnsförband.

Förslag

Om Hemvärnet ska fortsätta växa utan att slita ut sina mest engagerade måste organisationen anpassas till verkligheten.

För det första behöver ansvar fördelas på fler.
Befäl måste ges tydliga roller i hela organisationen och ersättningssystemet behöver bättre spegla det faktiska arbetet. Varför ersätter vi instruktörsarvode men inte omfattande personalhantering och planering?

För det andra måste arbete prioriteras och renodlas.
Allt som i dag görs måste inte göras. Uppgifter som inte direkt bidrar till operativ effekt bör tas bort, förenklas eller automatiseras. Det gäller särskilt administration som riskerar att bli ett självändamål.

För det tredje måste administration och planering få rätt hemvist.
Stabsarbete kan inte vara något som sker på kvällar och helger av frivilliga befäl.

För det fjärde måste Försvarsmakten tydligare skilja på vad som ska lösas av frivilliga och vad som ska lösas av anställd personal.
Hemvärnet ska inte byggas på att deltidsengagemang ersätter yrkesfunktioner.

Det gäller inte minst personaluppföljning, som i dag i stor utsträckning faller på frivilliga befäl. Att följa upp ny personal inför introduktion, säkerställa att de är klara för att genomföra intro och faktiskt få dem på plats, är ett omfattande arbete. Därefter ska de följas upp efter genomförd introduktion, frivillgpersonal från avtalsorginistation ska slussas vidare till GUF, genomföra grundkurser och successivt utvecklas i systemet över tid eller FMU personal ska också följas upp och utbildas över tiden.

Detta är inte punktinsatser det är långsiktiga processer som kräver kontinuitet, struktur och tid. I dag hamnar stora delar av detta arbete på kvällar och helger hos redan hårt belastade befäl. Det är inte rimligt.

För det femte måste ledningsresurser följa med när Hemvärnet växer.
Annars växer bara organisationen på papperet. Militärregionernas hemvärnsgrupper behöver förstärkas, och särskilt de civilanställda funktionerna måste bli fler. Administrativt stöd, utbildningsplanering, personalhantering och materieluppföljning kan inte i längden bäras av frivilliga befäl. Om MR-grupperna ska kunna stötta bataljoner och kompanier på ett rimligt sätt krävs fler anställda som har detta som sin huvuduppgift, inte som en bisyssla och att dessa resurser faktiskt prioriteras mot hemvärnsförbandens behov.

Skillnaden mellan en idrottsklubb och ett hemvärnsförband är inte hur de fungerar organisatoriskt. Skillnaden är vad som händer när de slutar fungera.

När en klubb går i stå blir det färre matcher.
När ett krigsförband går i stå blir det en säkerhetsrisk.

Med detta inlägg är handsken kastad.

Frågan är enkel och kräver ett konkret svar från rikshemvärnschefen:

Hur ska Hemvärnets tillväxt genomföras utan att bygga på att samma eldsjälar gör mer, täcker fler funktioner och dessutom tar ansvar som egentligen borde ligga på anställd personal i ett system där kraven ökar men tiden hos den enskilde redan är slut?

Hemvärnet klarar mycket.
Men inte hur länge som helst på samma människor.