En ny befattningskategori har införts till en stor kostnad av tillgänglig personal. Denna investering kräver, anser jag, att deras arbete fokuseras mot det som idag brister eller saknas. Jag vill att vi möjliggör för chefer och deras ställföreträdare att ägna mer tid åt taktik, stridsteknik och ledning.

Ett återtagande av förmågor vid samtliga grupper och plutoner i Armén är bland annat skydd, bevakning och försvar av grupperingsplats samt omgruppering inklusive marsch och transport. Utöver detta har varje typgrupp eller -pluton sina särskilda uppgifter att lösa. Utbildning och träning i dessa förmågor är en sak, men för att det ska fungera i fält är kontroll och uppföljning ett viktigt inslag.

Arméns förband är generellt beroende av förbandsinstruktörer och dessas uppföljning, handledning och tillrättavisningar. Förbandsinstruktörer finns inte vid riktig strid, men min egen erfarenhet är att det är lika viktigt att dessa uppgifter löses även då. Här har plutonsergeanter, kompanifanjunkare, bataljonsförvaltare, brigadförvaltare och divisionsförvaltaren en grund för sin roll i fält.

Beskrivning av ledningstriaden
Högsta effekt ur flerbefälsystemet fås när de olika kategorierna kompletterar varandra. En av de viktigaste delarna i detta är ledningstriaden, som utgörs av chef, ställföreträdande chef och specialistofficer. På plutonsnivå finns ingen triad, utan en duo där ställföreträdande plutonchef (plutonsergeanten) har rollen både som ställföreträdare och som specialist. På grupperna axlar gruppchefen med stöd av sin ställföreträdare alla tre rollerna.

Från kompaninivå och uppåt existerar triaden och är lika viktig oavsett hur antalet officerare och specialistofficerare förhåller sig. Chefens och ställföreträdarens uppgift är att leda, utbilda och förbereda enheten som helhet för att lösa sina uppgifter. Deras fokus ska vara att nå förbandsmålsättningar eller lösa uppgifter som en del i det högre förband det ingår eller stödjer. 

Den tredje delen i triaden är kompanifanjunkaren, bataljons-, eller brigadförvaltaren vars huvudsakliga ansvar är att kvalitetssäkra de individuella färdigheterna (som bygger upp de kollektiva färdigheterna mot förbandsmålsättningen). På plutonsnivå åligger detta ställföreträdande plutonchef (plutonsergeanten) och på gruppnivå gruppchefen.

Som alltid finns ingen knivskarp gräns. Chefens fokus mot förbandsmålsättningar måste ständigt omsättas i kraven på individuella färdigheter och en kompanifanjunkare måste se hur utvecklingen av de individuella färdigheterna prioriteras och samordnas med förbandsmålsättningarna.  Detta förutsätter att det i befälslaget finns en gemensam förståelse för hur individuella förmågor och kollektiva förmågor förhåller sig till varandra i praktiken. Att denna samordning leder till synergier som skapar dugliga krigsförband, är triadens viktigaste funktion. Handledning av (yngre) befäl under truppföring och trupputbildning är här en viktig roll inte bara för kompanifanjunkaren, utan det viktigt att chefen handleder sina underställda chefer i främst truppföring.

I förband där både chef och ställföreträdande chef är officer, har ”trean” dessutom en viktig rådgivande roll utifrån sina djupare specialiserade yrkeskunskaper och ofta längre erfarenhet från aktuell enhet. I egenskap av att vara den mest erfarna i ledningen kan råd ges utifrån tidigare erfarenheter. Han eller hon har god kontakt med underställda och står vid sidan av officerskarriär och kan då säga sin mening till chefen eller förmedla uppfattningar. För att detta ska fungera bra krävs att ”trean” ofta deltar i verksamhet tillsammans med chefen, det handlar om att bygga ett ömsesidigt förtroende, där åsikter och synpunkter kan prövas och ventileras.

Kompanifanjunkaren
Här beskriver jag min syn på roll och uppgifter för kompanifanjunkaren då det är första befattningen där man är särskilt avdelad för detta. Dessa utgör en generell grund, specifika uppgifter kan tillkomma beroende på typförbandens behov.

Kompanifanjunkaren stödjer kompanichefens utövande av ledarskap, understödjer kompanichefen med kontroll, följer upp personalens individuella förmågor och skapar förutsättningar för underställda att utveckla dessa. För att lyckas med detta krävs ett närvarande och lyhört ledarskap – bäst lyckas den som själv är ett föredöme.

Exempel på uppgifter:
• stödjer kompanichefen i dennes uppgift att utvärdera och utbilda kompaniet
• leder under kompanichefen verksamhetsäkerheten vid kompaniet
• leder i regel erfarenhetshanteringen vid kompaniet
• kontrollerar fortlöpande stridsvärdet vid kompaniet• kontrollerar fortlöpande skydd och bevakning vid kompaniet
• samverkar

Arbetsmetod
Kunskap om de individuella färdigheterna personalen vid enheten bör ha är den grundläggande förmågan som bör upparbetas och vidmakthållas. Det börjar redan i rollen som gruppchef och fortsätter vidare uppåt i organisationen via pluton – kompani – bataljon o.s.v. och sker främst via utbildning, tradering och handledning. Stöd för dessa förmågor hittas främst i ”Handbok markstrid – Taktiska och fältmässiga grunder”, men även i eget typförbands specifika handböcker och manualer samt i FM gemensamma reglementen.

Kompanifanjunkaren och plutonsergeanten tar initiativ för att utbilda och träna egen enhet vid alla planerade eller uppkomna tillfällen. Chefer skall inte behöva bli ängsliga när truppen inte har några ”riktiga uppgifter” utan vara trygga i det faktum att det kanske är då de ökar sin krigsföringsförmåga allra mest, detta är specialistofficerens främsta uppgift.

Uppföljning av medarbetare och tillrättavisning så att vi alla beter oss som vi ska är en viktig roll för de med erfarenhet och auktoritet. Förhållningssättet beskrivs bra i ”Handbok samarbete och befälsföring” på sidan 5 (om att vara professionell) och ”Svensk soldat & sjöman” på sidan 23 (FM uppförandekod). Hur tillrättavisning kan ske beskrivs bra i ”Handbok förbandsinstruktör markstrid” på sidorna 16-18 (förbandsinstruktörens handlingsregler). 

Principer, planer och publikationer ger enbart en grund. I slutändan är det befälets förmåga att omsätta dessa till utbildning och träning som är avgörande. I och med att detta är befälets individuella färdigheter/prestationer, blir det en viktig roll för kompanifanjunkaren att utveckla, främst det yngre befälet. Denna utveckling sker vid förbanden främst genom handledning. Hur handledning kan gå till beskrivs bra i ”Handbok utbildningsmetodik” sidan 87-89 (Utbildning av instruktör).

Med detta förhållningssätt vid förbanden i fält kan fler gå i befattning istället för att vara förbandsinstruktörer. Då blir vi alla lite bättre!

Arméförvaltare Kenneth Felldén