Förord: Detta är den åttonde delen av krigsfrivillige soldaten Carolus Löfroos erfarenheter från Ukraina, där han tjänstgjorde år 2014, 2015 och 2017. Nedanstående artiklar har publicerats sedan tidigare:
Del 1: Spaning.
Del 2: Sabotage.
Del 3: Slaget vid Shyrokyne.
Del 4: Att bli beskjuten med artilleri
Del 5: Ryssen som anfallare
Del 6: Motanfall i Shyrokyne
Del 7: Om infanteriets strid
Del 8: Om militära ledare

/Redaktören

---

Till striden hör det, likt jag tidigare berört, att soldaten måste vara mentalt beredd på att utsätta sig för livsfara. Med det menar jag inte bara att det kan sägas vara farligt att befinna sig i en krigszon rent allmänt. Det är farligt att arbeta inom byggsektorn och att gå över vägen också. Jag talar om den direkta livsfaran som man medvetet och aktivt måste kunna kasta sig ut i. Den mest inzoomade, det mest personliga och direkta. Krigsmannens förmåga att kunna gå rakryggat, lugnt, metodiskt och tryggt från en helt säker plats till där en fiende som kommer försöka döda honom väntar. Att enkelt, snabbt och helt ledigt kunna ställa sig upp för att blotta hela sitt liv från ett skydd som ens fiende aktivt skjuter emot.

För att kunna utföra sina uppgifter trots en stor risk att skadas eller dö kommer man behöva slåss inte bara mot fienden, utan lika mycket emot den egna starka instinkten att överleva. Den extremt djupa och fruktansvärda skräcken över att gå från ljus och liv till ett permanent och för sinnet obegripligt tillstånd där plötsligt ingenting alls längre finns. Det totala mörkret som aldrig blir ljust igen. Det absoluta slutet som aldrig går att hitta tillbaka ifrån. Rädslan att dö, inte kanske om en vecka eller imorgon, utan exakt här och nu.

Det säger sig självt att det kräver mycket mentalt av soldaten. Det är dock också så att det för soldaten kommer med professionen. Det är essentiellt för honom att lära sig bemästra det. Det är hans plikt mot sig själv, sitt land och sitt folk. Att kunna äga sig själv och sina handlingar till och med över sina egna instinkter, även om dessa står i total konflikt med varandra. Att kunna tänka och agera på ett rationellt och kalkylerat sätt även när köttet sliter och skriker att det vill därifrån. Att besitta förmågan att kunna trotsa den starkaste instinkten man någonsin haft. Att kunna vägra behovet att överleva hur det än gör våld i ens sinne, och istället kunna gå rakt emot en säker död. 

För att det är ordern. 

För att det är vad som måste göras. 

För att det är det enda sättet att vinna. 

Det enda sättet att leva. 

Skillnad mellan krig och strid

Det typiska sättet att uppnå detta läge, det där man kan trotsa sina egna överlevnadsinstinkter helt, är den gamla klyschan om att se sig själv som död. Att klippa alla mentala band till sitt tidigare liv. Att sluta tänka på sina nära och kära, sin karriär och alla andra framtidsdrömmar och visioner. Att gå in i kriget helt och glömma allt annat som fanns innan. 

Detta fungerar men är över tid, i min mening, direkt skadligt för den vanliga människan. Man får aldrig glömma vad det är man slåss för i kriget, för gör man det förlorar man snart sig själv helt. Man kan fungera på detta sätt kortare perioder, men inte under ett långt krig. Under ett långt krig kostar det krigsmannen förr eller senare själen, och utan själ blir krigsmannen snart någonting annat.

Därför vill jag göra distinkt skillnad på kriget och striden. Striden är något annat. Det är just i striden som endast striden finns. Det är ett stängt rum med dörrar krigsmannen måste kunna öppna och stänga, och när han klivit in i det finns inget annat förrän han kliver ut igen. Där finns inga flickvänner, fruar eller barn. Inga framtidsdrömmar och visioner. Det finns inget före, inget efter. I stridens stängda rum finns inget att förlora. Det får inte finnas något att förlora, för med det kommer rädslan att mista det. Där inne, utan fönster till utsidan, kan och skall allt koncentreras på den strid som är. Den obeskrivligt vackra och äkta striden som ska stridas med absolut fokus och full vigör, från början till slutet, oavsett vart den leder.

En mycket liten eldstrid

Jag skall sluta vara abstrakt och ta ett enklare, konkret exempel på striden istället. En berättelse helt från början till slut. Efter ett spaningsuppdrag utanför Donetsk 2017 hade vi återkommit till de egna linjernas skyttegravar utan att veta att ryssen följt efter oss. Vi hade spanat från samma område efter samma rutter en längre tid, och det var förstås bara en tidsfråga innan ryssen skulle få vittring. Vi hade redan hunnit tillbaka och vilade i skydd i löpgraven medan infanteriet som var positionerade i ställningen tog upp striden med våra förföljare. Det hela var tämligen lugnt. Öster om skyttegraven fanns ett ganska öppet fält och drygt hundra meter längre bort klen bebyggelse vilken fienden gav sporadisk eld ifrån. Eldstrider i området var vanliga och normalt ledde det ingenvart för någondera sida. Man sköt som regel mest på varandra i rent rekreationssyfte eftersom skyttegravskriget var extremt tråkigt.

Det som skedde nu var dock att det ukrainska infanteriet,  varav många var ganska oerfarna soldater, tog skydd då ryssen sköt tillbaka. Ukrainarna stack upp huvudet och gav lite sporadisk patronvis eld i fienderiktningen men genast när kulor snärtade tillbaka duckade de ner i graven igen. Detta gav ryssen mer och mer mod, och snart övergick han från att bara skjuta till att börja rycka framåt i terrängen. Vår grupp var trötta efter att ha smugit runt i närheten av fiendens linjer hela dagen under sommarsolens hetta och gav det inte mycket intresse till en början. Då flera kulor efter varandra började studsa ner i skyttegraven mellan våra fötter började dock snart irritation att uppstå. Jag hade inte bytt kalsonger på över två veckor eftersom jag glömt ombytet på basen utanför Mariupol, och var redan på dåligt humör på grund av skavsåren detta orsakade. Stinkande av flera lager svett och smuts tog jag min kulspruta för att gå och se vad problemet var på vår högra flank. 

Eldställningarna just där var dåliga och mönstret gick snabbt att se. Ukrainarna i graven tog gång på gång skydd som de fick eld emot sig. Ryssen kom närmre och han blev djärvare och djärvare för varje gång våra skyttar duckade. Då jag inte kände infanteriet i graven antog jag att sannolikheten att språkförbistring skulle göra det omöjligt för mig att påpeka vad de gjorde fel. Jag beslöt mig därför att lösa det själv, innan ryssen fick allt för mycket fart. Fiendens entusiasm för att starta ett spontananfall behövde kvävas i sin linda, men jag visste att det också skulle utsätta mig för enorm risk. Det var mycket farligt, men samtidigt ändå det säkraste att göra.

Jag såg till att ha laddat band med mycket spårljus och pansarbrand-ammunition under spaning – inte på grund av fysisk verkan utan främst den psykologiska effekten ammunitionen hade på fienden. Jag dubbelkollade att vapnet var i skick, ställde mig i kö bakom en av ukrainarna och väntade på att han skulle utsättas för fiendeeld och ducka. Då kulorna började flyga runt honom klev han som väntat ner och jag var snabbt upp istället. Jag antog att ryssen inte planerat anfallet utan mest bara dragit igång det för att ukrainarna verkade svaga. Jag hoppades att han därför inte skulle ha några skarpskyttar eller liknande utplacerade som täckte skyttegraven, och att elden endast skulle komma från ryska skyttesluskar som djärvt men ändå lite nervöst börjat röra sig framåt. Deras precision borde vara dålig och skotten borde riktas mer i den allmänna riktingen snarare än på noggrant lagda siktbilder. Jag stod öppet upp, lät kulorna snärta runt omkring och bet mig i läppen för att inte göra någonting för snabbt. Hela poängen var att att ryssarna skulle hinna se mig och i synnerhet att jag inte duckade undan deras kulor. Jag hoppades att detta skulle få honom att bli mer nervös och därmed mer darrig på handen. 

Då jag kände att jag stått upp länge nog, något mellan fem – tio sekunder, lyfte jag min PKM och vrålade på svenska åt ryssarna att dom var bolsjeviker och skulle dö. Sedan kom det något osammanhängande på finska också – inget genomtänkt eller planerat, det var bara adrenalinet som talade högt. Ryssen levde som en effekt av sin egen propaganda ofta i tron att stora delar av den ukrainska armén bestod av otäcka nazister ditskickade av NATO-länder, och blev därför ofta rädd då han hörde språk han inte förstod. I samband med detta öppnade jag eld och tömde nästan hela bandet i ett antal långa skurar. Det för ryssen obegripliga och aggressiva skrikandet tillsammans med plötslig, häftig och av spårljus och explosioner färggrann eldgivning gjorde att han genast tappade modet och snabbt drog sig tillbaka. 

Fysiska symptom av stress

Jag kunde kvickt och utan dröjsmål fatta beslutet att genomföra det farliga momentet, och därigenom undvika en betydligt jobbigare situation eftersom jag var lugn, kalkylerad och erfaren. Det är dock, alla de goda tingen sammanlagt, fortfarande svårt att helt klara stressen under sådana lägen. I just den här situationen, i det då jag lyfte vapnet, hade jag redan tappat färgseendet. Tunnelseendet var redan på gång och tilltog under eldgivningen. Innan jag skjutit klart hade jag uppskattningsvis bara kvar 20% av synfältet, om jag ska göra en generös uppskattning. Resten hade försvunnit i oskärpa eller direkt svärta. Kroppen påverkas på många sätt av det stora adrenalin- och stresspåslag strid och direkt livsfara innebär. Vi är av naturen stöpta att agera på dödligt, aktivt ultravåld som de djur vi varit större delen av vår blodslinjes historia. En ofattbar lång tid där eldvapen bara varit vår vän någon promille på slutet av skalan. Stora muskler prioriteras medan små muskler strejkar. Nackmusklerna blir styva och finmotoriken i exempelvis fingrar blir närmast helt obrukbar. De stora arm- och lårmusklerna ges allt fokus medan ögonen låser sig rakt fram. Att få kroppen att fungera är något man kan göra genom att öva in muskelminnet exempelvis på skjutbana, men att synen inte fungerar som den ska är obehagligt och svårt att vänja sig vid. Att ställa sig upp och ta emot fiendens kulor är mycket, mycket påfrestande mentalt – men det är någonting soldaten måste klara av att göra, såväl med och helt utan eftertanke.

Det hela hade inte tagit mer än 20-30 sekunder från beslut till att sista hylsan kastades ur vapnet, men jag var helt slut då jag satte mig ner i skyttegraven efteråt. Både mentalt och fysiskt. En ukrainare tyckte det var lite roligt att jag bara ställt mig upp och skrik-skjutit som en vettvilling mitt i allt och frågade glatt vad jag orerat om för något. Han och hans vänner förstod aldrig vad som höll på att hända.

Den psykiska tvekampen

Stridens grund är ofta framförallt psykologisk. Det var sällan själva kulorna från musköter som avgjorde när linjeinfanteriets långa formationer slog emot varandra under 1700-talet. Det som avgjorde slaget var oftare fråga om vilken sida som inte längre vågade stå i kulregnet och bröt formationen. Samma sak med medeltidens bondearméer. Artilleri, drönare, laserstyrda bomber och annat till trots är det fortfarande ofta samma sak idag. Vapnen må förändras men vi människor förblir alltjämt ungefär likadana som förut. Den som kan övervinna sina rädslor och ställa upp med ett dödsförakt inför sig själv och sin fiende har chans att vinna enkom genom detta, om det kan slå omkull fiendens egna mod.

Ukrainarnas rädsla för kulor triggade de annars där och då relativt passiva ryssarna att angripa. En soldat kan inte vara ständigt aggressiv, för då blir han lätt lurad in i fällor. Att vara passiv eller rent av rädd är dock ännu farligare då det inbjuder fienden till att ta initiativet. Om fienden börjar bli aggressiv måste man mentalt vara beredd att snabbt kunna möta detta med samma mynt fast av högre valör. Aggressivitet ensamt kan vara ett enormt kraftfullt vapen som snabbt kan ändra en annars på förhand given situation, men för att kunna bruka aggressivitet måste soldaten kunna visa ett dödsförakt. Han måste kunna övervinna sin egen rädsla för döden.

Aggressiviteten som det sista vapnet

Som jag skrivit om i tidigare artiklar klarade vi oss på aggressivitet under slaget om Shyrokyne, i det läge vi i praktiken omringats av fienden utan någon bra väg ut. Det är ett faktum att inget rovdjur gärna vill ge sig på ett byte som sitter med ansiktet vänt emot honom. En huskatt är av naturen alltid svagare än en normalstor hund, men försök att finna den hund som vill gå på en katt som ser den i ögonen och fräser ilsket, med små sylvassa klor utfällda att välkomna den med.

Om det värsta händer infanteriet måste soldaten kunna falla tillbaka på sin inneboende samt övade aggressivitet och oräddhet, som tillika är det mentala tillståndet att han befinner sig i stridens stängda rum. Hamnar man i en situation där det inte finns någon bra väg ut bör man inte nödvändigtvis välja en dålig väg i dess ställe. Precis som hunden direkt hugger mot katten om den flyr är infanteriet aldrig så sårbart som i sin flykt. Jag har tidigare påpekat hur majoriteten av de skador som uppstår i krig kommer från artilleriet, och det stämmer fortfarande. Ingenstans är dock infanteriet så sårbart för den direktriktade och finkalibriga elden som när modet tryter och man ger sig iväg vind för våg. Där kan skadestatistiken rubbas mycket snabbt. Där instinkterna tar över lugnet, och lögnen att enda sättet att överleva är flykt blir en mycket kortvarig sanning. Precis som linjeinfanteriet och bondearméerna från gamla tider höggs ner av kavalleriet då de bröt formationen för att rädda sina liv, kan det moderna infanteriet väldigt snabbt fällas av kulkärvar om deras flykt sker i panik. 

Finns det ingen bra väg ut ur en dålig situation måste soldaten kunna bli den instängda och fräsande katten i ett hörn av stridens stängda rum. Han måste kunna visa detta för fienden med häftig aggressivitet, oavsett hur mycket starkare denne är än honom. Fienden måste veta att soldaten inte viker ner sig och ger upp. Att oavsett hur mycket starkare fienden är så är den instängde soldaten inte svag. Fienden skall instinktivt känna att det kommer kosta honom mycket, för soldaten är beredd och kommer med förnöjd glädje att betala allt. Det är stor chans att detta kan köpa soldaten tid, och kanske till och med att situationen under denna tid hinner förändras så att han tar sig ut på ett annat sätt för att strida ännu en dag. Soldaten måste i stridens stängda rum vara mentalt beredd att ge sitt liv med ett leende på läpparna. Utan en tanke på något annat, för det finns inget annat i stridens rum. För att det där inne är det enda sättet att leva.

Att öva på rädsla i fred

I det moderna konsumtionssamhället, där allt designats för bekvämlighet, är stress och rädsla någonting man aktivt söker avskärma sig ifrån. Bekvämlighet är bra och obehag dåligt, och efter det ska allt formas till människans lättja och glädje – något som får tydliga resultat. Precis som dammsugarens inträde i medelklassens hem skapade en epidemi av allergiska barn vars immunförsvar aldrig lärde sig handskas med vardaglig smuts, har denna avskärmning från obehag gjort den vanliga moderna människan sämre bemedlad att hantera helt naturliga obehag som stress och rädsla. Det är denna moderna människa som ska göras soldat av, och den måste då lära sig mycket av vad tidigare generationer hade med sig från grunden helt från början.

Idag är det moderiktigt och trendigt att ifrågasätta traditioner av alla slag, och ifrågasättandet har rent av givits ett egenvärde i sig självt. I vissa fall är det inte fel. Att rökning till exempel fasades ut från att vara norm var nog i allt väsentligt någonting positivt. Vi känner idag till skadeverkningarna tobaken orsakar, vilket vi inte gjorde då vi snabbt gjorde det till tradition. Vad som är farligt dock är att ifrågasätta och ta bort traditioner utan att veta varför de uppkommit. Ett exempel på detta är vanlig militär exercis – att gå i formation. Under inledningsskedet av min värnplikt i Finland ifrågasatte vi rekryter denna tradition ganska mycket. Varför skulle vi lära oss att gå, stå och marschera i formation? Det användes ju endast vid parad och dylikt. Hur skulle det göra oss till bättre soldater? Vi ville ju lära oss skjuta och se snäva ut i ball stridsutrustning. 

Vi förstod inte då att exercisen, även om den inte varit särskilt militärtaktiskt relevant sedan röksvagt krut och kulspruta infördes i slutet av 1800-talet och därmed avslutade linjekrigföringen, var ett nödvändigt medel inte bara för att hålla koll på yra rekryter på väg till och från övningsfält och matsal. Det var ett ypperligt och praktiskt sätt att lära rekryten att instinktivt och snabbt lyda order. Därför lever traditionen ännu kvar. Kärnan syns inte tydligt för alla att se, men det finns där. Det vi kallar exercis är ännu, efter över 1000 år, en grundpelare för att säkra soldatens kugghjulsfunktion även i det stora, moderna militära maskineriet.

En annan sak vi finska rekryter än mer ifrågasatte var att vi varje kväll skulle ”vika pinkka”. Det finska blå- och vitrutiga sängöverkastet, ”dägatätchit” på tung finlandssvenska, skulle vikas på ett synnerligen specifikt och mycket preussiskt sätt varje kväll. Att rutorna i de olika lagren sedan överensstämde med varandra efter vikningen granskades av beväringschefer efteråt och klaffade det inte, ja då spenderade rekryterna den sista timmen av fritid innan släckning med att vika om, vika om, och vika om igen. Vad syftet var med denna tradition tycktes ingen veta och då den öppnade för pennalism avskaffades den för ett antal år sedan. Det är först på senare år jag förstått vad grundsyftet var – det som förmodligen någonstans gjorde det till tradition. Att dagligen öva blivande soldater att kunna iakttaga fokus och precision under stress utan att fatta varför. Soldater behöver som bekant inte förstå varför dom gör saker, de ska ofta bara göra direkt utan att slösa tid på att fråga och begripa. Vikningen av det där satans dagatäcket, på ett mycket noggrant och specifikt sätt, utan slarv någonstans under hela processen, samtidigt som en stressande undersergeant går runt i rummet och räknar ner minuterna till granskning var en mycket effektiv mental träning. Men, tyvärr, när tillräckligt många rekryter – som hela sina liv tidigare skyddats från saker som är obehagliga eller till och med bara inte roliga nog, klagade, så dödades traditionen. Resultatet är att alla rekryter idag får lite mer fritid på kvällarna. Någon stackare kanske också klarar sig undan upplevd eller till och med riktig mobbning. Vad som också är sant är sannolikt att alla soldater utbildade efter traditionens avklippning troligen inte kommer vara riktigt lika mentalt övade att utföra precisionsmoment under stress framöver. 

Med det kommer jag in på den kanske mest kända, stereotypiska och ifrågasatta traditionen inom armén – det elaka och skrikande utbildningsbefälet och rekryter som är rädda för denna. Det skrikande och elaka utbildningsbefälet är lika gammalt som arméerna i sig, och jag hade på Kustjägarlinjen i Finland en av dom allra “elakaste”. Extremt hårdfört pressade han oss absolut till det yttersta, framförallt mentalt. Minsta lilla fel som ett sotigt kaminrör, en yxa på marken eller att någon bar keps/mössa under hjälmen resulterade ofta i att hela plutonen bestraffades. Många känner igen det här, men jag vågar säga att han tog det till det extrema. Vi var alla ständigt rädda och stressade, dag ut och dag in. En del övervägde fängelse hellre än att komma tillbaka till enheten efter permission. Varje söndag kväll såg jag på den närmaste veckans schema och hur Premiärlöjtnantens namn stod under nästan varenda utbildningsmoment. Det var ångestfyllda timmar som blev dagar, veckor och månader. 

Vad vi, eller iallafall jag, inte begrep då var att allt detta hade ett syfte. Jag vet inte om Premiärlöjtnanten visste det själv eller om det bara var fråga om tradition han följde, men det fungerade. Han var mycket militärt kompetent rent allmänt, och han var aldrig specifikt elak så att han utsatte oss för press för sitt eget höga nöjes skull. Tvärtom. Han utsatte oss för pressen, bland annat, för vi skulle övas inför den stress och rädsla vi skulle känna i kriget. Jag kände direkt igen känslan då jag kom till Ukraina. Rädslan och stressen. Då kom den dock inte som ett nytt och skrämmande obehag utan som något jag redan kände, klätt i ett närmast nostalgiskt skimmer. Den utbildning han gav oss under vår tid vid underofficersskolan i Finland var nog den i särklass viktigaste byggstenen för mig i Ukraina. Det var inte skyttet, militär taktik eller liknande det handlade om – det var att just han lärde mig att vara extremt stressad och ständigt rädd över lång tid, men att ändå fungera.

Inte långt efter att min årskull blivit underofficerare och lämnat skolan fick Premiärlöjtnanten några väldigt skarpa tillsägelser. Hans utbildningsmetoder var alldeles för hårda och inte förenliga med vad som i Sverige skulle kallats värdegrunden. Jag för min del är evigt tacksam över att jag fick ta del av hans utbildning. Jag såg många gånger i kriget män, också stora och betydligt mäktigare karlar än mig, ha svårt att hantera den konstanta, pressande stressen och rädslan. Jag för min del vågar säga att jag nästan alltid klarade detta mycket bra. Jag såg män som stupade för att de inte kunde hantera denna rädsla och stress. De som flydde stridens centrum för en säkrare plats utan att förstå att trygghetens hägring de såg var den dödligaste av lögner. Jag har själv tagit tag i nacken om folk som försökt fly från striden och dragit dem tillbaka mot den, för att rädda dem från den falska säkerhet som är den panikartade flykten. Jag är övertygad om att det inte är för att jag är speciell och särskild utan bara för att jag var mycket väl förövad på att vara konstant rädd. Att den här Premiärlöjtnanten vid Kustjägarkompaniet genom sin extremt icke-värdegrundsenliga och mentalt påfrestande utbildning förberedde mig bättre för kriget än någon annan gjort. Jag är övertygad att detta är en klart bidragande orsak till att jag kan sitta och skriva detta idag. 

Jag vill förtydliga detta för att inte lämna öppet för illvillig feltolkning eller missförstånd; Den absoluta vikten av att pressa blivande soldater hårt under utbildningsskedet. Läsaren har säkert någonstans här åtminstone undermedvetet sett en av amerikanska marinkårens drillinstruktörer framför sig, då detta nog är den mest stereotypa av alla stereotypa skrikande befäl. Och skrikandet är en utmärkt övning för att lära och öva soldaten att fungera under stress. De marinkårssoldater jag känner och även har stridit tillsammans med har alla varit mycket kompetenta men framförallt stresståliga soldater – ingenting i stressväg tycks ha bekommit dem. Med det sagt vill jag inte ha amerikanska drill-sergeants i våra arméer. Jag tror inte det hade fungerat då vi nordbor helt enkelt har vitt skilt lynne från det amerikanska, där marinkåren förenklat kan sägas vara en extrem form av den amerikanska kulturen överlag. Vi nordbor och skandinaver är inte extroverta och skräniga folk allmänt, och jag tror inte vi varken vill eller skall försöka vara det heller. Med det sagt måste våra soldater fortfarande lära sig hantera extrem stress, och pressas till bristningsgränsen i det precis som dom pressas till att ge allt under fysiska övningar. Det här kan förstås inte pågå hur länge som helst, i synnerhet inte på heltid om vi också ska ha yrkessoldater. Det måste däremot våga läggas en stark grund för det. Att skicka en soldat som inte övat på att vara extremt stressad och har vants vid rädsla under utbildningsskedet in i riktigt krig är att anställa någon för en tjänst han inte är kvalificerad för – det går, men det är inte riktigt schysst mot någon, eller hur?

Vår Premiärlöjtnant i Finland var inte den skrikande typen av befäl. Han utbildade på rädsla och stress genom att vara extremt strikt och noggrann, samt genom att för varje brott mot denna noggrannhet snabbt utdela “tillrättavisningar”. Dessa var som regel fysiska sådana, straffrundor från punkt A till B eller armhävningar. “Jag kan ej lära era hjärnor att begripa detta, men jag kan lära era muskler att förstå det genom smärta”, eller någonting liknande brukade han säga. “När ni gör fel skall ni lida”. “Eftersom Löfroos är en idiot så springer nu plutonen tre varv runt skjutbanan” lät det mer än en gång, och precis som i krig är det sannolikt att hela plutonen också straffats om Löfroos varit en idiot där. Vi gjorde allt för att skydda oss från tillrättavisningarna, men det hindrade ju inte att det alltid var någonting som var fel. Alla kunde stängt sina fickor och inte en jävel hade satt ett fotspår utanför stigen i luftskydd, men vad hjälpte det när en tältpinne blåst loss i skärgårdens stormar utan att någon märkt det? Likt ryskt artilleri eller en prickskytts kulor kunde tillrättavisningar komma från absolut ingenstans och närsomhelst. Precis som farorna i krig kunde man med noggrannhet förebygga det mesta – men inte allt. I fyra månader levde vi i rädsla över saker vi oavsett hur hårt och noga vi arbetade aldrig kunde värja oss emot helt och fullständigt – precis som är fallet med farorna i krigets verklighet.

I kriget i Ukraina lade jag tidigt märke till att många män ofta var rädda för saker som var omöjliga att kontrollera. Saker som egentligen inte påverkade om man inte var rädd att det skulle kunna göra det. Dessa annars modiga krigare var på helspänn. Deras nerver utsattes både inom nära och över längre tid slitage av det, då dom inte mentalt var förenade med känslan att fara kunde komma från vartsomhelst, närsomhelst, helt utan förvarning. Att det bara var så det var. Jag för min del hade istället aldrig några problem med detta, och jag tror det var för att jag var van från värnplikten. Där andra soldater skyndade i skydd för ofta inbillad fara kunde jag slappna av och njuta av en cigarett i vårsolen, trots att det exploderade i närheten. Mentalt var jag sedan länge övad och bekväm i det faktum att även faror jag inte kan råda över kunde komma från ingenstans, och så länge jag förebyggt allt jag kunde var det friskaste och bästa att bara vara lugn och avslappnad tills något faktiskt hände. Jag kunde slappna av i kriget, för jag hade redan betalat i förskott med spända nerver under min värnplikt i Finland. Det var en förskottsbetalning som gjorde att jag kunde inkassera betydligt mer energi inför situationer och lägen där denna energin verkligen på riktigt behövdes.

Vikten av en självsäker försvarsmakt

Idag är försvarsmakter i hela västvärlden ständigt attackerade. Detta av allt från lata medier som letar billiga skandaler, till arga mammor som är upprörda över att deras tonåringar beskriver militärutbildningen som jobbig, påfrestande och otäck. Som att kriget, som soldaterna måste fungera inom, inte vore allt detta. Traditioner överallt attackeras och inte sällan utan att man begriper varför dom uppkommit från första början. När traditionerna sedan upphör förloras nästan alltid någonting, och inte sällan är det något som var viktigare än anat och svårt att hitta tillbaka till när bandet väl är klippt. 

Militära utbildare som är hårda mot blivande soldater för att de njuter av en maktposition skall antingen ha en tillsägelse och växa upp eller sättas på annan plats och aldrig släppas nära makten igen. Det har jag redan berört i tidigare artiklar. Det är dock hårt att bli soldat, och så måste det förbli. Det måste vara hårt, för soldatens uppdrag är hårt. Här måste såväl Försvarsmakten som organisation och de officerare som utgör grunden i den, ha ett självförtroende att stå rakryggat emot dem som ifrågasätter de utbildningsmetoder som faktiskt krävs. Man kan inte ständigt utsätta soldater under utbildning för rädsla och extrem stress, precis lika lite som man kan idka total kadaverdiciplin på människor över tid, för isåfall skapar man endast vrak. Det ändrar dock inte att utbildningen av krigsmän måste vara hård och påfrestande. Den värld som soldaten under utbildning förbereds för är det absolut totala våldet, och det är redan omöjligt att förbereda honom för allt vad det innebär. Att då dessutom på grund av skenkränkt omgivning förvägra soldaten ens de mest grundläggande byggstenar att stå på för att man själv som organisation är osäker, det är ett svek mot soldaterna från deras chefer. Ska en parfymerad journalist eller en överkänslig mamma på allvar få berätta för en äkta officer hur han förbereder sina soldater för kriget och den äkta striden? Berättar de på ett motsvarande sätt för någon annan hantverkare hur han ska sköta sitt yrke? Är det deras känslobaserade fantasibild av hur de tycker att världen borde fungera som ska väga över hur den i verkligheten är? Svaret är givetvis nej, och en försvarsmakt med ryggrad måste kunna säga detta. Den måste kunna sköta det den är tillsatt att göra, och vara större än att ens börja bemöta skrik och skrän från den som inget kan eller ens vill börja begripa.

I krigstid finns sällan tid att förbereda blivande soldater för krigets realitet. Varesig tekniskt eller mentalt. I Ukraina 2014 precis som nu 2022, kommer man tvingas skicka unga män rakt in i det absoluta, totala våldets öga. I Ukrainas fall kan man bara hoppas att individerna lär sig själva eller finner levande mentorer vid fronten goda nog att hjälpa dem på vägen. I Sverige finns ännu chansen att mentalt ge krigare en god förberedelse att gå in i detta epicentrum av våld – inte som rädda pojkar utan som självsäkra, stolta och modiga män. 

Det främsta bålverket som står mellan detta och att sätta sig i en situation likt Ukraina är att Försvarsmakten, och de yrkesmän som företräder denna, har självförtroende nog att tala för sig själva. Att inte ge efter. Att säga till skandalsökande journalister att överlåta hantverket till den hantverkskunnige. Att säga till rekryters mammor att de inte har något att oroa sig över. Att säga till rekryterna själva att det är tungt nu, men ni blir starkare av det. 

Försvarsmakten är skyldig sina soldater att ge dem en mentalt och fysisk hård utbildning. Den är skyldig att göra detta precis som en guldsmed är skyldig att göra dom vackraste ringar han kan, för grundmaterialet han ges är så värdefullt att ett slappt arbete av det vore att liknas vid stöld. Den nya generationen har sämre förutsättningar än tidigare på många vis, men den är ändå precis som alla som kommit förut. De nya rekryterna har inte samma erfarenhet av stress och rädsla och är lite känsligare eftersom de inte utsatts för lika mycket smuts och bakterier. Det ändrar dock inte det faktum att den nya generationen är precis samma soldater som den gamla rent biologiskt. De svenska rekryter som nu genomgår grundutbildning är i grunden precis samma unga pojkar som slog ryssen vid Narva.

Carolus Löfroos

Före detta krigsfrivillig i Ukraina