Förord: Detta är en replik till en artikel skriven av jägarofficeren Cartman 128. Ämnet? Pansarvärnstaktik som anpassas till hur sensorer, sikten och pansarvärnsvapen utvecklats de senaste åren, i ljuset av kriget i Ukraina. Repliken skrivs av överstelöjtnant Ola Palmquist från pansartrupperna. Många av läsarna känner säkert igen Ola från hans insatser på Markstridsskolan.

---

Ny teknik – innanför och utanför ramarna
Teknikutvecklingen förbättrar ofta förutsättningarna att göra det vi gör bättre. Detta är vi ofta snabba att identifiera, eftersom vana att tänka inom de ramar vi har. Att identifiera möjligheter att göra något annat med hjälp av teknikutvecklingen, att tänka utanför ramarna vi är vana vid, eller på utrikiska ”out of the box thinking” är vi ofta sämre på. Det gäller inte bara teknikutvecklingens potential, utan exempelvis också ledningsfilosofi och ledningsmetoder. Men oavsett om detta vidsynta tänkande i slutändan är produktivt eller inte i enskilda fall, så är det extremt viktigt för en organisation som inte vill stelna att det inte bara förekommer, utan aktivt uppmuntras och leder till öppen debatt. Det är då viktigt att man deltar i debatten även om man inte har en annan åsikt som den som framförs, utan även om man håller med. Det finns annars stor risk att goda tankar ”tigs ihjäl” och rinner ut i sanden då organisationen mer eller mindre medvetet ignorerar utmanande idéer. Således vill jag dra mitt strå till stacken, och besvara ett inlägg. Inte för att bemöta det, utan för att föra debatten vidare, kanske belysa fler aspekter, och tillföra någon vinkel.

Cartman 128, kapten och jägarofficer, skrev den 12 januari inlägget ”Pansarvärn – ny teknik, ny taktik?” där han belyser de möjliga följderna av att vanliga infanteriplutoner får motsvarande täthet av optik och sensorer som ett typiskt specialförband kan ha haft de senaste 15-20 åren. Enligt författaren uppstår vissa skillnader och möjligheter, exempelvis avseende ledning, när i princip varje soldat på plutonen kan skapa en egen ”kill chain”. När det tidigare har krävts ett samarbete för att upptäcka, identifiera, avståndsmäta, belysa, eldreglera och avgöra effekt av verkan, så kan en enskild skytt nu i mångt och mycket klara detta autonomt med stöd av moderna riktinstrument. Detta ska dessutom vara möjligt på stridsavstånd som, om terrängen medger, är avsevärt längre än tidigare. Förutom att detta givetvis ökar förmågan till traditionellt försvar av stridsställning och eldöverfall (”inside the box thinking”) så anser Cartman 128 att detta också öppnar möjligheter att små autonoma pansarvärnspatruller kan innästla med i princip alla tillgängliga transportsätt. Parallellt öppnas också möjligheter till en helt ny rörlighet inom ramen för plutonens och kompaniets strid.

Cartman 128 beskriver en pansarvärnspatrull på tre soldater som efterliknar prickskyttars kunskaper, materiel och metoder och med särskilt anpassad materiel så som snöskoter och terränghjuling samt ergonomiskt utformade bärsystem för vapen och ammunition. Teamet disponerar drönare med trådförbindelse som kan ge tidig förvarning och möjlighet till målval av exempelvis ledningsvagn eller annat högvärdigt mål. Drönaren skulle rentav utgöra sambandsrelä för att utöka räckvidden på patrullens radio. Patrullen har anpassad maskeringsmateriel för att kunna genomföra ett första eldöppnande från termiskt maskerad position utan föregående rörelse ur skyl och därefter snabbt kunna förflytta sig från platsen. Teamet skulle tilldelas uppdrag med specifika högvärdiga mål, men är som sagt lika mycket en resurs för ledningen då denna trio, likt prickskyttar idag, kan bli en enorm tillgång inom förbandets samlade strid. Cartman föreställer sig att pansarvärnspatrullen ger mest effekt om de får uppträda någorlunda autonomt. Därför bör deras normaltillstånd vara att fungera som en satellit till förbandet. De finns där ute i periferin och löser uppgifter som understödjer förbandets uppgift och syfte, men har stående order om att gripa gyllene tillfällen mot högvärdiga mål.

Här ser jag en tänkbar konflikt mellan de som i huvudsak ha ett ”inside the box thinking” och de som i huvudsak tänker ”outside the box”. Samma materiel som medger den stridsteknik som Cartman 128 beskriver kommer också öka förbandets effekt i traditionellt försvar av stridsställning eller eldöverfall med förbandets ”linjeenheter”. Det är väl inget problem? Det är bara att köpa in så det räcker till både ”linjeenheterna” för deras strid och för dessa mer autonoma satelliter? Ja, teoretiskt är det så. Men den teknik som beskrivs är inte helt billig. Beroende på prioriteringar kan det bli fråga om antingen eller, snarare än både och. Och det är då debatten egentligen kan börja. Om alla kan få allt så finns det ju ingen konflikt.

Fiendens (eller pansarförbandens) perspektiv
Var ställer jag mig i denna möjliga dragkamp om inte osannolikt begränsade resurser? För att svara på den frågan skulle jag vilja anlägga ett annat perspektiv: Fiendens. Jag är ju uppväxt i pansartrupperna , närmare bestämt i stridsvagnsflocken. Jag har under min tid på förband upplevt nesan och förnedringen av att bli utdömd av en pansarförstöringspatrull på en övning när både jag och laddaren var upptagna med att försöka få radion att fungera medan skytten observerade längs vägen, där pansarförstöringspatrullen så klart INTE framryckte. I den perfekta världen har vagnchefen observation i flanken med ytterkulsprutan beredd, och laddaren i en annan flank med k-pisten (på den tiden). Jag har också sett hur en pansarförströringspatrull försöker smyga sig på en strv 103 från sidan, men inte sett hur vagnschefens observationshuv med kulsprutan var riktad just mot dem. Pansarförstöringspatruller kan få framgång, och de kan sluta illa. Men oavsett vilket så kommer de kräva att besättningar på stridsfordon hela tiden är på vakt och inte slappnar av. Deras närvaro kan resultera i att pansarskytte regelmässigt grupperar avsuttet en bit in i skogen för att skydda stridsfordonen, och då blir pansarskyttesoldaterna sårbara för finkalibrigt eldöverfall eller indirekt eld.

Jag har också övat mycket mot pansarvärnsrobotförband, främst Robot 56, under 90-talet. Självklart har jag blivit utslagen med BT-systemen av dem också, men också kunnat bekämpa dem med kanon, kulspruta eller indirekt eld. Beroende på terräng så är både närpansarvärn och pansarvärnsrobot hot som måste kunna (och kan) hanteras, men man får givetvis räkna med förluster. För att minska dessa förluster från allt effektivare pansarvärnsvapen har skyddet ökats med allt mer avancerade lösningar som dock i regel mest medfört gott skydd frontalt. Givet praktiska viktramar är det inte praktiskt möjligt att åstadkomma ett alls lika gott skydd i sida eller bakifrån. Även äldre pansarvärnsvapen har därför möjlighet, i olika grad, att nå verkan i dessa ytor beroende på träffpunkt och aktuell skyddslösning. En skyddsutveckling som syftar till att åtgärda detta är de aktiva skyddssystemen som fungerar horisonten runt genom att med radar detektera inkommande stridsdelar och med en motverkansdel skjuta sönder dem. Ofta kommer stridsdelen att fortsätta mot målet och träffa det men med drastiskt nedsatt verkan. Det gör att för svagt skyddade fordon som inte kan hantera ens en nedsatt verkan är det inte en bra lösning. Dessa aktiva skyddssystem är ”da shit” i mångt och mycket i skyddsutvecklingen, men operativt är det bara Israel som har dem på bredden och har använt dem i strid. Det vill säga, använt dem framgångsrikt i strid. Ryssland var tidigt ute i detta spår med Drozd redan på 80-talet och runt millennieskiftet var ARENA-systemet årets julklapp. Många, inklusive jag själv, har utgåttt från att detta arbete skulle gett resultat i form av gott skydd mot såväl närpansarvärn som pansarvärnsrobotar, och det horisonten runt. 

Vad hände med motmedelssystemen?
Våren 2022 blev det ganska snabbt uppenbart att många ryska stridsvagnar inte hade ett gott skydd horisonten runt. De brister i skydd som alltid funnits i exempelvis sida fanns kvar. Hade ryssarna inte förbandssatt sina aktiva skyddssystem? Varför inte? Var det en i och för sig logisk konsekvens av kuppupplägget, där man förväntade sig kollaps av motståndet innan det ens börjat, vilket ju påverkade så mycket negativt när denna förhoppning grusades och man stod med fel förband i täten, utan underhåll, för lite skytte etc etc? Eller fungerade systemen helt enkelt inte? Om det var det senare så är det riktigt illa då mängdpansarvärnssystemen i den ukrainska armén är, eller var, gamla sovjetiska system som ryssarna borde ha god kännedom om. Om det var det föregående motivet så borde systemen ju monterats illa kvickt på tillförda förband när man insåg att detta inte var en ”anschlussoperation”, utan ett riktigt krig. Men ryska stridsvagnar har fortsatt slagits ut av hela paletten pansarvärnssystem. Takten i förlusterna har minskat, men om det beror på att skyddssystem tillförts eller enbart på att intensiteten i striderna minskat, eller en kombination, är svårt att uttala sig om från öppet tillgänglig information. I vilken grad som de ukrainska pansarvärnsförbanden har lidit egna förluster, vilket är kritisk information om man ska väga deras effektivitet, är också oklart. Medan Ukraina gärna delar bilder på utslagna ryska stridsvagnar är det, förståeligt av flera skäl, mer sällsynt med bilder på nedkämpade pansarvärnsgrupper. Medan det förefaller hyfsat klart att taktisk effekt kan uppnås av pansarvärnsförband mot syftet med deras strid, så är kostnad-effekt kalkylen ännu oklar. De förlustförhållanden som ukrainarna framhåller kan vara skönmålade till deras fördel. De har ju ingen anledning att göra annat.

Det som är solklart är att pansarvärnsvapen har god teknisk förmåga att uppnå verkan mot alla lättare skyddade stridsfordon i alla attityder, och i sida på stridsvagnar. Vissa av dem kan även nå verkan i front på stridsvagnar, även om det av motverkansskäl finns motiv att ändå undvika den situationen. Detta kanske inte egentligen är en överraskning, för så har det ju varit i snart 100 år, men det fick ändå fart på det återkommande påståendet att stridsvagnarnas tid är över. Så lät det när pansarvärnsgevären lanserades 1917, när pansarvärnskanonerna kom under mellankrigstiden, under inledningen av Yom Kippurkriget 1973 när israelerna försökte köra över pansarvärnsfronter med pansarvärnsrobotar i inledningen av kriget, och märkligt nog även efter andra Gulfkriget 1991 då attackhelikoptern utan hänsyn till fakta ansågs av vissa kunna ersätta stridsvagnen. Ibland görs liknelsen med de tunga bepansrade ryttarna under medeltiden där långbågen skulle gjort dem obsoleta under 100-årskriget. Men de helt pansarklädda tunga ryttarna, nu benämnda kyrassiärer och med hjullåspistolen som huvudvapen, var kvar på slagfältet under 30-åriga kriget 300 år senare. 

Just pansarvärnsvapnens effektivitet, inte minst i Ukraina, kommer accelerera utvecklingen av aktiva skyddssystem. Att avveckla stridsvagnen och pansarförband skulle innebära att all offensiv förmåga också avvecklades. För medan det behövs pansarvärnssystem för att ens hota stridsvagnar räcker det med ett fåtal kulsprutor och lite artilleri för att i princip helt omöjliggöra större offensiver med oskyddat infanteri utan att dessa drabbas av horribla förluster. Tror någon att ryssarna ens kommit i närheten av Kiev om de anfallit avsuttna? I synnerhet på ett par dygn? Nej, just det utfall som vi upplevt kommer innebära att inför nästa krig kommer effektiva aktiva skyddssystem rimligen vara förbandsatta. Att utgå från något annat vore ödesdigert. De kommer sannolikt dessutom kunna hantera helt andra infallsvinklar som gör system som Javelin och STRIX mindre effektiva.

Stridsvagnarna kommer fortsätta utvecklas
Men den stora hotbildförändringen för pansarvärnsförbanden finns i kombinationen av dessa aktiva skyddsystem, de digitala stridsledningssystemen och förstärkt verklighet. Detta kallas ibland samverkande stridsfordon, vilket är en fjantig term. Stridsfordon har samverkan sedan 1916. Då med färgade flaggor vilket medgav ganska begränsad samverkan. Att ange upptäckta mål för andra vagnar, att eldobservera eller stridsleda var ju ogörligt. Senare infördes radio (den metod de flesta är vana vid) varvid allt detta blev möjligt. I dag har vi digitala ledningssystem som avlastar stridsledningsnäten med potentiellt all ”Hej, här är jag! Var är du?”-signalering som annars lätt kan uppta huvuddelen av sändningstiden på nätet. Men om vi kan föreställa oss hur aktiva skyddssystem kopplas till stridsledningsystemet som kopplas till skyttars sikten med förstärkt verklighet så ser vi snart hur en inkommande stridsdel inte bara möts av en motstridsdel, utan hur platsen skottet kom från beräknas och presenteras inte bara på bildskärmar för vagnchefer, utan i skyttars sikten med en röd ikon, och även hur torn automatinriktas mot målet, som eventuellt också nedkämpas med automatik, eller med en föreslagen skjutsekvens som rekommenderas utefter identifierat måls egenskaper. Är målet inte nåbart för stridsfordonen så går ju informationen också till det indirekta eldsystemet, där motsvarande sekvens kan utlösas. Den inkommande stridsdelen bekämpas, men även det skjutande pansarvärnssystemet eller skytten.

Jag utgår givetvis från att moderna sensorer där automatiska rörelsedetektorer är centrala kommer understödja besättningarna och ingå i systemet genom att söka av terrängen runt fordonen. Detta minskar risken för att man kan smyga sig nära när både vagnchef och laddare dumt nog pillar med radion. 

Snabb, förödande kraftsamlad eld blir en sannolik konsekvens av att öppna eld, eller bara av att röra sig utan fysiskt skydd mellan sig och stridsvagnen.  Så – är det i förlängningen av detta det avsuttna skyttets slut vi ser?

Infanteriets framtid mot framtidens stridsvagnar
Så klart inte. I svåröverskådlig terräng med fysiskt skydd som svackor, åsar och hus kommer det fortfarande gå att smyga sig på stridsvagnar och minska antalet system som kan skjuta tillbaka. Efter eldöppnandet är det viktigt att snabbt försvinna. Genom att sprida ut pansarvärnssystemen över större yta kan förlusterna minskas när man upptäcks. Skenåtgärder kan köpa dyrbara sekunder när alla fiender samtidigt, om de har byggt systemet så illa, styrs till att titta på ett och samma håll, på ett annat avstånd än det man egentligen befinner sig på. Man kommer fortfarande att kunna minska stridsfordonsförbandens stora potentiella eldkraft genom att välja kanaliserande terräng där dessa uppträder på kolonn, när så är möjligt. Likheten med vad jag skriver och Cartman 128 inlägg anser jag vara mycket stor. Kommer detta fungera? Inte alltid. Ibland kommer det gå riktigt illa. Men jämför med det konceptuella alternativet…

Att uppträda statiskt i plutonsenheter som avger kraftig eld och stannar kvar i samma terräng, inte länge men för länge, kommer riskera att leda till mycket stora förluster mycket snabbt. Ibland måste viss terräng försvaras till det yttersta. Det är jag den förste att erkänna. Men den som gör det måste vara väl mycket väl skyddad mot i synnerhet yttäckande eld. Förfogar man inte över snabb skyddad rörlighet mellan växel och alternativa ställningar (som stridsfordon och stridsvagnar erbjuder) är spaden oumbärlig. Att gräva ner sig väl kommer inte bli omodernt. Det innebär tyvärr att man spikar fast förbandet i terrängen. När det väl är lokaliserat kan det nedhållas och kringgås. Går det inte att kringgå så måste det förintas. Det kan man vinna tid på som försvarare, men är rimligen inte ett förstahandsval för den som har ont om förband att förbruka. 

Cartman 128 beskrivna modell för pansarvärnsstrid är inte bara den som ger bäst verkan av pansarvärnstekniken. Det är också den som minskar verkan av den kommande utvecklingen av de sammankopplade förmågorna till skydd, ledning och samverkan som jag är övertygad kommer att komma i nästa generations stridsvagnar och också i många andra stridsfordon. Det bör vara vår föredragna modell. 

Modellen kräver välutbildad, motiverad och självgående trupp på låg nivå. Precis som all strid annan än envis försvarsstrid från bunkrar gynnas den av ett uppdragstaktiskt förhållningsätt. Det är ingen hemlighet att jag är en aning kritisk till den svenska uppdragstaktiska modellen, men det är främst på bataljonsnivån och högre som jag anser att det gått fel. På lägre nivå, intressant nog där inga egentliga staber finns och där chefer leder, fungerar det betydligt bättre. Uppdragstaktik förutsätter förståelse för sammanhang och för systemet man ingår i. Av det skälet anser jag att pansarvärnsförbanden bör utbildas som en del av de förband de ska ingå i. Det kommer innebära att ett pansarvärnsförband som ingår i en jägarpluton kommer uppträda enligt den utrerade bilden som Cartman 128 ritar oftare än ett pansarvärnsförband som ingår i ett skyttekompani. Detta kommer i sin tur vara närmare den bilden oftare än ett pansarvärnsförband i en pansarbataljon. Då är det inte nödvändigtvis så att jägarutbildning är det mest gynnsamma. Hög uttagning kan man ha även utanför jägarförband. Det vet alla som träffat exempelvis stridsfordonspersonal, E-gruppchefer, luftvärnsskyttar eller stabsassistenter.

Överstelöjtnant Ola Palmquist