Jag upplever att vår förståelse för eldkraft som fenomen och faktor i den avsuttna striden är begränsad och ofullständig. Det är som att vi förstår begreppet ljus, men inte skuggbilden som skapas. Denna artikel försöker sammanfatta och beskriva egna erfarenheter, studier av historiska stridserfarenheter och föreslå metoder och stridsteknik för att öka vår förmåga i området.

Nedhållande eld

”Ett skyttekompani anfaller en fientlig plutonsstridsställning. Troligtvis nedkämpas och såras ett antal fiendesoldater. Resten omgrupperar eller ger sig. Skyttekompaniet har avfyrat ett antal tusen patroner, varav ett 10-tal träffar sina mål. Det är inte så effektivt. ”Någonting annat” har hänt, men detta något ”annat” är inte så väl förstått. Därav genomförs det inte så väl. ”Något annat” är nedhållande eld. Vi måste både förstå och genomföra nedhållande eld mycket bättre.”

Fritt översatt från engelska ”The Real Role of Small Arms in Combat” av Dr Jim Storr (fd officer, British Army) Rusi Defence Systems juni 2009

Det föreligger alltid en risk att erfarenheter kan falla i glömska och en ej stridsvan armé kan lockas att dra felaktiga slutsatser av fredsövningar och träningshjälpmedel. Våra nuvarande reglementen varken beskriver eller förklarar eldunderstöd/nedhållande eld med direktriktade vapen. Vad nedhållande eld är beskrivs endast i elduppgiften nedhålla (Handbok Markstrid Grupp 2016 s21):

”Eld avges kontinuerligt mot eldområdet så att motståndaren tvingas avbryta pågående verksamhet och ta skydd eller omgruppera. Motståndaren som nedhålls ska inte kunna påverka vår verksamhet.”

Vem som har den huvudsakliga uppgiften beskrivs endast i en (1) handbok (Handbok Markstrid Grupp 2016, s17):
”Kulspruteskyttarna svarar för största delen av gruppens finkalibriga eldkraft. De ges främst uppgift att nedkämpa och nedhålla ytmål och punktmål […]”

Övriga reglementen ger svepande beskrivningar som denna:
”Om en pluton tvingas välja en oskyddad framryckningsväg till anfallsmålet, ska motståndaren kunna nedhållas eller avskärmas för att senare kunna nedkämpas”

Frågor som borde kunna besvaras av våra handböcker är till exempel:

• Vad definierar nedhållande eld?
• Vilka krav ställer vi på ett effektivt eldunderstöd? Hur uppnår vi det?
• Hur ska jag organisera understödet? Hur skall vi vikta understödet gentemot anfallande enheter?

Beprövade erfarenheter ur krigshistorien
Ett antal händelser i krigshistorien från Boerkriget till modern tid får illustrera och visa på vikten av ett effektivt eldunderstöd.

Under Boerkriget visade boernas milis att en rudimentärt tränad och försvarande styrka kunde göra alla anfall över öppen yta kostsamma för de brittiska anfallarna med repetergevär och hålspetskulor. Detta i kombination med kulsprutornas intåg i första världskriget gjorde att manöver utan eldunderstöd blev nästintill omöjligt.

För att bryta dödläget på västfronten började den tyske kaptenen Willy Rohr att systematiskt organisera plutonsstridsgrupper med kombinerade vapen samt utveckla ”Stoβtrupp”/infiltrationsteknik, dvs att undvika anfalla där fienden är stark och i stället anfalla där fienden är svag. En förutsättning för plutonstridsgruppernas framgång var både ett kraftfullt direkt och indirekt eldunderstöd.

1917 inledde Tyskland slaget vid Caporetto i norra Italien. Fienden bestod av stora försvarsberedda italienska förband i oländig terräng. En ung tysk löjtnant i bergsjägarkåren gjorde sig särskilt ryktbar vid detta tillfälle. Genom infiltration kunde han gå rakt igenom fiendelinjen och överraskade fienden kraftigt. Ju djupare han kom desto mer oförberedda var italienarna. Han tog fångar i tusental med små förluster bland sina egna. Han skulle få Pour le Mérite, Tysklands finaste utmärkelse, för detta. Hans namn var Erwin Rommel och han skulle använda denna teknik även vid nästa krig. Löjtnant Rommel, väl förtrogen med infiltrationstaktiken organiserade sina enheter i en understödsstyrka, en anfallsstyrka och en genombrottsstyrka (Infantry Attacks, Erwin Rommel, Kap V ”Attacking battle at Tolmein”)

Anfallsstyrkan var relativt liten i jämförelse med understödet och efterhand som Rommel och hans förband fick erfarenhet minskades det ytterligare. Se bild 1.

Rommel ledde ofta själv understödet i detalj och angav specifika fientliga positioner att nedhålla. Ofast behövde anfallande enheter inte anfalla mer än 100 meter utan eget understöd i form av direktriktad eld i kombination med indirekt eld.

Carslus Löfroos beskriver något liknande i ”Att kriga mot Ryssland – Del 7: Om infanteriets strid” angående kulspruteskyttens roll. Ovanstående får stå som exempel, men samma erfarenheter har glömts och återupptäckt i varje krig fram till dags dato.

Varför måste vi lära om beprövade och befästa erfarenheter?
Enkelt sammanfattat så är det nästan omöjligt att återskapa och simulera verkan av den nedhållande elden och den psykologiska påverkan som den kan åstadkomma. Vi kan helt enkelt inte återskapa rädsla för att skadas eller dö på våra fredstida övningar med de utbildningshjälpmedel vi har på ett fullgott sätt.

Erfarenhetsstudier har genomförts efter alla större konflikter, men tillfredsställande vetenskapliga försök att förklara fenomenen låter sig inte göras enkelt. De kända experiment som gjorts är av brittiska armén under andra världskriget och US Army Combat Development Experimentation Command (CDEC) på 1970-talet där man besköt frivilliga soldater under ordnade former och undersökte upplevelsen.

De båda studierna kom oberoende av varandra fram till tre huvudfaktorer;

• Avståndet i sida mellan projekten och målet som skall nedhållas.
• Eldhastigheten påverkar upplevelsen.
• Kalibern på projektilen påverkade då grövre kaliber avger högre ljud och tryck bogvågsknall)

Kaliberfrågan ger eko in i den pågående debatten om kalibrar (5,56 vs 7,62), skyttegruppens beväpning (KSP 90 vs KSP 58), och varför USMC prioriterar optik på sina karbiner i stället för kulsprutor på skyttegruppen, där britterna i stället väljer att återinföra sin version av KSP 58 (L7A2 GPMG) på gruppnivå. 

Den brittiska arméns slutsats var att två skott, var tredje sekund inom 2,5 – 3 meter (3 yards) nedhöll motståndaren medan den amerikanska slutsatsen var att ett skott, inom en meter, inom en sekund var det som skapade en nedhållande effekt.

Vad som inte kunde (eller kan) mätas är den psykologiska faktorn avseende ledarskap, stridsvärde, erfarenhet, utbildningsståndpunkt etcetera.

Ytterligare exempel ger general William E. Depuy som under 1970-talet var chef för US Army Training and Doctrine Command (TRADOC), som utvecklar amerikanska arméns stridsteknik, taktik och doktriner. Depuy genomförde studier inför ny markstridsutbildning 1973 baserat på studier och sina egna erfarenheter bland annat som kompani- och bataljonchef under andra världskriget, operationschef för specialförbanden och senare som chef för första infanteridivisionen (Big Red One) under Vietnamkriget.

Studierna genomfördes 1976 (se The Secret of Future Victories s 75- 76, Gen (Ret)Paul F d Gorman d FT Leawenworth, 1992). En tregrupps pluton på 23 man med kulsprutor och pansarvärnsvapen anföll på 200 meters avstånd en grupp på 8 soldater som försvarade sig i värn. 72 anfall genomfördes i dagsljus och mörker, varav 55 st värderades. Den anfallande plutonen fick själv välja tillvägagångssätt för anfallet. Fyra huvudsakliga metoder utkristalliserades.

Slutsatsen från studien var den som Depuy själv hade sett och genomfört under andra världskriget: Om understödets storlek i förhållande till anfallande styrka var 2:1 nåddes framgång i 9 av 10 anfall (För ett djupare resonemang se Changing an Army, A Oral history of Gen William E. Depuy, US Army Center of Military History, 1979 s84-87). Att organisera anfallet med endast en understödjande grupp (1:2) gav bara 25% framgång – samma slutsatser som Rommel hade dragit 60 år tidigare! Se bild 2.

Att öva nedhållande eld
Effekten av vapenverkan måste simuleras när vi genomför stridsövningar, allt annat är att betrakta som metodövningar. Det främsta övningshjälpmedlet är BT oavsett om övningen är dubbelsidig eller med en B-sida. Användandet av BT simulerar både vapenverkan samt närträffar, aktiva övningsledare kompletterar effekter och utfall med ”domarpistoler”.

Övningsbestämmelser vid stridsutbildning med skarp ammunition (SUSA/FUSA) som beskriver den fientliga elden och förväntad reaktion kan utvecklas. Nedanstående förslag på övningsbestämmelser syftar till att komplettera markeringsmedel och beskriva den fientliga eldens effekt. Detta för att få truppen att agera realistiskt och stridstekniskt rätt och nyttja realistiska stridsförfyttningssätt. Nedanstående kan också skapa situationer där sidogrupp blir utsatt för ”välriktad stark eld/nedhållande eld” vilket blir ett tropp/plutonsproblem där en eldenhet inte kan fortsätta anfallet. Plutonen måste nedkämpa eller nedhålla fienden och terrängen för att kunna fortsätta anfalla. På så sätt spelas effekten av nedhållande eld in från både övad trupp och målspelet och skapar ytterligare en dimension i striden.

Att duka bakom terrängföremål som man avser att nedhålla med ”osynliga mål” (tätt grupperade pappfigurer, pappersskivor etc) är ett sätt att se om understödet ger rätt effekt. Givetvis blir det svårt att ”spela” på resultatet under genomförandet, utan resultatet får vänta tills övningen avbryts.

En lite ”slarvigare” metod är att duka tätt med Fallmål 2010 och med hjälp av displayen på måldosan se träffresultat – om målet har nedkämpats och hur många gånger målet nedkämpats. Fördelen är att detta ger en händelsestyrd utveckling under momentet.

Färgmarkeringsammunitsn (FX) är ytterligare ett övningsverktyg, då det också är bland det närmsta vi kan komma effekten av att nedhålla utan att skjuta skarpt mot varandra. Man kan skapa specifika avgränsade moment kring elduppgift nedhålla.

Simulatorer som StriSim PC är också ett effektivt hjälpmedel för att både agera anfallare och försvarare för att förstå effekten av nedhållande eld och hur denna skall användas för att möjliggöra rörelse. Simuleringen medger mängdträning och att många vapensystem kan simuleras till minimal ansträngning.

Avslutning
I inledningen liknade jag vår relation till eldkraft med att vi förstår ljus, men inte skuggbilden. Med förståelse för begreppet nedhålla kommer också en förståelse för vapensystemens användande, kalibrar, ammunitionsförbrukning, skyttegruppens och -plutonens organisation. Med detta kommer också en insikt att Försvarsmakten inte övar detta tillräckligt väl, utan här krävs en rejäl bättring för att visualisera verkan utöver rena träffresultat. Ingen övningsmetod står för sig själv utan måste kombineras med de för- och nackdelar som finns med målet, att likt en verkansförevisning skapa en minnesbild hos den övade truppen som återkommer i fortsatt stridsutbildning.

Viss förändring till det bättre går ändå att skönja, till exempel utvecklar senaste kulsprutereglementet elduppgifen ”nedhåll” med relevant eldgivningssätt och goda tankar finns i remissutgåvan för nya Handbok FUSA, dock återstår att se om Rysslands olagliga invasionskrig i Ukraina kommer att bidra med nya insikter eller om en tysk löjtnant upptäckte allt som fanns att upptäcka om eldunderstöd redan år 1917 i det italienska alperna.

Fanjunkare Jesper Löfdahl
Kompanifanjunkare, Södra Skånska regementet, P 7

---

Referenser och litteratur för fördjupning

Dr Jim Storr, Real Role of Small Arms, Rusi Defence Systems, Juni 2009

Erwin Rommel, InfantryAttacks, PenSwordBooksLtd, 2012

Newell and Skinner, Army Operational Research Group Memoranda 23, 1944

Dermot Rooney, Final Report TIN 3- 04 Tactical psychology in platoon combat experimentation scoping study, s8,BAESYSTEMS, 2014

Gen (Ret) Paul F Gorman, The Secret of Future Victories, FT Leawenworth, 1992

Col Romie L Brownlee & Brig Gen William J Mullen III, Changing an Army, An Oral history of Gen William E d Depuy, US Army Center of Military History, 1979

US Army Research Institute, Prediction of Weapons Effectiveness in Suppressive Fire ARI, 1977

US Army Combat Developments Experimentation Command (CDEC), The Fort Sill Fire Suppression Report CDEC, 1979

Lieutenant Colonel David Kilcullen, ‘Combined arms and the close battle in complex terrain’, Australian Army Journal, Vol 1, No. 2, 2003

Lieutenant Colonel David Kilcullen, ‘Rethinking the basis of infantry close combat’, Australian Army Journal, Vol 1, No 1, 2003

Major James Davis, ‘Close Combat – Army´s fundamental skill, Australian Army Journal, Vol 7, No 1, 2010

Major Brendan B McBreen, Suppression is the critical infantry task, Marine Corps Gazette Oct 2001

Major Brendan B McBreen, Infantry Assault, httpn//www d2ndbn5thmar dcom/ 2001

Major Brendan B McBreen, Infantry Attack, httpn//www d2ndbn5thmar dcom/ 2001

Military Intelligence Service US War Department, SPECIAL SERIES- No 9 The German Squad in Combat, 1943

Handbok Förbandsutbildning skarp ammunition (H FUSA, Försvarsmakten, 2006)

Handbok Markstrid Taktiska-fältmässiga grunder (MSH TaFäG), Försvarsmakten 2016 

Infanterireglemente Skyttegrupp (InfR Skgrp), Försvarsmakten, 1991

Soldaten i Fält (SoldF), Försvarmakten, 2001

Armé reglemente Taktik (AR Taktik), Försvarsmakten, 2013

Markstridshandbok grupp (MSH Grp), Försvarsmakten, 2016

Markstridshandbok pluton (MSH Plut), Försvarsmakten, 2016 

Reglemente Skjutning Kulspruta (SkjutR KSP), Försvarsmakten, 2022