Förord: Detta är den femte delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde 2014-2015 och 2017. Nedanstående artiklar har publicerats sedan tidigare:
Del 1: Spaning.
Del 2: Sabotage.
Del 3: Slaget vid Shyrokyne.
Del 4: Att bli beskjuten med artilleri
För att förstå kontexten kring denna artikel är det lämpligt att först läsa Del 3 och Del 4. Detta är alltså den tredje artikeln som utspelas i Shyrokyne. För den som önskar en kortfattad beskrivning av striderna i Shyrokyne rekommenderas denna Wikipedia-artikel.

Del 5: Slaget om Shyrokyne – Ryssen som anfallare
Vi var förlagda strax bakom den södra/högra flanken i Shyrokyne. Så snart artilleriet upphört och vi kravlat upp ur våra hålor sändes det över radion att ryssarna var aktiva utanför byn, och de verkade vara precis framför vår del av frontlinjen. Vår grupp skyndade över ett litet öppet fält mot den yttre linjen och kunde snart höra hur kulor snärtade i luften ovanför oss. Det var intensiv finkalibrig eld, men som tur var träffade de flesta kulorna byggnaderna på gatan framför oss. Vi kunde alltså obehindrat röra oss framåt. Väl framme i stridsställningen beordrades vi motvilligt att utgöra reserv medan ukrainarna som redan var posterade vid linjen besvarade elden. Ett fientligt pansarfordon, någon form av BTR, rullade fram och tillbaka framför linjerna och ukrainarna försökte bekämpa den gång på gång med RPG-7 och pansarskott, men avståndet var för långt. Fiendens beteende verkade märkligt, men innan vi varken fått flytta dom sista 10-talet meter fram till striden eller lyckats få någon riktig pejl på situationen förändrades den totalt. Vi var knappast där i mer än 10-15 minuter innan radion började skrika frenetiskt om hur fienden brutit igenom linjen i norra utkanten av Shyrokyne. Han var redan inne i byn och alla skulle så snabbt som möjligt var, helst i full panik, dra sig tillbaka hela vägen till Mayak väster om bebyggelsen. Vi var så nära striden som kunde komma utan att vara deltagare och förargades över att plötsligt bli tillsagda att vända om och retirera, vår stridsnarkoman till gruppchef mest av så av alla. Han slet tag i en ukrainsk chef på plats och ifrågasatte allt från taktik till dennes testikelstorlek, men då ukrainaren förklarade att ryssarna som brutit igenom linjen 800 meter norr om oss, gjort så med flera stridsvagnar och att dessa var påväg mot vår position, klarnade lägesbilden. Även vi började, om än fortfarande motvilligt, dra oss tillbaka mot Mayak och den andra försvarslinjen.

Ryssens frontalanfall mot Shyrokyne kom inte direkt efter att artilleriet slutat gå, men det tog inte heller väldigt lång tid innan man inledde stormingen. Den finkalibriga eld och BTR’en som rullade som avledningsmanöver fungerade för att förvirra det ukrainska försvaret tillräckligt länge. Detta måste tillskrivas den för tiden mycket dåliga organisationen inom Azov. Azov var bättre organiserat än många andra ukrainska förband men alltjämt dåligt enligt västerländska mått. Azov bestod av frivilliga med. Dessa hade ofta krigserfarenhet, men som regel ingen eller mycket bristfällig militär utbildning. Den grund man byggde ifrån var i det här tidiga skedet av kriget som regel ofta fortfarande usla gamla sovjetiska reglementen. Antalet chefer på låg nivå var litet och det var egentligen först på plutonsnivå som riktiga (nåja…) ledarskapsstrukturer började skönjas – precis som ofta fortfarande är fallet hos ryssarna. Denna mycket bristfälliga och dåliga struktur gjorde det svårt att organisera försvaret. 

Man gick också på vad som borde varit en uppenbar fint med pansarfordonet, vilket dessutom bekräftade var ryssen förmodligen redan visste – att pansarvärnsförmågan i den här delen av det ukrainska försvaret var låg. Den bristfälliga ledningsstrukturen var helt klart också den främsta orsaken till att reträtten efter ryssarnas genombrott blev så kaosartad som den blev. De motdrag som ukrainarna lyckades utföra i försök att sakta ner ryssen, var drivna av obeskrivligt mod. Men de var slumpmässiga och saknade koordination mellan enheter. Den bristfälliga ledarskapsstrukturen gjorde det omöjligt för ukrainarna att själva stoppa ryssen när han väl brutit igenom. Det som stoppade ryssen var att han själv led av samma usla ledningsstruktur som ukrainarna, att deras anfall gick för snabbt samt ren slump och tur/otur – beroende på vem du frågar.

Att ryssen överhuvudtaget gjorde något så våghalsigt som att bara storma rakt in på kolonn berodde förmodligen på att dom underrättelser man hade inifrån byn sade att vägen inte var minerad. Hade den varit det hade ryssarna kanske försökt något annat. Med det sagt är anfallet dock karaktäristiskt för ryssen (och slaviska förband rent allmänt) som anfallare. Han är våghalsig och sällan en fegis. För ryssen kommer den sortens mod som gränsar till vad vi skulle kalla ren galenskap naturligt. I ett läge där en västerlänning sannolikt skulle stanna upp för att kontemplera sina livsval och sin nuvarande situation är det troligt att ryssen bara fortsätter framåt, helt obrydd för sin egen säkerhet och öde. Ryssen är en extremt brutal anfallare. Hans största styrka här är hans likgiltighet inför det egna ödet, hans naturliga fallenhet för extremt våld och det momentum dessa två tillsammans skapar. 

Med det i åtanke är dock det ryska anfallet i sin natur mycket skört. Det kan liknas vid ett mycket vasst knivblad gjort i det hårdaste av stål – och ju hårdare metallen är desto skörare är det. Det har svårt att böjas och när metallen sedan spricker är det mycket svårt att sätta ihop bladet igen. När ryssens knivblad rullade in i Shyrokyne var det så vasst att det gick in i såret innan ukrainarna ens hann retirera. Medan stridsvagnarna en efter en svängde in på de mindre gatorna för att täcka framåt gjorde infanteriet avsittning från sina stridsfordon och började rensa förbestämda byggnader, och den ryska anfallsplanen innehöll helt säkert flera moment som skulle komma senare. 

När soldaterna ur Azov som inte hunnit undan tvingades löpa gatlopp mellan de ryska anfallarna och den andra ukrainska försvarslinjen uppstod en situation där ryssens initiala plan helt förändrades. En helt ny och oväntad situation uppstod där anfallaren snabbt hade behövt improvisera och anpassa sig. Ett knivblad av mjukt stål hade här kunnat böja sig, men då ryssens klinga var alldeles för hård brast den istället i tusen bitar. Minst två av de retirerande ukrainarna på den vänstra/norra flanken hamnade i dueller med ensamma ryssar under reträtten mot andra försvarslinjen. Inga av ryssarnas kamrater, vare sig på plutons- eller gruppnivå fanns i närheten och i båda fallen var det de ryska soldaterna som sköts ner i duellerna. När det hårda bladet brast tog det genast stopp och detta hindrade inte bara ryssen från att fortsätta in i byn och köra över alla retirerande ukrainare. Det tog dessutom timmar för ryssarna att lappa ihop det brustna bladet och vid det laget var överraskningsmomentet borta. Azov hann både omgruppera och få förstärkningar till den andra försvarslinjen. När ryssarna väl kom igång igen möttes dom av ett förberett försvar dom nu var oförmögna att bryta igenom.

Detta är ryssens största svaghet – Han är oförmögen att snabbt anpassa sig till ett föränderligt slagfält och nya situationer. Hans ledarstruktur och allmänna militära kultur gör honom beroende av höga chefer som tvingas detaljstyra alldeles för mycket vilket gör honom långsam. Detta är tid som en kunnig militär ledare kan utnyttja till att återigen omforma förutsättningarna för ryssen. Korrekt och framgångsrikt utnyttjat kan det inte bara slå det skarpaste ryska anfallet helt i spillror – om det sedan ständigt upprepas kan ryssen hållas i schack och helt fråntas initiativet. 

Det måste understrykas att minering, oavsett hur tråkigt och oglamouröst det än må vara, är ett utmärkt och extremt viktigt verktyg i striden. Detta gäller inte bara i försvar utan även under anfall – Bara för att du anfaller betyder inte att du plötsligt kan bli försvararen. Det är möjligt att hela ryssens anfall mot Shyrokyne hade kunnat stoppas i sin linda om vägen bara varit förberedd med blockerande stridsvagnsminor. Det är fortfarande mindre jobbigt att minera och de-minera en väg hundra gånger än att handskas med en rysk stridsvagnspluton som rullat in i dina ställningar över en väg som varit fri från minor. Så, med det ur sagt; Det finns utöver minorna kortfattat och som regel fyra steg i att framgångsrikt försvara sig mot ett ryskt anfall:

1. Håll stånd för den första smällen – Se till att försvaret inte bryter ihop oavsett hur våldsamt ryssens momentum är. Faller första linjen måste det finnas en andra linje bakom, annars kommer ryssarna aldrig att sluta rulla och försvararens förluster kommer bli enorma.
2. Tvinga ryssen att böja sitt hårda knivblad. Om du kan gissa ungefär vad hans anfallsmål är och vilken väg han tänkt ta för att nå det: Se till att förändra läget och situationen på vägen dit. Tvinga honom att improvisera och utveckla sin plan medan striden pågår. Detta kommer sakta hans framfart och försvaga hans momentum. 
3. Upprepa punkt 2 tills det hårda bladet böjs så mycket att det brister. I Shyrokyne skedde detta snabbt och av en slump, men principen är densamma och det är också möjligt att genom medveten taktik återskapa förutsättningarna.

Om dessa tre punkter går når framgång, är det sannolikt att ryssen kommer övergå till sin standardiserade Plan B. Detta är att förinta försvararen med artilleri. Denna användning av artilleriet kom i två vågor i Shyrokyne, med en kortare paus emellan dem (gissningsvis blev rören så heta att dom behövde kylas). Till skillnad från artilleriet under morgonen vilken var mycket träffsäker (tack vare lång och noggrann planering samt spioner/eldledare nära dom ukrainska ställningarna) och riktad mot särskilda mål som byggnader och fordon, kunde den indirekta elden i ryssens Plan B kanske snarare beskrivas som ”allt som finns och överallt”. Tunga granatkastare verkade utgöra den största volymen av eld, men av att döma på ljudet från projektiler och nedslag användes också haubitsar, både medeltunga 122 mm och tunga 152 mm. Raketartilleriet förstärkte beskjutningen stundvis och var som regel den inledande elden i form av både 122 mm Grad och 220 mm Uragan. Det bör betonas att denna mycket stora mängd tungt artilleri här användes för att stödja en rysk styrka som egentligen inte var särskilt stor, förmodligen bara ett par-tre kompanier totalt. Rysslands armé är baserad kring artilleriet och även små enheter kan ha många och tunga pjäser bakom sig till understöd.

Artilleriet var kraftigt. Även om det fanns enkla värn (utan stöttor) grävda på höjderna där vår grupp skulle ta stridsställning, grävdes dessa igen av nedslagen och vibrationerna i den mjuka marken. Vår grupp – som saknade spadar att gräva nya värn med) tvingades därför under beskjutningen omgruppera i fienderiktningen, till byggnader på stranden söder och framom höjderna och den andra försvarslinjen. Artilleriet som användes som ett preludium för slaget pågick i minuter, men kändes som timmar.  Men i detta skede av slaget pågick artilleribeskjutningen verkligen i timmar. Trots eldens volym gjorde dess spridning att de ukrainska ställningarna allmänt och Mayak i synnerhet klarade sig tämligen bra. Ryssens sista försök att förstöra Mayak var att rulla fram en av sina väldigt få 240 mm 2S4 ”Tulpan”-granatkastare. Jag vet att det var just en Tulpan. Dels eftersom jag följde OSCE’s rapporter, vilka en kort tid innan slaget innehållit att man siktat en sådan mellan oss och Donetsk. Framförallt var det dock för att vi såg nedslagen och kunde räkna ganska precis 60 sekunder mellan dem – alltså tiden för omladdning för just en sådan pjäs. Precis som i fallet med det andra artilleriet träffade inte heller dessa granater något av värde, utan samtliga granater landade i vattnet söder om oss där jag initialt misstog explosionerna för detonerande sjöminor. Det enda Tulpanen tog livet av med sitt tiotal skott var en helvetes massa fisk, mycket till dom lokala fiskmåsarnas glädje (även om många av dessa också kom att sprängas till stoft under deras giriga hetsätning då nya Tulpangranater landade i vattnet dom dök mot).

Detta leder till den fjärde punkten i att försvara sig mot ryskt anfall:

4. Efter att ryssens anfall slagits ned, se till att vara nedgrävd och beredd på att få mycket artilleri kastat på dig.

Det bör tilläggas att det av stridens natur är vanligare att anfallaren tar fångar än tvärtom. Då ryssens anfall ofta är särskilt snabba och våldsamma är det väldigt lätt hänt, som i Shyrokyne, att försvarande soldater hamnade bakom ryssens framryckning. Azov-soldater, som var uttalade Ukrainska nationalister, var mycket väl medvetna om att dom skulle behandlas extra hårt som fångar även enligt ryska mått mätt. Därför gav de sällan upp. Under slaget om Shyrokyne var det dock tre stycken som gav upp efter att ha blivit kringrända. Av dessa tre sköts den första (enligt vittnesmål från en annan soldat) ögonblickligen när han gav upp. Den andra misshandlades svårt, användes i propaganda (där han fick sitta framför ryska TV-kameror och berätta bla om hur Azov bestod av nazister och västerländska legosoldater ditskickade av NATO) varefter han dömdes till (om jag minns rätt) 30 års hårt straffarbete.

Den tredje och sista Azov-soldaten som ryssarna fångat in skickades tillbaka under en utväxling av fångar och kroppar en tid senare. Han var död. Kroppen hade spår av tortyr. Utöver vanlig misshandel, hade cigaretter fimpats i ansiktet på honom. Öronen hade skurits av (dömt av svullnaden kring såren) medan han levde. Dödsorsaken antogs vara blodförlust efter att hans könsorgan också skurits av. Så behandlar ryssarna sina fångar.

Carolus Löfroos
Före detta krigsfrivillig i Ukraina