Av: Kenneth Felldén, arméförvaltare

Förord: Temat med artiklar om Försvarsmaktens utbildning av yrkesofficerare fortsätter. Specifikt handlar det här om specialistofficersutbildningen, SOU. Men flertalet längre utbildningar inom Försvarsmakten tycks dras med samma problem: Frånvaron av tydliga utbildningsmålsättningar. Samma fenomen upplevs nämligen på både Officersprogrammet och Reservofficersutbildningen. Det finns säkert mängder av förklaringar till detta. Kan det vara så att vi fastställde utbildningens längd innan vi var klara med att analysera vad den borde innehålla? Syftet med denna artikelserie är att resonera kring hur saker BORDE vara. Så: Nu gläntar vi på locket. Låter tankarna vandra fritt utan att begränsas av dagens kursplaner och beslut som fattats tidigare. Till dig som läsare – oavsett om du är kadett eller general – vill jag ställa frågan: Vilka mål tycker du att våra yrkes- och reservofficersutbildningar ska sträva mot? Och för att nå till de målen, vad borde utbildningarna innehålla? Och för att säkerställa det innehållet, vad behöver förändras?

/Redaktören

---

Vad är en specialistofficer?
Denna text började som ett svar på frågan om vi behöver utveckla utbildningsmålen på specialistofficersutbildningen, SOU. När jag funderat på det en stund kommer jag fram till att jag inte anser att det något problem med utbildningen i sig. De förändringar som bör göras i upplägget av nuvarande utbildning beskrivs bra i inlägget ”Tema SOU: Vilka specialistofficerare vill vi ha?”.

Vi har inte ett problem med våra specialistofficerares förmåga att genomföra trupputbildning vid grundutbildning av värnpliktiga. Det som bekymrar mig är deras förmåga (en förmåga som jag anser behöver vara byggd på erfarenhet) att vara den ställföreträdare/plutonsergeant som en oerfaren plutonchef behöver. De blir bra på det efter ett antal år i tjänst men då har de ofta redan lämnat plutonsnivån.

Specialistofficerare var från början tänkta att utveckla sin kunskap och sina färdigheter främst genom erfarenhet, tradering och handledning i yrket. Metoden att yrkesutveckla specialistofficeren har idag, anser jag, förändrats och liknar mer hur officerare utvecklas, genom utbildning vid skola. Det, kombinerat med att deras instegsbefattning i krigsorganisationen nu ofta är som ställföreträdande plutonchef, gör att de har litet erfarenhetsförsprång. Försprånget kan vara så kort som 18 månader gentemot plutonchefen, förutsatt att specialistofficeren och officer påbörjar respektive utbildning omedelbart efter avslutad GU. Det håller inte.

”Min utgångspunkt i detta är att den främsta uppgiften är att kunna ta över ledningen av plutonen.”

Ställföreträdande plutonchefen/plutonsergeantens uppgifter i fält är det viktigaste perspektivet på vilken förmåga denne behöver ha. Därefter kommer förmågan att utbilda. Min utgångspunkt i detta är att den främsta uppgiften är att kunna ta över ledningen av plutonen. Därefter kommer perspektivet att ”i krig finns inga förbandsinstruktkörer” – men verksamhetsäkerhet, medinflytande, erfarenhetshantering och vid behov mentorering av plutonchefen behöver kunna fungera ändå. Jag beskriver detta mer utförligt i ett tidigare inlägg om kompanifanjunkarens uppgifter i fält.

Hur bör utbildningen utformas?
Nu gäller det att sluta utveckla specialistofficersystemet till ett NBO-system med utbildning vid GU som målsättning, och istället återgå till ursprungstanken och samtidigt göra systemet mer interoperabelt med våra allierade. Jag anser att vi behöver skapa ett system som bygger på yrkesutveckling genom kortare utbildning och längre erfarenhet. Det bör heller inte vara normerande för specialistofficerare att nå graden fanjunkare. Vi bör istället fokusera mer på att yrkesutveckling kan ske utan befordran, genom fördjupad kompetens.

Som jämförelse utbildar Norge sina motsvarande specialistofficerare (som benämns befäl) mot instegsbefattning på gruppnivå och därefter relativt kort nivåhöjande utbildning med några års mellanrum. Detta ger en profession som inleder sin karriär på lägsta chefsnivå och som sedan baserar sin yrkesutveckling mer på erfarenhet från yrket än från utbildning vid skola.

För att inte bara presentera ett problem eller vad jag inte tycker är tillräckligt bra vill jag lägga fram ett förslag på lösning som kan vara ett alternativ till nuvarande system. För att få ordning på oss själva samt att vara mer interoperabla inom Nato föreslår jag några åtgärder. Jag har överlämnat ett utförligare förslag till arméstaben att bereda och eventuellt föra vidare.

Normerande förutsättningar
Jag vill att specialistofficerens instegsbefattning i krigsorganisationen är mellan gruppchef och ställföreträdande plutonchef, denna nivå har vi historiskt benämnt ”troppnivå”. Exempel på befattningar är vagnchef, troppchef, jägarbefäl eller de specialgruppchefsbefattningar (t ex chef reparationsgrupp) som vi redan placerar på idag.

För att individer ska inneha erfarenhet, inte bara från egen grundutbildning, utan även som anställd GSS föreslår jag krav på tjänstgöring som GSS före påbörjande av utbildning till specialistofficer. Detta krav motsvarar nuvarande krav, på minst ett år som GSS varav minst 5 månader som gruppchef, för antagning till reservspecialistofficersutbildning (AROU). Kravet på tjänstgöring som GSS bör i detta fall förtydligas med att det är tjänst vid ett stående förband som avses.

Utbildningsupplägget bör förändras jämfört med idag med en tematisering kring tydliga utbildningsmål inom truppföring och trupputbildning.

Förslag till förändring
Den programbundna utbildningen på SOU skulle kunna delas, där dagens tre terminer  är delas upp på tre befordringsutbildningar med tjänstgöring mellan dem som motsvarar dagens krav på tid mellan befordran. I och med detta kommer individerna att erhålla mer erfarenhet från gruppchefs- tropp- och instruktörsnivån före utbildning till plutonsnivån.

Utbildningen på dessa SOU-delar bör fokusera på nödvändig yrkesutbildning (officersprofessionen) och nivåhöjande utbildning. Utbildningsupplägget bör förändras jämfört med idag med en tematisering kring tydliga utbildningsmål inom truppföring och trupputbildning. Vid SOU del 1 utbildas eleven således mot att kunna anställas enligt officersförordningen, mot befattningsnivån tropp i krigsorganisationen samt instruktör. Vid SOU del 2 sker utbildningen mot befattningsnivån pluton i krigsorganisationen samt övningsledare. Slutligen sker utbildningen vid SOU del 3 mot befattningsnivån kompani i krigsorganisationen samt handledare.

Fördjupning inom befattning samt fack och funktion sker främst genom inhämtande av kunskap och färdigheter vid tjänstgöring som stöds av tradering, handledning och mentorering. Att skapa egen förmåga genom upprepade genomförande av truppföring och trupputbildning tillsammans med andra i sitt förband kommer att ge rätt kunskaper och färdigheter.

Den egna truppföringen och trupputbildningen kompletteras i sin tur med yrkes- och befattningskurser samt befälsutbildning. För exempelvis teknisk personal kommer det innebära att de genomför yrkes- och befattningskurs omedelbart efter examen och anställning som specialistofficer.

Erfarenhetens kraft
Den programbundna utbildningen under SOU del 1-3 behöver ta hänsyn till att yrkesutveckling till stor del sker mellan utbildningstegen och att utbildningen ger det sista steget till ny högre ledningsnivå. Nivåhöjande utbildning mot exempelvis pluton bör ge motsvarande förmåga oavsett om kommande befattning är som chef eller som ställföreträdare.

Om utbildningen är gemensam för både yrkesofficerare (YO) och reservofficerare (RO), och således ger behörighet till anställning i båda personalgrupperna, underlättas övergång mellan dem. De relativt korta programbundna utbildningarna med flera års mellanrum borde underlätta för RO att kunna genomföra denna form av vidareutbildning.

Organisationen och därmed även specialistofficerssystemet kräver fler befattningar och individer på de lägre nivåerna för att vara försörjningsbar. Det innebär att samtliga inte behöver göra karriär i nivåhöjning. Härmed finns utrymme att stanna på en nivå och där fördjupa kompetensen. Detta bör stödjas av en utvecklad lönebildning.

Vem ska vara var?
Värnpliktiga gruppbefäl utbildas mot befattningar på gruppnivå och värnpliktiga plutonbefäl utbildas mot befattningar på troppnivå.  Specialistofficerarna och specialistofficerarna i reserven föreslås ha varit anställda som GSS som gruppchefer och har då erfarenhet från gruppnivå. De är utbildade vid SOU del 1 genom nivåhöjande utbildning till befattningar på troppnivå. 

Efter yrkeserfarenhet och SOU del 2 kan de placeras på plutonsnivån, samma nivå som fänrikar och löjtnanter. Efter yrkeserfarenhet och SOU del 3 är de utbildade mot befattningar på kompaninivå, samma nivå som kaptener. Efter yrkeserfarenhet och HSOU kan de placeras på stabsnivå, samma nivå som majorer.

Vårt system blir på detta sätt mer likt de styrningar som Nato ger för NCO med en karriär från soldatnivå, via gruppnivå, plutonsnivå osv. Den viktigaste förändringen är dock att våra specialistofficerare som placeras som ställföreträdande plutonchefer i krigsorganisationen har flera års erfarenhet som anställda gruppchefer och troppchef motsvarande.

Samtidigt som vi åstadkommer detta följer vi våra befattningsnivåer och dess likställande mellan officerare, specialistofficerare och gruppbefäl samt värnpliktiga plutons- och gruppbefäl. Genom att samtliga specialistofficerare startar som GSS och arbetar som gruppbefäl innan utbildning och anställning som specialistofficer får vi en naturlig integrering av dessa två befälsystem i Sverige.

Den föreslagna metoden att rekrytera, yrkesutveckla och utbilda specialistofficerare kommer troligtvis innebära att värnpliktiga plutonsbefäl främst väljer utbildning mot officer eller officer i reserven. Det är positivt.

Nya möjligheter
I det nya upplägget bör specialistofficerare, som är yrkesutvecklade och utbildade till plutonchef, efter prövning kunna läsa in delar av Officersprogrammet. Det som de bedömt behöver komplettera är taktik på kompani och bataljon samt C-uppsats. Tillsammans med deras två terminer på SOU samt tjänstgöring (praktik) borde detta kunna ge en officersexamen och anställning som officer med fänriks grad.

Värnpliktiga under grundutbildning bör befordras till tjänstegrad som motsvarar deras befattningsnivå i samband med att grundutbildningen avslutas med godkänt resultat. Värnpliktiga gruppbefäl (GB) och plutonbefäl (PB), bör under pågående grundutbildning, kunna befordras efter utbildning och tjänstgöring under minst 150 dagar. Värnpliktiga PB bör dessutom kunna befordras under pågående grundutbildning, efter utbildning och tjänstgöring under minst 270 dagar.

Arméns organisation byggs utifrån en systematik så att rekrytering och flöden kan fungera. Bemanning sker därefter utifrån rådande läge och tillgång på personal. Finns inte individer yrkesutvecklade till rätt nivå tillgängliga placeras lämpliga individer från lägre nivåer på befattningar. Exempelvis kan vid behov en värnpliktig PB krigsplaceras som plutonchef och har då de befälsrättigheter och skyldigheter som befattningen medför. Det är möjligt att vid behov att konstituera denne till en högre tjänstegrad. I krig får dessutom förbandschefen fältbefordra som komplement till konstituering.

Avslutningsvis
En möjlighet finns att pröva delar av förslaget tidigt i syfte att utvärdera. Redan antagna till SOU kan genomföra ASOU istället och anställas som YO. Anställningen som YO bör då ske med tjänstegraden furir istället för sergeant på grund av att de inte genomfört hela SOU ännu. För befordran till sergeant behöver de senare genomför SOU termin 2 och 3 vid fack- och funktionskola.

Det är ställföreträdande plutonchefens erfarenhet som jag anser är för liten för de ansvar vi ger befattningen. Mitt förslag är att fokusera på krigsförbandens förmåga och interoperabilitet i Nato och stödjer vad arméchefen med flera skriver i inlägget ”En armé i behov av förändring”. Detta är mina personliga idéer och jag ser fram emot konstruktiv kritik av förslagen.

Arméförvaltare Kenneth Felldén