Förord: Detta är den sjunde delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde år 2014, 2015 och 2017. Nedanstående artiklar har publicerats sedan tidigare:
Del 1: Spaning.
Del 2: Sabotage.
Del 3: Slaget vid Shyrokyne.
Del 4: Att bli beskjuten med artilleri
Del 5: Ryssen som anfallare
Del 6: Motanfall i Shyrokyne
Denna artikel består av lärdomar som dragits av skribenten under slaget om Shyrokyne. Slaget avhandlas i Del 3, 4, 5 och 6. Det är alltså lämpligt att läsa dessa artiklar först, men lärdomarna är också allmängiltiga. För den som önskar en kortfattad beskrivning av striderna i Shyrokyne rekommenderas denna Wikipedia-artikel.

/Redaktören

---

Del 7: Om infanteriets strid
Denna artikel är den som varit svårast att skriva av alla. Inte på grund av några känslosvall eller annat mjäk vill jag förtydliga. Ämnet i sig är svårt att göra rättvist i ord, än mer så att få ordning på. Infanteriets strid är mer än det mesta annat. Den är oerhört skrämmande men också obeskrivligt vacker. Den är flyktig men också svårförglömlig. Framförallt är den oerhört äkta, kanske det mest äkta som existerar i hela världen som vi känner och mäktar förstå den. Det finns så otroligt mycket att säga om striden och dess natur, men dess komplexitet och själ är ett kärvt porträtt att måla. Att ens veta vart man ska börja är ännu svårare, närmast omöjligt. Jag kommer därför i all enkelhet att punkta upp diverse lärdomar och erfarenheter kring ämnet här. Somliga knutna direkt till motanfallet i Shyrokyne, somliga från andra situationer och en del rent allmänna iakttagelser.

Angående vådabekämpning
Striden är ofta extremt förvirrande, åtminstone då avstånden börjar bli korta. Det är svårt att ha koll på allting och i Ukraina var ”blue on blue” väldigt vanligt för en rad olika orsaker. Det bästa sättet att undvika att skjuta sina polare av misstag är förstås att både du och dina kamrater är välutbildade och vet (nåja, typ) vad ni håller på med. Genom det undviker man nybörjarmisstag som att springa runt ett hus på varsin sida för att sedan meja ner varann då man möts runt husknuten, men det är inte alltid det allena räcker. En annan viktig ingrediens är att upprätthålla kommunikation och en lägesbild där du vet var alla är och vad som pågår, men man får utgå ifrån att det kommer skita sig helt förr eller senare. Oavsett vilket färgmönster uniformer har är det ofta så att dom börjar se mer eller mindre likadana ut på avstånd, och ännu mer under dåliga siktförhållanden såsom dimma och skugga, för att inte tala om mörker. Trots att vi i Ukraina i princip alltid bar väl synliga armband i starka färger (gult, rött etc) om vi agerade i större enheter än bara gruppen, och fordon ofta bar nationsflagga väl synligt, hände det ofta att man stötte på trupp av oklar bakgrund. Här är lugnet behövligt hos soldater och chefer för att undvika att skapa dålig stämning helt i onödan. Att någon börjar skjuta på sina egna leder ofta till att en annan gör det, och en tredje, och en fjärde, sedan kallar någon in stridsvagnar och det börjar ledas in granatkastareld och fan vet allt. Det kan bli rörigt extremt fort helt i onödan om folk inte agerar med lugn.

Med det sagt skadar det definitivt inte att ha skyttar med kikarsikten eller motsvarande på gruppen. Vanliga kikare är förstås också dugliga, men det är absolut snabbare att låta någon på gruppen bara höja vapnet och se efter direkt. På det sättet kan man ofta snabbt skilja vän från fiende och agera därefter, utan att behöva sitta och fundera eller gissa. Det behöver inte vara några extraordinära kikarsikten. Omkring 3x förstoring räcker bra för majoriteten av situationer där det mänskliga ögat inte helt räcker till.

Om någon skadas
Ett enkelt första förband i höger benficka är som regel är tämligen otillräckligt. Utöver att tourniquet är bra – alla bör förstås även lära sig att göra improviserade sådana, det är inte så svårt – tänker jag inte gå in desto mer på just sjukvården som sådan. Det finns många som kan det betydligt bättre än mig. Något som dock är värt att nämna är ”kroken”, som vad jag förstår det är en helt Ukrainsk uppfinning. Lika enkel som genialisk bestod den av i princip en slaktkrok fäst i en lång, ordentlig lina. Denna användes för att släpa in sårade i skydd som fallit i obekväma positioner. Var den sårade vid medvetande kunde kroken på linan kastas ut till denne. Då den sårade sedan satt fast sig med slaktkroken (i utrustningen då förstås, inte kroppen) kunde han med repet dras in i skydd av andra soldater utan att dessa behövde exponera sig för fienden. Var den sårade av olika orsaker själv oförmögen att kroka fast sig kunde en annan soldat med is i magen löpa fram till honom, kroka fast och sedan själv kasta sig tillbaka i skydd innan den sårade halades in. Olustigt, helt klart, men det behöver knappast förtydligas tillvägagångssättet var betydligt mindre olustigt än att skicka ut två soldater för att själva släpa eller bära tillbaka den sårade. Jag brukar allmänt vara mycket negativ till att infanterister som redan bär för mycket skit ska packa på sig ännu någon ny wonder-gadget, men den här kroken var faktiskt riktigt bra för den lilla vikt och plats den tog upp.

I övrigt behöver det betonas att antalet stupade och sårade under striderna väldigt snabbt kunde bli mycket högt. Under två dagar hade det ukrainska försvaret i Shyrokyne på bara omkring ett kompanis storlek omkring 10 döda och 60 sårade. Det är inte alltid möjligt att evakuera sårade, i synnerhet inte med helikopter. Sjukvården på plats i en sådan zon måste vara beredd på att kunna hantera sådana siffror eller vara bekväm i och acceptera att den inte kan det.

Att inte kunna se fienden
Då vår grupp korsat dalen i Shyrokyne hamnade vi under eld från ryssen i ryggen. På grund av nedsatt hörsel var det (iallafall för min egen del) omöjligt att höra varifrån fienden sköt. Det enda vi hade att gå på var kulsnärtarna, vilka ger ett distinkt ljud beroende på vilken riktning kulan kommer ifrån. Med hjälp att denna kunskap (vilken, om den inte övats in redan, bör gå att förstå rent instinktivt utan större problem) kunde vi ändå avgöra fienderiktningen, och sedan utifrån terrängen avgöra ungefär vart ryssen borde finnas. Även om avståndet var kort förblev han dock osynlig för oss, någonting som ej var unikt för den här situationen. I min erfarenhet av krig skulle jag säga att antalet gånger jag blivit beskjuten är närmast många gånger fler än antalet gånger jag faktiskt sett ryssen som skjutit på mig.

Det generellt sämsta man kan göra i en sådan situation är att, osäker hur man ska svara, inte svara alls. Det man måste göra är att med dom hjälpmedel man har till hands. I fallet Shyrokyne kulsnärtarna och gissningar utifrån terrängen, avgöra var fienden bör vara och sedan ge så häftig eld som möjligt i den riktningen. Soldaten måste snabbt kunna skifta mellan dels det lugn som behövs för att inte som i förgående punkt skjuta sina vänner i misstag, till extrem aggressivitet för att ge häftig eld mot vad som kan tyckas vara ingenting. För fiendens del spelar det ingen roll att du inte ser honom. Folk, speciellt sämre utbildade sådana (vilket ofta är fallet med ryssen) tenderar att lätt tro att varje kula som snärtar förbi är riktad mot honom specifikt, varför han lätt blir nervös och tar skydd. Tar fienden skydd skjuter han inte på dig, det är grundläggande logik. Vi klarade oss undan ryssens bakhåll i Shyrokyne trots att vi helt saknade skydd och inte kunde se fienden enkom på att vi:
1) Kunde läsa av situationen.
2) Kunde uppvisa en högre aggressivitet (dvs skjuta mycket mer) än fienden.

Jag lägger till här som en detalj att vi hade råd att skjuta så in i helvete eftersom vi bar med oss mycket ammunition. Jag personligen bar ett vapen i kaliber 5,45×39, och eftersträvade att aldrig gå ut med mindre än 300 patroner, helst ännu mer. Jag lämnar bara det som en kort kommentar angående den idiotiska diskussionen att byta ut AK5 som standardvapen mot en AK6 i 7,62×51, samt Hemvärnet och deras mycket dåliga situation med AK4B och fyra magasin á 20 patroner – 80 skott kommer man inte långt med.

Om vikten av vila och återhämtning
Vid skedet för vårt motanfall i Shyrokyne hade våran grupp varit igång länge. Innan offensiven ens börjat hade vi bedrivit intensiv spaning mot fienden, och därefter inte bara gått i spetsen under dagarna utan också fortsatt spana på nätterna. Natten innan motanfallet hade vi bara fått någon timmes vila och vi hade knappast haft något ordentligt att äta på flera dagar. Utöver detta slet den svåra kylan också ytterligare på kroppen (jag, en norrlänning, har aldrig tidigare fryst som jag gjorde dom dagarna). Under framryckningen genom byn strejkade kroppen på märkliga sätt där bland annat benmuskler krampade och synen blev suddig. Många av oss var onödigt oförsiktiga och negligerade annars elementära saker som att ens försöka ta skydd under beskjutning. Senare under dagen övergick vi även till att agera ännu mer aggressivt mot fienden på ännu mer direkt dumdristiga sätt. Vi befann oss någonstans på bristningsgränsen där vi knappast klarat länge till utan vila och återhämtning. Som tur var fick vi vila kort därefter då Azov avlöstes i området av Donbass-bataljonen. Det här är, i min mening, ett exempel på det mest akuta problemet inom den nuvarande svenska Försvarsmakten – bristen på reserver. En grupp eller annan militär enhet kan vara hur kärv och välutbildad som helst, men alla människor behöver vila och återhämtning efter en tid. Då måste det finnas en reserv som kan fylla hålet som uppstår.

Strid i bebyggelse
Strid i bebyggelse är i allmänhet väldigt annorlunda mot hur den övas. Detta på grund av hur terrängen ser ut och ter sig. Dom byggnader som används för övningsändamål är betydligt mer sterila och spartanskt möblerade än i verkligheten. Övningsbyggnader är inte sällan mer luftiga och öppna för ventilation och framförallt är dom aldrig (iallafall i min erfarenhet) sönderskjutna. När ryssens artilleri går igång (vilket den som bekant gör hela tiden och överallt) finns det snart inga hela byggnader kvar. Det är inrasade tak och golv, betongbråte och sönderrivet armeringshjärn överallt. Att bara röra sig i sönderskjutna byggnader i sig utan att slå sig fördärvad är ofta en konst, även utan att samtidigt vara beskjuten. Snabba, lätta spetskulor rikoschetterar vilt inomhus mot hårda ytor och blir en fara för alla inblandade. Den ryska kulan 5,45×39 är värst av alla, jag vet dock inte hur Natos 5,56×45 beter sig i jämförelse. 7,62×39 och x54R (förmodligen då även x51) är mindre hetsiga men inte för den sakens skull helt lugna. Rök, damm och brand gör snabbt byggnader omöjliga att vistas i.

En del övar att kasta (lösa) spränggranater i varje rum, men det är inget som kan göras lika smärtfritt i verkligheten. Det kommer hostas mycket svart slem efter bara enstaka rum som rensas på detta sätt innan soldaterna klarar av att gå in ett nytt. Kortfattat: Det manskap som krävs för att rensa en byggnad, den tid det tar och de problem som uppstår gör att det är betydligt mer komplext än vad man (åtminstone enligt min erfarenhet) har antagit och teoretiserat kring bland utbildare och moderna militära taktiker.

Om personligt skydd och annan utrustning
Det verkar i allt väsentligt som att det totala militära utrustnings- och prylhets som uppstod och peakade någon gång runt 2010 äntligen börjat svalna något, men jag upplever ändock att det lever kvar i vissa fall. Det ska vara nya häftiga stridsvästar och det verkar anses otänkbart att föra striden och nedkämpa sina fiender utan den snävaste och nyaste designermagasinfickan på den tuffaste militära Gucci-västen. Jag gick förstås själv i dessa tankebanor då det var trendigt, men jag har sedan dess gjort mig några enkla erfarenheter kring det hela.

1. Det personliga skyddet för infanteristen bör justeras efter situation men överlag ligga på att skydda mot artilleriet och splitter. 80%+ av våra förluster kom från detta och mellan 95 och 98% av alla soldater som bara tunga skottsäkra plattor släpade på dessa utan att ha något nöje av det, annat än den sinnesro och lugn det ger (vilket förstås har ett värde i sig). Det är dock, i en strid som förs snabbt och intensivt, ofta bättre att bära lätt och röra sig snabbt än vara väl skyddad och röra sig långsamt. Hur dessa två ska vägas emot varandra är förstås individuellt efter situation, men regeln bör vara att om det kan göras lättare utan att bli direkt osäkert är det förmodligen rätt att göra så.

2. Den utrustning man övar med och känner av vana, är ofta bättre än den nya man är ovan i. Jag klagade också över Stridsväst 2000-systemet ungefär som alla andra som använt det sedan ca 2007, då amerikanska soldater i Afghanistan började ha coolare västar på sig. Då jag kom till Ukraina 2014 märkte jag mig dock snabbt sakna den. Detta var förstås delvis för att den utrustning jag lyckades få tag på där inte heller var särskilt bra. Den var hemsk helt ärligt, men framförallt handlade det om att jag använt Stridsväst 2000 i sex år vid det laget – allt med den låg i muskelminnet och det var svårt att lära om. Det jag vill ha sagt är att soldater kan känna förtroende även för utrustning som kunde varit bättre – huvudsaken är att dom har vana att använda den.

3. Optik för skyttarna är nog något jag tror alla lärt sig uppskatta för en rad olika orsaker. Kikarsikten (alternativt förstoringssatser) likt jag nämnt ovan är ett mycket gott verktyg, precis som det nu standardiserade rödpunktssiktet. Det har många fördelar över gamla järnsikten. Med det sagt måste soldaten även vara tränad på det senare. När artilleri och splitter löper amok är det inte ovanligt att saker som rödpunkt och annan optik förstörs, även om det annars är mycket robusta verktyg. Mitt eget kikarsikte gjordes också obrukbart av elden från fiendestridsvagnen vi råkade på under vårt motanfall i Shyrokyne. Soldater bör därför alltid vara övade att använda vapnets järnsikten eller, likt är fallet med Hemvärnets och deras AK4B som saknar järnsikte, kunna skjuta instinktivt genom att använda piplinjen (detta är med övning och fallenhet för det absolut inga problem upp till 50+ meter).

4. ”Regeln bör vara att om det kan göras lättare utan att bli osäkert är det förmodligen rätt att göra så”, som jag skrev här ovan. Den vikt den moderna infanteristen bär är en plåga, och inte sällan en självförvållad sådan. Jag skulle vilja utmana varje yrkesknekt och officer i det svenska försvaret att prova att under en lämplig övning kränga av sig allt skit som han bär med sig på den första dagen och bara medföra det absolut mest nödvändiga: Vapen, ammunition samt möjligen en väska med snus/cigaretter och mer ammunition. Prova att fungera och strida med bara detta. Skippa stridsvästen och se om de där viktiga snabba magasinbytena med guccifickorna var så livsavgörande. Pröva att klara er utan radio, mörkerkikare och andra moderna hjälpmedel. Märker ni sedan en dag ett att radio verkligen hade behövts, då tar ni med den nästa dag. Och sedan fortsätter ni så. Jag kan lova att ni kommer märka vilket av allt det ni annars bär med er till vardags som bara är död vikt och vad som är verkligt behövligt. Framförallt kommer ni uppleva den befriande känslan av att kunna röra sig lätt och snabbt, och se vilket enormt tillfredsställande övertag det kan ge jämfört med att vara en tung klump som bara svettas och flåsar.

Kulspruteskyttens roll
Där gruppen inom infanteriet har en kulspruteskytt (vilken den som regel bör ha) bör denna vara vald med omsorg. Är det någon av soldaterna i gruppen utöver gruppchef och ställföreträdande gruppchef som också bör vara chefsutbildad eller åtminstone förstå gruppens strid, så är det denna skytt. Detta så att han själv vet var, när och hur han behövs, snabbt även utan direkt order. Då mannen som bär kulsprutan ensam står för 50% av gruppens totala eldkraft behöver han inte bara vara fysiskt stark och uthållig på grund av vapnet och ammunitionens vikt – han måste också besitta en naturlig aggressivitet för att snabbt kunna rikta och släppa lös vapnet över fienden. Även om hela den övriga gruppen ger eld med sina handeldvapen är det först när kulsprutan kommer in i leken som fienden på allvar kan tryckas ner, och det är ofta avgörande att detta sker så snabbt som möjligt. Vem som helst kan skjuta en kulspruta från benstöd eller lavett, men den riktige skytten måste vara rutinerad att göra detta även från höften – både snabbt och med precision över korta avstånd upp till iallafall 150 meter. Detta är enkelt med övning och spårljus. Att kunna operera kulsprutan från höften är också en direkt nödvändighet i många former av terräng där liggande skjutställning blir omöjligt. Att skjuta fritt från axeln är som regel opraktiskt på grund av vapnets vikt (framförallt den mycket framtunga Kulspruta 58, Kulspruta 90 eller motsvarande lätta vapen kan vara undantaget) kombinerat med det tryck och den rök vapnet skapar, vilket gör det svårt för skytten att uppfatta målen. Skjutning från höften å andra sidan flyttar vapnet från ansiktet och gör det mycket enklare för skytten att själv observera spårljus och verkan själv.

I Shyrokyne var det inte vi, även om vi gav all eld vi kunde med våra karbiner och kulsprutegevär, som lyckades trycka ner fienden i byggnaderna bakom oss. Det var först då den ukrainske PKM-skytten ”Kelt” lugnt och långsamt satte sig ner bredvid oss, skrattade ett ögonblick åt våra infantila försök med våra små vapen, och sedan skrattande började meja med sin kulspruta i fienderiktningen som fienden tog skydd.

Stridsvagnar
De vanliga skyttesoldaterna på gruppen bör i praktiken ses som utfyllnad och packåsnor för att kulspruteskytten inte ska behöva bära all ammunition själv. Men ett stridspar bör åtminstone vara behjälpligt utbildade och utrustade för att strida mot fientligt pansar. De bör göra så i par och som regel, om risk för fientligt pansar föreligger, bära minst två pansarskott vardera. Stridsparet bör vara samövade i att, om möjligt, avlossa dessa i tandem. Har man tunga, mycket effektiva vapen som NLAW är det förstås bra, men man ska inte underskatta även nyttan av mycket lätta pansarskott som RPG-18 eller 66 KES (LAW). Chanslösa i fronten mot ryska stridsvagnar, helt klart, men det är mycket osannolikt att ryssarna i sin vagn vet om att det är ”dörrknackare” som skjuts på dem. För vår del i Shyrokyne gick allt så snabbt att det spårade ur omgående ändå, men principen är att även svaga pansarskott/motsvarande kan användas för att skrämma bort fientliga stridsvagnar och pansarfordon.

Så. Det var några punkter om infanteriets strid. Jag tror jag det kommer flera artiklar i framtiden, för ämnet är som jag inledde med att säga mycket brett.

Carolus Löfroos
Före detta krigsfrivillig i Ukraina