Förord: Härmed inleds vad jag som redaktör hoppas ska bli en serie artiklar om utbildningen vid Försvarsmaktens skolor. Specifikt handlar det här om specialistofficersutbildningen, SOU. Men flertalet längre utbildningar inom Försvarsmakten tycks dras med samma problem: Frånvaron av tydliga utbildningsmålsättningar. Samma fenomen upplevs nämligen på både Officersutbildningen och Reservofficersutbildningen. Det finns säkert mängder av förklaringar till detta. Kan det rentav vara så att vi fastställde utbildningens längd innan vi var klara med att analysera vad den borde innehålla? Och syftet med denna artikelserie är att resonera kring hur saker BORDE vara. Så: Nu gläntar vi på locket. Låter tankarna vandra fritt utan att begränsas av dagens kursplaner och beslut som fattats tidigare. Till dig som läsare – oavsett om du är kadett eller general – vill jag ställa frågan: Vilka mål tycker du att våra yrkes- och reservofficersutbildningar ska sträva mot? Och för att nå till de målen, vad borde utbildningarna innehålla? Och för att säkerställa det innehållet, vad behöver förändras?

/Redaktören

---

Vart är vi på väg?

I en värld där personalförsörjning, arbetsbelastning och ett omvärldsläge som ställt stora krav på Försvarsmakten att agera för att kunna möta den utvecklingen är våra officersutbildningar grunden till vår förmåga att kunna göra det i framtiden. På senaste tiden har officersprogrammet (OP) med utökade sökfönster och mängden antagna varit i fokus. Men hur går det med specialistofficersutbildningen? Utbildningen av dem som ska vara ryggraden i organisationen? 

Denna text gör en ansats att beskriva hur utbildningen på framför allt Markstridsskolan (MSS) genomförs idag, men framför allt hur den skulle kunna utvecklas för att ge de studerade bättre möjlighet att i framtiden möta de krav som ställs på nyexaminerade specialistofficerare. Används verkligen utbildningstiden optimalt och utbildar vi enligt den mest effektiva metoden? Utbildar vi på rätt saker? Vad ska sergeanten kunna, hur lär vi den blivande sergeanten detta, och får vi idag de specialistofficerare vi vill ha efter ett och ett halvt års utbildning?

Dagens specialistofficersutbildning

Idag är programmet upplagt så här: kadetterna gör två terminer på MSS för att sedan slutföra sin utbildning med en termin på respektive hemförband. De två första terminerna genomförs i huvudsak som blockindelade kurser där respektive kurs styrs av en kursplan som reglerar bland annat tidsuttag, lärandemål och kurslitteratur. 

Det finns ett tydligt upplägg där respektive kurs i huvudsak genomförs var för sig med en tillhörande examination på slutet av kursen. Den första terminen genomförs exempelvis kurser så som GK (Grundkurs) Pedagogik, UGL (Utveckling av grupp och ledare), GK ÖLAK (Grundkurs Övningsledare Automatkarbin), Stridsutbildning pluton, Militärteknik, CBRN, GK Sjukvård, Sensorer och GK Taktik. 

Under nästkommande termin genomförs vinterutbildning men det är framför allt de tre SUSA-skjutningarna (Stridsutbildning med skarp ammunition) som kadetten leder som tar upp stor del av vårterminen. Insprängt i detta fortsätter pedagogik-kursen med något delblock och FK (fortsättningskurs) Taktik genomförs. 

Ser vi till den tredje terminen som genomförs vid respektive hemförband så skiljer sig den avsevärt åt från förband till förband. Vissa förband lägger fokus på fordonsutbildningar medan andra låter kadetten tjänstgöra på kompanierna alternativt stödja Hemvärnet med olika SUSA-skjutningar. MSS tar i nuläget inget ansvar vad jag förstått för vad kadetten får för kompetenser och utbildning under denna termin. 

Kursnamn går att diskutera men det låter i huvudsak relativt bra. Ser vi till innehållet i kurserna som är styrt i kursplanerna blir dock bilden en annan. GK Sjukvård och CBRN är exempelvis tvådagarskurser som genomförs på distans i FM Lärportal (en Itslearning-baserad webbutbildning) med bland annat dessa lärandemål formulerade enligt följande i antingen kursplanen eller på FM Lärportal;

• Kursdeltagaren skall […] kunna redogöra för funktion och handhavande CBRN instrument LCD, I28 och AP2Ce (K1).
• Efter avslutad kurs ska kursdeltagaren kunna reflektera över vad försvarsmedicinsk förmåga har för betydelse för plutonens stridsvärde

Är det verkligen redogörande och reflekterande specialistofficerare vi vill ha? 

Utöver detta så läggs det totalt totalt fem veckor på taktikutbildning under två terminer. Efter dessa två terminer har kadetten truppfört pluton en till två gånger i kortare moment. Under den tredje terminen kan det ske ytterligare truppföring, men kadetten konkurrerar då med ordinarie krigsplutonchefer, fänrikar, OP-kadetter och värnpliktiga plutonsbefäl om ett fåtal truppföringstillfällen. 

Om vi ser till övriga kurser kan innehållet i dessa diskuteras avseende om det är relevant för en nyexaminerad sergeant. Det visar sig främst i kursen ”Totalförsvar och folkrätt”, en viktig kurs men en kurs som skulle kunna genomföras med en annan metod om lärandemålen och den huvudsakliga utbildningsmetoden ändrats i kursplanen. I nuläget bedrivs kursen i lektionssalsmiljö där bland annat totalförsvarsplanering på regional nivå diskuteras. Är det verkligen det våra specialistofficerare skall kunna efter examen?

Antagningen 

Rekryteringen till specialistofficersutbildningen sker i nuläget med viss handläggning från förbandet men även Plikt- och Prövningsverket (PPV) är involverat. På förbandet genomförs olika antagningsprocesser med urvalsintervjuer med mera.  På PPV genomförs bland annat intervjuer med psykolog. Förbandet har alltså därmed inte full kontroll på vilka individer som antas till skolan och vilka som inte gör det. Skulle en individ exempelvis få starka rekommendationer från förbandet, klara alla tester och intervjuer men sedan få en för låg värdering i exempelvis kategorin befälslämplighet hos PPV så kan inte individen antas till skolan. 

Med det här upplägget är risken att armén tappar flertalet dugliga specialistofficerare – inte på grund av att förbanden anser dem vara olämpliga, utan för att PPV gör det. Det görs redan omfattande säkerhetsprövningar och urvalsintervjuer på förbandet. Därtill har chefer på förbanden god personkännedom, i många fall har man arbetat med kandidaten under flera år. Varför skulle då inte det faktum att förbandet redan har rekommenderat individen räcka som filter? Att blanda in PPV och värdera deras korta tid med individen – samtalen mäts i minuter, så det är knappast några djupintervjuer – högre än den personkännedomen som förbandet har och och de prövningar som genomförs där.  Det blir konstigt. 

Om vi växlar fokus och ser på de kraven vi ställer för att kunna antas till specialistofficersprogrammet med genomförd grundutbildning samt gruppbefälsutbildning (GBU) finns det en del att se över. Att kraven är formulerade som de är blir en sak, hur de efterföljs en annan. För kraven kan ses som tillräckligt höga för att sätta samman en kull kadetter med relativt hög utbildningsnivå och jämnhet. Problemet uppstår när förbanden inte efterföljer kraven, alternativt inte levererar en GBU alternativt förberedande officerskurs (FOK) med tillräckligt djup. Addera därtill att andra försvarsgrenar där markstrid inte är huvuduppgiften har utbildningsplatser på Markstridsskolan, så blir jämnheten avseende utbildningsnivå i kadettkullen ojämn. Det här i sin tur leder till att utbildningen behöver anpassas mot den lägsta utbildningsnivån och kompetensdjupet som nås under SOU blir inte lika djupt som det hade kunnat bli. 

Sammanfattningsvis: ta tillbaka kontrollen på antagningsprocessen så att vi får de individerna vi vill, inte de individerna som PPV vill. Utöver detta, tillse att minimikravet uppfylls avseende antagningskrav och att respektive stridskraft har sin egen specialistofficersutbildning för att kunna rikta utbildningen mot de specialistofficerare som behövs i respektive stridskraft. 

Med detta sagt, hur borde vi lägga upp specialistofficersutbildningen?

Utbildningsmål

För att skapa en gemensam syn i armén över vilka specialistofficerare vi vill ha och vilken utbildningsnivå de ska ha vid examen skulle en översyn av SOU kunna underlätta. Där behöver förbanden vara högst delaktiga. Översynen ska i dialog med förbanden ta fram vilken utbildningsnivå den nyexaminerade specialistofficeren ska ha nått vid examen inom de olika områdena och sedan se till att detta synkroniseras med verkligheten. Helt enkelt ta fram utbildningsmålsättningar. Utöver detta ska innehållet i nuvarande utbildning granskas för att ta fram vilka kurser som behöver struktureras om helt och hållet och vilka kurser som endast kan omarbetas. Utbildningstiden är kort och antalet utbildningsmålsättningar som kan tas med är oändligt, tiden på skolan måste prioriteras rätt.

I nuläget är min uppfattning att mycket att tiden på MSS läggs på, i min mening fel saker. Jag nämnde kursen Totalförsvar och folkrätt tidigare. Under utbildningen lägger kadetten i nuläget en till två veckor i lektionssalsmiljö på detta. Och det ju bra och viktigt med krigets lagar. Men ska kadetten diskutera och reflektera kring totalförsvarsplanering på regional nivå som de gör nu eller ska vi bli duktiga på att den praktiska tillämpningen av dessa på plutonsnivå? Jag säger inte att kursen ska bort, jag säger att vi ska sänka vilken nivå av krigföring vi utbildar på och framför allt höja den praktiska tillämpningen. Jag återkommer till detta senare. 

När den här översynen görs behöver vi fråga oss, vilken effekt är det specialistofficeren ska kunna leverera när denne tagit examen? När vi kommit fram till det behöver vi ställa oss frågan, vilken kunskap och framför allt färdighet behöver de då ha? Är det att planera totalförsvar på regional nivå eller är det att utbilda och leda sitt förband i lösandet av den mest dimensionerande uppgiften, lösande av stridsuppgift i fullskaligt krig?

Upplägget – två olika utbildningslinjer

För att förstå mitt resonemang som följer så behöver vi först klargöra en grundförutsättning som resonemanget vilar på – vi utgår från hur dagens armé ser ut. I nuläget är arméns krigsorganisation i huvudsak uppbyggd av krigsförband bestående av pliktad personal. Det finns givetvis en mindre del förband som fylls upp av tidvis tjänstgörande soldater och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Ser vi till de stående förbanden som finns så blir andelen kontinuerligt tjänstgörande soldater mot andelen värnpliktiga inte stor. Ser vi till antalet värnpliktiga som finns så är antalet i nuläget drygt 7000 varje år. 

Vidare finns det ett skriande behov av officerare och specialistofficerare. I en idealvärld skulle vi givetvis kunna rekrytera alla dessa från de mest lämpade K-soldaterna som har prognos att bli dugliga officerare och specialistofficerare. Men med det personalbehov och det rekryteringsunderlag som finns så kan den ekvationen bli svårlöst. Därför behöver vi rekrytera från båda delarna. Och det behöver inte vara något dåligt. Det är många värnpliktiga som har potential att bli dugliga specialistofficerare. Fackkunskap är en sak – den kan man plocka på sig under tiden – men att ha de vitala personlighetsdragen, drivet att lära sig, att prestera så väl som möjligt och att utvecklas är en annan. 

Utifrån detta grundresonemang avseende personalförsörjning, rekryteringsbas och kompetens skulle en tvåvägslösning till att bli specialistofficer kunna passa. En väg för de värnpliktiga som precis avslutat grundutbildningen och en för soldaterna som jobbat som gruppchefer i fyra år.

Den erfarna gruppchefens väg

Vägen för den anställda soldaten som jobbat ett antal år borde kunna genomföras som ett antal yrkes- och befattningskurser  (YBK). ”SOU” sitter för dessa individer inte ihop tidsmässigt, utan genomförs som separata kurser inom ramen för anställningen som GSS. Dessa kurser ska genomföras och drivas av Försvarsmaktens skolor. De ska avhandla de viktigaste delarna av specialistofficersprogrammet. Kurserna ska genomföras inför befordran till nästa nivå, alltså för att exempelvis befordras från OR4 till OR5 ska du genomföra YBK X på MSS. Under YBK:erna avhandlas grundläggande trupputbildning, grundläggande truppföring med tillhörande stridsteknik och taktik för respektive nivå (grupp, pluton, kompani). Vidare inkluderas ledarskap, fysiskt stridsvärde och sensor-delarna i dessa kurser. Utöver detta genomförs SUSA-utbildning med tillhörande pedagogik. Detta för att skapa en tydligare väg för soldaten där man kan utvecklas in i specialistofficersrollen och fostras in på förbandet.

SOU för nymuckade värnpliktiga

Vägen för den värnpliktige soldaten skulle kunna vara en specialistofficersutbildning på en funktionsskola likt dagens upplägg. Dock skulle några ändringar kunna göras för att förbättra utbildningen. 

För det första skulle utbildningen avhandla det som YBK:erna gör fast utgå från en lägre utbildningsnivå och sedan sträcka sig över en längre sammanhängande period. För att nå detta skulle utbildningen förlängas från nuvarande 1,5 år med sista terminen som förbandspraktik till två sammanhängande år på skola. 

För det andra skulle utbildningen tematiseras i två delar, ett år truppföring och ett år trupputbildning. Syftet är att komma bort från den blockindelade utbildningen som sker idag, där fokus mer blir på att ”bocka av” en kurs, till att kadetten istället blir duglig i det vi utbildar på. 

En tematisering likt detta skulle dock medföra att det behöver ske en stor förändring i hur utbildningen organiseras, från blockindelning till tematisering. I tematiseringen skulle vi kunna ha kurser som genomförs parallellt, antingen med separata kursplaner alternativt under en och samma kursplan som då sträcker sig över längre tid. Det här skulle bidra till att vi kan få ut mer utbildningstid. I nuläget med blockindelningen genomförs kurserna separat utan ett större interaktion. En vecka är det pedagogik och andra veckan är det fysiskt stridsvärde för att den tredje veckan vara taktik. Med en tematisering skulle det här kunna flyta ihop och bilda en röd tråd i utbildningen från start till mål för kadetten. Utöver detta skulle det bli mer utbildningstid, där kurserna och ämnena avhandlas samtidigt. Jag ska förtydliga; 

Att utifrån högre chefs order utforma en stridsplan för tilldelat uppdrag (taktik), förklara denna stridsplan på en terrängmodell genom att flytta kottar och magasin (pedagogik), för att sedan i stridsutrustning genomföra sitt plutonsanfall (ledarskap och fysiskt stridsvärde) är samma timme! 

Vi behöver inte dela upp ämnena – sakerna flyter ihop och bildar en helhet. I nuläget görs inte detta i den utsträckningen det skulle kunna göras. Att förklara sin stridsplan på en terrängmodell är pedagogik! Att titta sin löddriga och utmattade granatgevärsservis i ögonen, greppa granatgeväret, leda omfattningen, ge tillbaka granatgeväret och beordra servisen att nedkämpa motståndaren med fyra spränggranater efter att ha sprungit först i omfattningen på 300 meter är fysiskt stridsvärde och ledarskap! Sedan kan man diskutera och undervisa i detta vid givna tillfällen och veckor, vad det här kräver av oss som ledare samt vilken träning som krävs och hur den läggs upp.

Och apropå Totalförsvar och folkrätt – planera in olika krigsfångsmoment i övningen som stegring med tillhörande kortare diskussion kring detta så har vi ju fått in en timme folkrätt också. Dessutom den praktiska tillämpningen av folkrätten.  

Ytterligare stegring under den tematiserade truppföringsterminen är skadeutfall och prevention, inte saker att förringa. Upplägget för det här ter sig för naturligt, inga ADL-kurser på distans utan ut i terrängen och öva plutonsstrid med skadeutfall och sjukvårdskedja. När plutonen sedan ska återhämta gör den det fältförlagt och diskutera prevention och hygien kopplat till att ha ett förband fältförlagt. 

För att förtydliga och exemplifiera än mer. SUSA-kurserna. Varför skulle man inte kunna ge en duglig specialistofficer eller officer uppgiften;

• Planera och genomför målbildsförevisning SUSA-skjutning plutonssanfall under tre dagar.

Inför dessa tre dagar sen kan man gå igenom riskhantering och riskritning med riskvinklar, utbilda på övningsplanering och diskutera instruktörens roll och olika metoder att utbilda på. Kanske till och med genomföra ett enklare trupputbildningspass. När sedan SUSA-skjutningen genomförs görs små pauser under dagens gång där man belyser olika delar; man startar övningen med att visa i terrängen hur man ritat risken och diskuterar den inre risken på skjutningen; man bryter en halvtimme tidigare innan lunch och belyser hur man tänkt kring övningssnurran, pedagogiskt upplägg och diskuterar hur övningsplanen man har med sig ut till skjutningen är tänkt att stötta en under genomförandet ; man spenderar kvällen med att diskutera stridstekniken som nyttjas under genomförandet. Här får vi in många kurstimmar i ”samma timme” och dessutom ges kadetterna en målbildförevisning. Vi utbildar på riskvinklar och tillämpningen av dessa i terrängen och vi skapar truppföringstillfällen samtidigt! Vilken grej va? Vi kan dessutom få in en timme ledarskap i en av dom här pauserna där vi diskuterar instruktörens roll samtidigt som vi kan tillämpa stridens grunder ute i skogen med stridsutrustning på!

Det går att argumentera för att detta blir krångligt och svårt, vilket är helt riktigt. Det ställer avsevärt högre krav på de som ansvarar och genomför utbildningen men det blir även svårare för kadetten att förstå när vilket är ämne genomförs. Jag menar dock att vi kommer få ut mycket mer effekt och utbildningstid på detta sätt. Vidare argument mot detta upplägg är att det kommer bli svårare att veta vilka lärandemål som är uppnådda, när de är uppnådda och vilka som är kvar att examinera. Det kräver att lärarna håller tungan rätt i mun och tänker till en extra gång. Men jag tror att det definitivt är genomförbart. 

Ett förändrat fokus

I dagsläget bereds inte möjlighet för skolorna att ge kadetterna en mer kvalificerad utbildning med hänsyn till att skolorna lider av lärarbrist. Detta medför att fokus blir att hålla utbildningen flytande och inte att utveckla utbildningen. Löser vi inte bemanningsproblematiken kommer utbildningen aldrig att kunna utvecklas. Hur vi löser det problemet är dock en helt annan diskussion. 

Avslutningsvis, det kommer ställa högre krav på lärarna. Det kommer bli mindre överblick för kadetten vad man faktiskt utbildas på. Men i nuläget så uppfattar jag att SOU mer handlar om att bocka av kurserna och dess examinationer ute i kanten, inte att utbilda duktiga specialistofficerare. Längre sammanhängande utbildningar där flera ämnen vävs in bildar istället en helhet! Mer praktik ute i terrängen och mindre reflektioner samt totalförsvarsplanering. Helt enkelt, mindre fokus på att ”bocka av” kurser och mer fokus på att utbilda dugliga specialistofficerare. 

Yrkesofficer
Lärare vid Markstridsskolan