Förord: Detta är den åttonde delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde år 2014, 2015 och 2017. Nedanstående artiklar har publicerats sedan tidigare:
Del 1: Spaning.
Del 2: Sabotage.
Del 3: Slaget vid Shyrokyne.
Del 4: Att bli beskjuten med artilleri
Del 5: Ryssen som anfallare
Del 6: Motanfall i Shyrokyne
Del 7: Om infanteriets strid

/Redaktören

---

Del 8: Något om militära ledare
Det var roligt att se förra artikeln få stor spridning även fast dess innehåll var ganska spretigt. 2014 var det trots allt en av mina främsta förhoppningar med att resa till Ukraina för att delta i striderna – att mina erfarenheter skulle kunna gagna andra, inte minst det svenska försvaret. Anställda, värnpliktiga och frivilliga. Detta var tyvärr någonting som visade sig vara omöjligt tidigare, men bättre sent än aldrig. En av responserna på den senaste artikeln var en önskan att jag skulle tala om min erfarenhet av militärt ledarskap och allmänt cheferi. Hur jag ska göra detta är jag dock inte helt säker på. Ämnet är komplicerat och jag är ganska simpel. Jag gör så att jag bara skriver rakt av, sedan får var och en se om något av värde kan dras ut ur texten.

Kort om mina erfarenheter innan Ukraina – värnpliktiga chefer i Finland
Jag är själv gruppchefsutbildad. Den främsta anledningen till detta var att jag, då jag ändå skulle från Sverige till Finland för att genomföra värnplikt, ville försöka göra så mycket som möjligt av det. Under grundutbildningen vid den svenskspråkiga Nylands Brigad och Kustjägarkompaniet sökte jag därför frivilligt till Kustjägarlinjen vid Underofficersskolan. Väl där visade detta sig kanske inte varit ett helt genomtänkt beslut. Jag skulle kunna skylla på att en inte helt oanseenlig del av utbildningsmaterialet endast fanns på finska (ett språk jag aldrig lyckats lära mig), men faktum är att största orsaken att jag aldrig blev en bra gruppchef låg i att jag är alldeles för introvert och förmodligen även autistisk. Jag har också alltid plågats av ganska dåligt självförtroende, särskilt då som 18-åring. Jag var osäker, hade svårt att fatta saker och blev väldigt mentalt trött av att tvinga mig själv att vara extrovert – i synnerhet som utbildningen var påfrestande för alla, inte minst mentalt. Efter värnplikten gick jag med i Hemvärnet i Sverige och med tiden bättrades mina svagheter. Jag blev äldre och mitt självförtroende ökade, tempot var lugnare och jag blev mer erfaren. Då jag gick från soldat till ställföreträdande gruppchef i Hemvärnet var det dock fortfarande mycket motvilligt. Mognaden hade gjort mig till en mycket bättre potentiell ledare, men jag är fortfarande introvert och autistisk, så jag kommer aldrig gilla chefsskapet. Jag kan leda men jag gör det bara om jag absolut måste.

Någonting jag lade märke till redan i Finland var hur det var en markant skillnad på frivilliga och tvångsplacerade till chefutbildningarna, men innan jag går in närmare på det behöver jag kanske lite kort förklara hur värnplikten i Finland fungerar:

Det första rekryten gör är att boka tid för en väldigt grundläggande hälsoundersökning. Lider man inte av några större fel som astma eller ”svår krosskada på hjärnan” (ja, på riktigt) får man som regel Tjänstgöringsklass A, med vilken man i teorin kan gå vidare till alla tjänster. Därefter görs uppbådet, vilket ofta jämförs med den svenska mönstringen. I Finland är denna dock mycket mindre och mest egentligen ett infomöte på någon timma, där värnplikten i allmänhet förklaras för blivande rekryter. I slutet av uppgådet träffar rekryten ett antal officerare inför vilka han får önska vilken tjänst han helst vill ha. Detta tas i beaktande mot den tidigare hälsoundersökningen och hur mycket plats det finns. 

Då rekryterna senare rycker in genomför de allra flesta en två månader lång grundperiod. Här utbildas soldaterna i det mest grundläggande för att kunna fungera som infanterister oavsett vilken framtida tjänst dom kommer ha inom Armén, Marinen eller Flygvapnet. Under denna två månader långa period spikas det också slutligen vilken tjänst rekryterna kommer gå vidare inom. I slutet av grundperioden får det återigen göra egna önskemål vilka tas i beaktande, men slutligen är det hur de presterat under grundperioden som avgör. För att ta armén som exempel går sedan vanliga soldater vidare till först en två månaders specialistutbildning där man, som exempel, utbildas till kulspruteskytt. Slutligen går man, med kulspruteskytten som exempel, vidare till truppförbandsutbildningen där man införlivas i sin krigstida enhet och lär sig fungera inom grupp, pluton, kompani och slutligen eventuellt bataljonen beroende på truppslag. 

För de värnpliktiga chefernas del övergår dessa efter grundperioden först till underofficersskolan. Efter två månader där delas dessa i två grupper. En del stannar för att slutföra ytterligare två månaders underofficersutbildning och den andra delen går vidare till ytterligare tre månader vid reservofficersskolan. Efter totalt sex månader hemförlovas soldaterna, medan underofficererna är kvar för att ta emot utbilda den nya kontingenten rekryter som rycker in. De blivande officerarna ansluter till förbandet en månad in i de nya rekryternas utbildning. 

Detta är förstås en mycket förenklad beskrivning, men jag hoppas det ger en ungefärlig bild av hur det finska systemet fungerar. Utbildningstiden är kort, men för ett litet land som vill (och behöver) kunna utbilda en stor del av sin befolkning för en så liten peng som möjligt är det ett mycket bra och effektivt system.

Olika vägar till militärt chefskap i Finland
Så, med det avklarat: Av de två olika typer av unga män som fanns bland underbefälseleverna på Kustjägarlinjen, de frivilliga och de som själva önskat antas till utbildningen, var det uppenbart att det främsta ledarmaterialet fanns i den senare kategorin. Då chefsutbildningen var 12 månader lång mot sex eller nio månader för de flesta andra tjänster, var det förstås så att de bästa unga männen ville plocka en så kort utbildning som möjligt. Den absoluta majoriteten av drivna och intelligenta ledarpersonligheter i sena tonåren är förstås betydligt mer intresserade av att påbörja sina universitetsstudier eller liknande, hellre än att sova i tält, äta kall gröt och leka krig i ett helt långt år. Under den två månader långa grundutbildningen hade stamanställda officerare dock öga för att finna dessa individer, oavsett hur mycket de försökte mygla sig undan, varför de flesta till sitt stora förtret snart emottog tjänstgöringspapper där det stod att dom skulle till ”skolan” och fick skjuta upp sina civila studier ytterligare sex månader.

Så snart dessa accepterat sitt öde och började prestera efter sin fulla potential visade sig det omotiverade höljet dock snart innehålla ofta imponerande naturliga ledare. Dessa ställdes direkt i kontrast med de frivilliga. Jag själv och mina uppenbara brister har jag redan gått igenom, men det var bara ett exempel av många. De värsta var de som sökte sig till chefsutbildningen enkom för att de gillade tanken på att vara chef. Alla känner till dessa, de finns överallt – civilt som militärt. Det är ett mönster som inte heller bara finns bland strikta chefer, utan överallt där makt är en faktor. Vem har inte stött på en krogvakt som uppenbarligen sökt sig till det yrket bara för att han njuter av att besitta makt? Jag menar förstås med detta inte att alla som söker sig aktivt till ledarroller gör det med dåliga motiv, men det förekommer och det kan ha mycket tråkiga konsekvenser.

De värsta var de som sökte sig till chefsutbildningen enkom för att de gillade tanken på att vara chef.

Kortfattat; Jag har stött på två olika sorters dåliga ledare. Den ena är jag själv, som på grund av olika orsaker har svårt att vara ledare. Denne kan i somliga fall med tid bli bättre, men sällan lika bra som den för vilket ledarskapet bara kommer naturligt. Den andra dåliga chefen är den som söker sig till chefsrollen, inte för att han är en naturlig ledare i första hand, utan för att han söker prestige och makt. Den som vill bli chef för han vill bestämma för bestämmandets skull. Han är inte sällan mer eller mindre narcissist vilket förstås gör att han sätter sig själv främst. Det skär sig förstås extremt illa i rollen som exempelvis grupp- och plutonchef – en som behöver ta dom största personliga riskerna för att leda effektivt. Den typen av chef leder inte folk, utan trycker dem framför sig. Den här sortens chef blir vanligare ju mer politiserad en organisation blir, där kompetens väger mindre än förmågan att manövrera politiskt – internt eller externt. På grund av detta blir denne chef också oftast sämre ju högre upp han tar sig, enär han inte stiger i organisationen på grund av kompetens inom sitt fält, utan tack vare en inövad förmåga att förstå och utnyttja organisationens politiska strukturer istället. Den här sortens person är direkt farlig överallt där han lyckas ta sig in och jag har stött på honom i såväl Finland, Sverige och Ukraina. Där en sådan chef tar sig in och uppnår en hög position, tenderar han även att fylla på med samma sorters chefer under sig. Rötan sprider sig således och det kan gå mycket, mycket snabbt.

Erfarenheter av ledarskap från Ukraina
Då jag i september 2014 kom till i den lilla utlänningsgruppen i Azov var vår första gruppchef inte bara en frivillig sådan, han hade aktivt manövrerat sig till rollen genom att lära sig den politiska internstrukturen i bataljonen. Det tog ett tag innan vi soldater förstod det, men han var en fullständigt usel chef. Han sökte prestigen i sin position men undvek aktivt inte bara strid utan sitt arbete rent allmänt. För högre chefer presenterade han påhittade ursäkter varför gruppen inte kunde delta i farliga uppdrag medans han för oss soldater förklarade att ukrainarna var fegisar som inte vågade utnyttja oss. Detta skapade stora slitningar. Ukrainarna såg på oss utlänningar som slappa västerländska posörer. Vi såg ukrainarna som lata, inkompetenta och utan stridsvilja. Till en början hade chefen talat om hur vi iallafall skulle ha ordentliga övningar, men när han mest låg och sov så började en av soldaterna i gruppen istället ta över ledarskapsrollen. Han var den ofrivillige chefen som tvingades kliva in.

Den ofrivillige ledaren Långström
Långström var finne och i min egen ålder, vid tiden cirka 25 år. Han hade inte kommit till Ukraina för att bli chef. Han hade inte ens kommit dit för att strida för Ukraina, utan bara för att strida rent allmänt. Han kom med en mycket god och bred militär bakgrund men hade (likt typ alla västerlänningar) aldrig fått strida mot, som han kallade det; ”en riktig fiende, med riktigt, modernt artilleri”. Det var det han ville pröva på. Var och hur var mindre viktigt, kriget i sig var det som betydde något. Han skulle inte bli fast på ett logement utan sysslor för att en ”lat idiot” stod i vägen för honom, och snart hade hade han tagit kommandot över utlänningsgruppen och gjort den gamle chefen ovälkommen tillbaka.

Han var extremt intelligent på en nivå jag aldrig stött på tidigare. I förbifarten berättade han hur han en gång i högstadieåldern gjort Mensas IQ-test och landat på någonting mellan 130 och 140. Jag har ingen anledning att betvivla det, och siffran hade garanterat blivit högre sedan dess. Vad någon än talade om kunde han det bättre. Oavsett om det gällde solsystemets struktur, 1920-talets inre europeiska konflikter eller komplicerade teorier kring ekonomi. Han var stundvis nästan obehaglig att föra en konversation med, då det märktes hur han analyserade allt man sade och gjorde det på ett sätt ingen normal människa hade gjort. Jag antar att han bara blev uttråkad av vanlig dialog med vanliga människor. Jag tyckte nästan synd om honom, något jag inte var ensam om i gruppen. Även om de flesta andra av oss var mer än medelbegåvade, måste det för Långström varit som att ständigt arbeta tillsammans med förståndshandikappade människor. Som att sätta en strax över normalbegåvad elev i särskolan där denne får sitta och räkna till 10 och berätta vad färger heter dag ut och dag in. Hela hans liv måste varit en enda stor plåga, där till och med de vi vanliga människor såg som inspirerande genier oftast framstod som trögfattade och överskattade idioter för honom. Det var uppenbart att han inte gillade andra människor och varför han, en ung man som kunde gjort kometkarriär inom vilket skrå som helst, valt ett yrke som baserades på att ta livet av folk.

Jag har ännu inte hört talas om en bra chef som också beskrivits som korkad, och det var detta i första hand som gjorde Långström till en mycket god militär ledare – hans exceptionella intelligens. Han var inte bara militärt kunnig, utan hade alltid koll på läget. Hans hjärna kunde processa och läsa av mer information samtidigt än någon annan av oss, varför han kunde ha full koll på lägen och situationer där vi andra bara såg obegriplig storm och kaos. 

Hans självförtroende var mycket högt – detta säger sig själv i och med att han var väl medveten om att han var smartare än alla runt honom. Han var inte arrogant på något sätt och hade inga problem att rådfråga sin omgivning ifall det kunde vara lönsamt, men jag såg honom aldrig vela eller tveka kring några av sina beslut. När han bestämt något blev det så och agerandet skedde snabbt och ordentligt. Gruppen blev aldrig stillastående för att han behövde fundera eller var osäker på hur något skulle göras. 

Långström hade också en närmast outtömlig energireserv. Hans fysik var något i elitväg och han hade i ett alternativt universum garanterat kunna tävla på hög nivå i dom flesta sporter. Det verkade dessutom som att han aldrig behövde vila. Då vår grupp växt till drygt 10 man började han rotera medlemmarna under spaningsuppdragen för att alla skulle få vila iallafall då och då. Han själv ledde dock alla uppdrag, och hoppade till och med på andra där han till exempel guidade bataljonchefer och liknande i fiendeland på morgonen efter att ha spanat en hel natt. Ändå räckte det för honom bara med någon timmes vila innan han satte sig upp raskt, sträckte på sig och proklamerade ett högljutt och mycket inspirerande ”ÅÅÅH FINLAND!” innan han studsade upp likt en mordisk duracellkanin på metamfetamin igen.

Jag antar att han gick igång på utmaningar och endast de svåraste och farligaste utmaningarna var bra nog.

Han var modig, rent av våghalsig som få, vilket jag i tidigare artiklar berört lite lätt. Sabotageräden i Kominternove var bara ett exempel på mycket riskabla uppdrag han planerade och ledde. I det fallet var det rentav fråga om direkt ordervägran, då högre chefer förbjudit det med hänvisning till att det var för farligt. Det gick dock som bekant bra ändå. I ett annat skede ville han ta sig in på fiendens territorium för att minera en väg. Då enda sättet att ta sig in till fiendesidan var att simma över en å vägrade resten av gruppen. Långström blev då tjurig och gjorde det själv, naken utöver sin AK och en stridsvagnsmina. I strid var han uppjagad men sällan om ens någonsin rädd, snarare bara exalterad. Jag antar att han gick igång på utmaningar och endast de svåraste och farligaste utmaningarna var bra nog.

Långström var svår att komma nära och extremt skeptisk till människor han inte redan kände. Han lät sig, vad jag kunde se, aldrig påverkas känslomässigt av någonting – inte heller av förluster. Då exempelvis Chris som länge varit medlem i gruppen, och värdefull sådan genom sin expertis inom sprängmedel, fångades bakom fiendens linjer var Långström obrydd inför det. Det var andra gruppmedlemmar som ville ta sig in och söka efter honom medan Långström själv bara kallt konstaterade att Chris behövde anses vara stupad. Han var kall och nästan aldrig känslostyrd – han ville en gång in bakom fiendelinjerna och personligen döda en fiende han hade något otalt med, men det var nog mest bara högt talade tankar och gick över rätt snabbt. Men i fallet med Chris lyckades resten av gruppen övertala honom att genomföra flera sökoperationer och fritagningsförsök ändå. Han gick nog med på detta, mer för att slippa höra på tjatet än för att han brydde sig om Chris, för det gjorde han inte. Även om vi hade en god och trevlig anda inom gruppen var vi alla när det kom till kritan fortfarande förbrukningsvaror i hans ögon. Allt hans handlande var effektivt. Vi visste att han tog med oss ut på farliga uppdrag och att han inte brydde sig om oss, men så länge han ledde kände vi oss ändå säkra på att vi skulle klara oss.

Utlänningsgruppen gick igenom ett antal olika chefer under tiden den fanns, en del bättre än andra. Alla medlemmar jag talat med är dock överens om att Långström var den i särklass bästa chefen gruppen hade. Hans främsta styrkor var för att sammanfatta; Intelligens och initativrikedom, självförtroende, mod, energi samt att han aldrig var känslostyrd.

Den personlige Bataljonschefen ”Kirt”
Tagandet och därefter försvaret av Shyrokyne leddes av den unga kompanichefen ”Kirt”. Det är mycket möjligt att läsaren ”stött på honom” redan. Kanske från intervjuer i Ukrainaserien ”Russian Roulette” från Vice, eller att du hört hans röst från samplingar i musik som lagts över videoklipp på exploderande ryska stridsvagnar. Han var lika gammal som mig och Långström och hade varit med i Azov sedan länge. Det var under försvaret av Shyrokyne och hans ledning andra kompaniet i Mariupolbataljonen kom att bli känt som ”dom järnbeklädda hundra” eller ”Stålkompaniet”. Jag kände honom inte vid den här tiden i och med att vår pluton inte formellt hörde till hans kompani. Det enda jag minns av honom från slaget var att han såg ut som han inte sovit på många dagar då han ledde från Mayak under de hårda striderna för att hålla ryssarna stången.

Det var först 2017, då utlänningsgruppen återformades och vi sattes in utanför Donetsk som jag lärde känna honom lite bättre. Kirt ledde då sin egen bataljon och vår grupp låg direkt under hans bataljonsledning. Skyttegravskriget var vid den tiden inne på sitt andra år och för den större delen av Azovs infanteri gick kriget ut på att försvara och arbeta med dessa fasta ställningar. För en bataljonschef hade tillvaron kunnat vara väldigt slapp och behaglig. Frontlinjen stod ganska stilla. Med undantag av artilleri, fientliga prickskyttar som jävlades och allmänna skjutningar mellan skyttegravarna var kriget relativt händelselöst. Kirt var dock allt annat än en passiv ledare som satt vid bataljonens ledningscentral och gav order via radio. Han allokerade mycket av sin tid till att personligen ta sig ut till sitt infanteri och hälsa på dem ute i skyttegravarna, en verksamhet som definitivt inte var riskfri. Det var under dessa besök vid frontlinjen, där vår grupp emellanåt fungerade som livvakter åt Kirt, som jag började se mer av hurdan chef han var. 

Även om det måste ha varit svårt för honom att känna alla sina soldater kände alla hans soldater honom.

Det var ganska obetalbart att se soldaternas ansikten då deras bataljonchef efter att ha sprungit genom fientlig eld för att hälsa på, plötsligt hoppade ner bredvid dom i skyttegraven. Det finns en gräns på hur många olika människor en man kan ha en personlig relation till, men det var ganska tydligt att Kirt iallafall försökte vara personlig med alla sina soldater. Han hade humor, var skämtsam och väldigt avslappnad, utan att för den sakens skull negligera ansvaret för att soldaterna skötte sina arbetsuppgifter. Han var inte sen att se till att eftersatt arbete korrigerades, och alla soldater visste förstås att han skulle komma tillbaka för att se till att korrigeringarna utförts – helt oavsett om det var en lugn och säker position eller om den låg under ständig rysk beskjutning. Han kunde definitivt styra med järnhand om det behövdes, och i det fall någon soldat verkligen tabbat sig var han inte främmande för att inför resten av sin bataljon ge denne en riktig omgång. Det var dock extremt sällsynt att detta behövdes, för faktum var att jag tror alla soldater under Kirts ledning älskade sin chef. Även om det måste ha varit svårt för honom att känna alla sina soldater kände alla hans soldater honom. De visste att deras chef alltid skulle anstränga sig extra för dem, och sällan var det något svårare eller farligare uppdrag som skulle utföras utan att Kirt själv var åtminstone i närheten. Soldaterna i sin tur skulle göra allt de kunde för att vara prestera sitt yttersta för att göra honom stolt.

Jag hade gärna haft mer att skriva än så, för det här är ingenting nytt som inte andra sagt många gånger tidigare. Det tål dock att upprepas. Även om det jag skriver är självklart, är det ändå enkelt att det blir tomma värdeord som upprepas i värdelösa pamfletter. Den chef som leder sina soldater istället för att knuffa dem framför sig är en monumentalt viktig del inom såväl organisation och inte minst i strid. Det kräver mycket av chefen och det är inte någonting vem som helst kan göra, men där det lyckas kan det förändra allt. Bra vapen gör inte dåliga soldater bättre, men en bra ledare kan få dem att genomföra stordåd. 

Ledare som Kirt var en oerhört viktig byggsten i det som gjorde att Azov inte bara lyckades stå emot ryssarnas belägring av Mariupol så länge man gjorde 2022. Det var ledare som Kirt som, utan att beordra något, gjorde att ett stort antal gamla reservister ur regementet krävde att låta sig flygas in till den belägrade staden, trots att man visste att det var en dödsdom. Alla i Azov visste sedan 2014 att ryssarna i något skede skulle anfalla, och man visste att när det skedde skulle Mariupol genast omringas och krossas utan någon chans till undsättning av ukrainska armén. Kirt visste att det skulle ske men valde att stanna ändå. Hans soldater som inte redan var där gjorde allt de kunde för att ta sig in till och strida tillsammans med sitt regemente, fullt medvetna om att det förmodligen skulle bli deras död.

Kirt var som sagt alltid rolig, och han fortsatte vara det under belägringen av Mariupol. Det sista livstecknet jag såg ifrån honom var någon gång i april. Ryssarna hade dagligen i över en månad sagt att man tagit hela Mariupol och slagit Azov, men trots det höll ukrainarna fortfarande ut. Kirt förklarade att han inte skulle kunna uppdatera mer via internet – ”Mindre skriva, flera segrar.”

Carolus Löfroos

Före detta krigsfrivillig i Ukraina